Det är synd att vi i Sverige bara kan tycka en sak åt gången. Synd att svenska folket sitter fastsurrade vid en åsiktspendel som svingar kraftigt, dundrar hårt in i väggen och sedan över till den andra. Nationens inre, eviga åsiktskarusell på Liseberg.
Vi vill först ta emot miljontals flyktingar, sedan gråter vi över tanken att det kan komma några hundra. Coronarestriktionerna är gudomligt perfekta i omfång, tid och konstruktion. Det är bara vaccinhatande foliehattar som ifrågasätter. Transpersoner? Det var väl ingenting, det var bara några vilsna tonåringar som behövde en dunk i ryggen. Eller förlåt, jag menade: vi borde nog sluta använda ordet kvinna och i stället säga livmodersbärare.
Internationella adoptioner, en dygd, västerlandets uppoffring för ett brunt barn. Nu, kanske inom fem år: du har väl förmodligen stulit eller betalat någon maffia för det där barnet. Läget i dessa länder är lika komplicerat och nyanserat som det alltid har varit. Men vi satt tätt ihop, kramandes om pendeln, vi missade alla larm om kidnappning och trafficking. Tur att vi tvärvänder och kompenserar för det nu.
Verkligheten befinner sig någonstans längs med skalan. Problemen som beskrivs har oftast en lösning längs med skalan. Sverige hade mått bättre av att tillåta olika perspektiv och åsikter redan från början. Vi hade sluppit dessa våldsamma, idiotiska svängningar, när en åsikt kokar i 20 år och sedan exploderar.
En delorsak till vårt debattklimat är säkert att medier söker konflikter och enkla presentationer. Det är helt enkelt inte lika skoj att resonera som det är att boxas. Det blir bättre underhållning. Därför låter man ytterligheterna stå som nyanser, trots att de egentligen utgör konturerna.
Den främsta orsaken tror jag är att vi verkligen inte gillar att tycka olika. Vi klarar det inte. Det gör ont i oss att höra någon förklara varför det kan vara på ett annat vis. Då känns det bättre att klamra sig fast vid pendeln. Invänta den gemensamma rörelsen. Och visst – det blir bara så förutsägbart.
