Flamman träffar den uppstudsige historikern Lars Trägårdh på psykedeliska kvarterskrogen Babajan – för att reda ut om hans arbete med kulturkanon är ett konstprojekt.
När Lars Trägårdh slår sig ned bredvid mig på psykedeliska baren Babajan i Stockholm undrar jag om han någonsin har smält in.
Svensken som älskar USA. Individualisten som leder en statlig utredning. Historikern som tagit psykedelika.
Han har dessutom kontor på Solidaritetshuset, tillsammans med Flamman och ett 40-tal föreningar med inriktning mot internationella frågor och fred. På stormöten skymtas ofta den eleganta 71-åringens scarf bland koftorna.
Har han alltid varit så här?
Jag beställer två iskalla bärs och börjar lyssna.
På internatskolan i Sigtuna fanns på 1960-talet en husfar som kallades Järnhandsken, då hans ena arm slutade i en krok i en läderhandske.
När en ung Lars Trägårdh bröt mot en regel ställdes han inför två val: ”straffläggning”, som innebar att sova med öppen dörr på lördag eftermiddag, eller en örfil med handsken.
– Han trodde i sin enfald att jag skulle välja det första. Men jag insåg omedelbart att det skulle innebära en livstid av förödmjukelse, medan smärtan skulle vara över på 50 sekunder. Dessutom skulle jag framstå lite som en hjälte. Så det var ett lätt val.
Han hörde rykten om tjatten, invigningsriten där elever snörades in i en säck med en kniv och kastades i vattnet. För att överleva behövde man skära upp säcken och simma upp. Han misstänkte att det var en skröna, men hade svårt för den stränga stämningen.
Han hade folkhemmet att tacka för möjligheten.
I love it! Även om jag inte håller med dem om allt så finns en uppstudsighet som jag tycker om.
– Det här är socialdemokratins hegemoniska höjdpunkt. De får för sig att skapa ett riksinternat. Så varför skulle de med skattepengar finansiera institutioner som återskapar överklassen? Det var en förlängning av saltsjöbadsandan. De ville försäkra sig om att den svenska exportindustriöverklassens barn förblev svenskar.
Men man kunde inte sälja in det som att man daltade med överklassen, utan som att man ville ta hand om behövande barn från glesbygden. Internaten skulle ge alla en ärlig chans.
– Det är där jag kommer in i bilden. Jag var det ideala socialfallet, från en skilsmässofamilj men akademiskt högpresterande. Samtidigt var jag uppstudsig och ogillade pennalismen. Jag finner den fortfarande vidrig.
Nog hade Lars Trägårdh energi. Han tog över skoltidningen, och publicerade en undersökning om vad eleverna tyckte om lärarna. I en reklamplansch för tidningen står det:
VAKNA! Du är en SS:are/Du är idéfattig/Du är initiativlös/Du är ansvarslös/Bli aktiv!!!!!!!!!!/Du är en nolla!!!/Vakna, gör någonting!
– Till slut blev jag relegerad, säger han nöjt.
Jag gör en mental notering om ännu en kontrast: socialfallet som vände sig mot folkhemmet.
I bakgrunden varvas meditativ sitarmusik med proggrock, i fönstren syns hinduiska figuriner, och någonstans har någon målat 70-talsgurun Timothy Learys citat om att slappna av och flyta med.
Det är ingen slump att jag ville ses här. I en intervju har Lars Trägårdh sagt att han tagit LSD i Death Valley i Kalifornien, en klassisk plats där även Michel Foucault trippade. I boken The last man takes LSD skriver Mitchell Dean och Daniel Zamora att han återvände till Frankrike som nyliberal, med ett ”hat” mot socialistledaren François Mitterands vänsterprojekt.
Jag har själv skrivit en bok om psykedelika, och är nyfiken på när han tog det senast.
– Det var ett tag sedan nu. Men i går kväll pratade jag med en vän från Nederländerna som varit på en tredagars seans. Det går att prata om njutning på ett helt annat sätt i dag, säger han och fortsätter:
– Men på den tiden tog jag det på stort allvar. Vi hade seanser i en stuga i Mount Baldy, en magisk plats där det ligger ett känt zenkloster. Någon tog en mindre dos för att vara in tune, men som hade uppgift att skapa en trygg miljö, med vatten, jos, frukter, och framför allt hålla ordning på musiken.
Lärde du dig något av tripparna?
– Det var en protest mot det borgerliga livet. Under samma tid läste jag [de franska författarna] Georges Bataille, Markis de Sade, Michel Foucault, Jean Genet, och det fanns en transgressiv [normbrytande] del i hela rörelsen. Som hade att göra med allt från droger och sexualitet till arbete och skötsamhet. Inte: nu organiserar vi oss i ett parti.
Det var precis den sortens frihetliga miljöer som Trägårdh saknade under sin uppväxt.
– I Sverige fanns en antiamerikanism som för mig var främmande. Jag älskade ju the American dream, och uppfattade svensk vänster som antifrihetlig. Det var intressant att diskutera med dem, men det slutade alltid med att jag skulle bli arkebuserad.
Han minns sin enda svenska flickvän som lika ljuvt kvinnlig som stenhårt kommunistisk.
I Sverige fanns en antiamerikanism som för mig var främmande. Jag älskade ju the American dream, och uppfattade svensk vänster som antifrihetlig.
– Hennes idealland var Nordkorea. Men den andra sidan är att min far ansåg att det viktiga i livet är vin, kvinnor och sång. Han älskade henne också, kallade henne för ”Djuret”. Det fångar hennes dualism: å ena sidan var hon en sensuell, underbar kvinna, men samtidigt en radikal marxist som såg Kina som inte maoistiskt nog.
Det finns kanske en svensk stränghet här, som också gäller vår relation till njutning. Vad handlar det om?
– Det har ju att göra med folkrörelserna, som är något unikt för Sverige, och som jag känner enorm respekt för, men också ambivalens. Vi har ett dubbelt arv, med en folkskola ovanifrån och folkbildning underifrån, en magisk formel som skapade någonting bra. Men det var också paternalistiskt, stundtals brutalt, med hårda krav på nykterhet och skötsamhet. Samma ideal som jag hyllar i min forskning om tillit och gemenskap, har jag personligen svårt för. Vill jag verkligen bo i en Bergmanfilm?
Och nu sitter du i Solidaritetshuset, med föreningar som Nej till Nato, Nej till EU, Nej till kärnkraft, Nej till…
– I love it! Även om jag inte håller med dem om allt så finns en uppstudsighet som jag tycker om. Jag trivs bra där. Jag är en sann pluralist i den bemärkelsen, tycker om att prata med folk från olika håll.
Babajans ägare Patrick kommer fram i kortkorta Adidasshorts och tofflor för att insistera på att vi dricker en trekvartsliter Omnipollo. Han är ”Baba” och hans pappa Jan, och baren har anor långt tillbaka. När den klassiska psykedeliska klubben Filips, som endast existerade i några månader på Regeringsgatan i Stockholm under kärleksåret 1967, skulle ha sitt 50-årsjubileum var det självklart att vara på Babajan.
Vem i Sverige borde ta LSD?
– Valda delar av regeringen. Ta ut det gänget på retreat med oppositionen. Svenska Akademien skulle behöva en dos också, så att de lär sig att tänka fritt.
Lars Trägårdh blev först känd med Är svensken människa?, som han skrev med Henrik Berggren 2006 och som ifrågasatte att svensken var så kollektivistisk. I stället var vi ”statsindividualister”, som använde välfärden för att öka vår frihet.
Jag berättar för Lars Trägårdh att jag blev irriterad på boken och dess varma mottagande, då jag såg hans projekt som ett borgarsnålt utskrivande av arbetarrörelsen ur Sveriges historia, för att i stället förankra folkhemmet i ”egalitära bondeideal”.
– Det är lite orättvist. Vi försökte snarare fördjupa perspektivet. Storheten med Per-Albin Hansson var att han var inläst i kanon. Styrkan i den tidens socialdemokrati var att både förstå sitt historiska arv och framtiden. Man förstod att berättelsen om Sverige passade som hand i handske med den egna ideologin.
Nu anser han dock att föreningslivet har blivit alltför vant vid mamma statens näringsrika tutte. Jag invänder genom att påpeka det ironiska i att regeringen lanserar en kulturkanon samtidigt som man avfinansierar de kulturella institutioner som sätter medborgarna i kontakt med den – som studieförbund, kulturskolor och museer.
– I dag har kulturen blivit så fatalt bidragsberoende. Den uppstudsighet som jag beundrar med folkrörelserna finns inte kvar. På den tiden hade vi en egnahemsrörelse, sparbanker, det var mycket mer självorganiserat.
När jag pratar med borgare brukar jag ta upp bostadsrätten som en i grunden socialistisk uppfinning.
– Jag har sagt det på Solidaritetshuset: ”Åh, de hemska Tidöpartierna vill ta era pengar. Er storhetstid var på 1800-talet och början av 1900-talet, då ni var fria och frivilliga på riktigt. Jag älskar antiborgerliga tendenser, men ni måste själva betala för er frihet.” Att få för sig att offentliga medel är den enda inkomstkällan är crazy shit.
I december 2023 stod det klart att Lars Trägårdh skulle leda arbetet med att ta fram en ny kulturkanon. Syftet är att tydliggöra vad den svenska kulturen består av, samt underlätta både undervisning och integration.
Under hösten har Lars Trägårdh rest till Nederländerna, vars arbete med Canon van Nederland sedan 2006 han ser som en förebild. Den sträcker sig från fågeljägaren Trijntje som levde för 7 500 år sedan, till det senaste halvseklets ”orangea känsla” när landslaget spelar fotboll.
– Regeringen hade ingen aning om att det fanns, de skickade mig till det misslyckade danska exemplet. Det går inte ens att hitta någon på deras kulturdepartement som vill prata om det, så illa är det. Nederländerna däremot använder metaforen om fönster, som är mer intressant än en lista, att kulturen ska öppna upp.
Samtidigt finns dörrar som behöver bommas igen.
– Jag säger till invandrare att det finns vissa sätt som mångkultur är en otrolig tillgång på. Men våra institutioner och lagen, där finns ingen valfrihet: ”Jag vill välja bort det här med barns rättigheter.”
Jag vill dra in medborgarna i arbetet med kulturkanon. Jag har mer tillit till dem än experterna.
Projektet har samtidigt kantats av kontroverser. Läsfrämjarinstitutets grundare Marlen Eskander hoppade av kommittén, med hänvisning till att ”tolkningen av uppdraget har blivit alltför subjektiv”. Detta efter att Lars Trägårdh förklarat att han inte tänkte fästa någon särskild vikt vid de nationella minoriteternas önskemål.
I uppdraget ingår att träffa företrädare för judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar för att skapa delaktighet. Anders Eriksson från sverigefinnarnas delegation förklarade sin syn i Dagens Nyheter:
– Tänk om den sverigefinska litteraturen skulle representeras av Svinalängorna. Det är en väldigt bra bok, men den befäster bilden av att finnar super och slåss. Det vore förfärligt.
Lars Trägårdhs svar:
– Minoriteterna är välkomna att skicka in förslag och fotografier på lite av varje. Men de har ingen specialstatus i relation till alla andra människor i det här landet. Jag har ingen gräddfil för tornedalingar före bandyälskare.
Hur ser du på avhoppet?
– Jag kommenterar inte i detalj, det är en fråga om anständighet mot individerna. Men det är en jättespännande fas nu. Vi kommer att lansera en hemsida som är en inbjudan till medborgarna att komma med förslag.
Kunde du inte bara bjuda in till möte, låtsas lyssna, och sedan göra som du vill. Måste du säga allt du tänker?
– Nu låter du som min hustru. That’s not my personality, har du inte räknat ut det? Jag har inget tålamod för representation. Vi ska inte förbjuda några inslag, men jag är individualist, jag är mer imponerad av bidrag som görs av individer.
Jag antar att du vet det, men myndigheter har vissa regler.
– Ja, men det hade bara blivit det vanliga: ”Tack så mycket för att ni kom, givetvis ska jag lyssna på allt detta.” Jag tror inte på hyckleri. Då är det både roligare och bättre att skapa diskussion.
– Vi hade ett helt annat möte med den judiska gruppen, och då var det ett annat tonläge. De har sin egen tradition i det frivilliga samhället, och så har de så uppenbart bidragit med så mycket. Det ger också ett annat självförtroende.
Hans kritik mot statligt slöseri och förmynderi leder tankarna till Elon Musk, som ska leda en myndighet för effektivisering (Department of government efficiency, Doge, en skämtsam referens till kryptovalutan Dogecoin), som ska skära en tredjedel av de federala kostnaderna i USA.
Musk har lovat att ”huvuden ska rulla” och vill bland annat ”radera” den myndighet som värnar mot finansiella bedrägerier, som sammanlagt har vunnit tillbaka 215 miljarder kronor till amerikanska konsumenter, samt en rad andra institutioner som ännu inte har namngivits.
– Egentligen borde hela intervjun ha handlat om denna viktiga fråga. Visst har det skett en politisering, inte minst inom kultur och folkbildning. Om du och jag skulle skriva en pjäs tillsammans som hyllar kärnfamiljen så skulle vi inte få några pengar. Sådan styrning är fördärvligt. Så det finns ett stort reformutrymme. Vi behöver inte kalla det upprensning, men kalla det en reformering av den djupa staten.
Han ler njutningsfullt mot mig.
– Men det är en annan sak än att lägga ned dem. Det finns något fint i vår Oxenstierna-tradition, den myndighetsutövande tjänstemannen. Det är nyckeln till hur samhället fungerar bra, och det är därför jag säger så mycket positivt om den djupa staten i Sverige. Men vi får inte låta den bli en ideologisk lekplats.
Vilken myndighet vill du ta bort först?
– Jag var inbjuden till Stockholmstinget nyligen, och någon föreslog att koppla bidrag till att vara för jämställdhet eller vad det nu var. Det här låter inte bra, sade jag, och presenterade ett motförslag: Vi lägger ned alla myndigheter, kulturrådet, folkbildningsrådet, och så vidare, men skär inte ned pengarna. Vi delar upp det så att alla medborgare får en kulturpeng, för att visa förtroende för dem. I stället för att säga att det behövs en expertklass däremellan, ett prästerskap. Why don’t you trust the citizens for once? Den kompakta tystnaden var bedövande.
Ska vi rösta om historien också?
– That’s a good comeback. Men ja, faktiskt, det är därför jag vill dra in medborgarna i arbetet med kulturkanon. Jag har mer tillit till dem än experterna. Och det fina är att när man är två steg från graven behöver man inte bry sig, man kan vara fri.
Projektet att skapa en folkets kanon ska lanseras i januari berättar han.
Gerontokrati [åldringsstyre] kanske inte är en så dum idé ändå.
– När man är ung så är hjärtat öppet. Man behöver inte droger i det läget. Men i medelåldern börjar allt smälta ihop, flexibiliteten försvinner. Det är då du behöver den där dosen för att skapa vitalitet igen. Egentligen ska droger finnas på ålderdomshem och för kristna småbarnsföräldrar.
Vilket påminner Trägårdh om att det är dags att ta på sig jackan. Sveriges främsta individualist ska ha tacokväll med familjen.
