En grundläggande princip som den förra regeringen slog fast angående de svenska truppernas deltagande i och som riksdagen ställde sig bakom 6 december 2005 var att ”den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och koalitionen OEF (Operation Enduring Freedom med USA i spetsen) även fortsättningsvis skall vara två distinkt skilda insatser som verkar under separata mandat och befälskedjor” (Prop 2005/06:34). Knappt hade talmannens klubba fallit (med 27 nejröster) förrän verkligheten sprang ifrån riksdagsbeslutet.
Nato hade ända sedan 2002 haft det övergripande kommandot över Isaf som i allt väsentligt blev en Nato-operation. Cirka 97 procent av trupperna kommer från Nato-länder – dominerande bland icke-Nato-kontingenterna är Sverige. Inom Nato kallas styrkan ”Nato Isaf” och betraktas som en ren Natooperation.

Redan före riksdagsbeslutet hade Isaf och OEF samordnat sin befälsstruktur genom att utnämna ”dubbelhattade” befattningshavare på viktiga poster, ansvariga inför både USA och Isaf.
Men sommaren 2006 innebar att Isaf berövades den sista eventuella likheten med en fredsbevarande FN-operation. Verksamheten flyttade stegvis till de södra, oroliga provinserna, där USA-trupper först provocerat fram oroligheter och nu inkallade Isaf för att kratsa kastanjerna ur elden. De danska trupperna i Musa Qala blev så hårt åtgångna att de måste evakueras. Isaf svarade med att belägra staden Musa Qala där hundratals människor, troligen de flesta civila, dödats.

Skillnaden mellan Isafs beteende och USA-arméns har gradvis suddats ut. Även Isaf bombar byar och i Uruzganprovinsen har holländska trupper infört granatkastare med en räckvidd på 2 km som naturligtvis saknar varje möjlighet att skilja civila från motståndsmän. När Isaf sommaren 2007 tar över även USA:s krigföring i östra Afghanistan är metamorfosen fullständig. Likt en ödla som ömsar skinn har USA fullständigt tagit över Isaf för att bredda underlaget för sin ockupation och dra nytta av andra länders kanonmat.
En helt ny utveckling 2006 var att USA förde över 11.000 man till Isaf, där de nu är dominerande kontingent. Från 2007 är det också en amerikansk fyrstjärning general, Dan K. McNeil som övertagit kommandot för hela Isaf. Om denne McNeil kan sägas att han som befälhavare för USA-styrkorna i Afghani­stan 2002 och 2003 ljög för am­erikanska tjänstemän som utredde två afghanska fångars död. Han hävdade att de dött av naturliga orsaker. En av fångarna, bonden Dilawar, hade hängt fem dagar från taket i sin cell mellan förhören, då han sparkades och misshandlades så svårt att ena benet fullständigt söndermosats. McNeil hävdade att bonden dött av kärlkramp (se bland annat NY Times 20/5 2005). Soldater och militärpoliser har åtalats men McNeil kom undan. Denne man har nu ytterst befälet även över svenska soldater i Mazar-e Sharif.

Från svensk sida har man tidigare, liksom Tyskland om sina trupper i Kunduz, sagt att man under inga villkor tänker delta i Isafs militära operationer i syd och öst. I debatten om generallöjtnant Jan Jonssons förslag att sända Jas-Gripenplan till Afghanistan framskymtar dock en önskan att de svenska trupperna ska kunna få lämna det relativt lugna Mazar-e Sharif.

Under alla förhållanden är sven­skarna i norr förpliktade att operera enligt Isafs nya ”rules of engagements”, utfärdade av krigsförbrytaren McNeil.
Kvintessensen i dessa ”mer robusta” regler är att Isaf-soldater ska kunna skjuta skarpt för att ”i förebyggande syfte in­gripa mot upplevda hot” (preemptive action agianst perceived threats). Som ett typexempel nämns demonstrationerna i Maimaneh våren 2006 då åtta afghaner sköts ned i samband med en demonstration mot Muhammedkarikatyrerna utanför en norsk förläggning där även svenska Isaf-soldater fanns närvarande.
”Om de (Isaf-soldaterna) ser ett hot komma närmare nedför kullarna ska de inte behöva vänta på att bli angripna och ta förluster”, säger Nato-talesmannen James Appathurai i Radio Free Europe 7/2. Han ger också exemplet med en bil som kommer körande i hög fart mot en vägspärr. Enligt de nya reglerna ska den kunna beskjutas redan av det skälet.

Problemet här är att de riksdagspolitiker som skickar ut svenska soldater i strid inte tycks ha någon kontroll. Genévekonventionerna ska gälla svenska soldater utomlands, säger Allan Widman (fp) i försvarsutskottet vid ett samtal onsdag 20/2.
Men han kan inte säga vart fångar som de svenska trupperna uppenbarligen tar ibland tar vägen. Om de överlämnas till guvernören Dostum – känd krigsförbrytare – bäddar det sannolikt för brott mot Genévekonventionerna. Och överlämnas de till de USA-ledda fängelserna i Bagram och Kandahar, där Genévekonventionerna uttryckligen inte respekteras, är det lika illa.
Och det faktum att svenska Isaf-soldater begått flera dödsskjutningar, i ena fallet av en ”brottsling” som skulle gripas, kommer som en nyhet för Widman. Försvarsutskottet har inte fått information om detta (fast den ena dödsskjutningen rapporterats i svenska media).

Belysande för situationen i Mazar är att ”alla” tycks veta vilka som låg bakom attentatet som dödade två svenska Isaf-soldater, men svenskarna kan inte göra något åt det. Detta enligt Aftonbladets reporter Peter Kadhammar som även bevittnat hur svenska Isaf-officerare artigt tvingas dricka te med en guvernör som man vet är inblandad i narkotikahantering.
Det är sannerligen ingen vacker bild av den svenska ”fredsstyrkan” som framskymtar. Att det regnar Nato-medaljer över svenskarna som tack för visad ”tapperhet” förbättrar knappast situationen.
De politiserande generalerna mörkar den verkliga situationen för de folkvalda och spelar ett allt högre spel med Sveriges neutralitet och skattebetalarnas pengar.