Okategoriserade 05 oktober, 2011

Svensken som tar sig ton i Brasilien

Sebastian Notini från Södermalm har lyckats med det omöjliga – etablera sig i Bahia, slagverkets Mecka.<br />– Att spela en ny musikstil från en annan kultur handlar inte så mycket om teknik eller teori. Det handlar snarare om empati, att förstå vad musiken betyder för dem som spelar den.

Salvador är en magisk stad med sina koloniala palats och pärlband av barockkyrkor. De smala gränderna bär minnen från gränslös rikedom och grymt slaveri. Salvador är också centrum för den afrobrasilianska religionen Candomblé.
Tiganá Santana är en gänglig man med glasögon på sned. En forskarpersonlighet som botaniserat i den afrobrasilianska musiken och skapat ett eget musikuniversum som väckt sensation i Salvadors musikvärld.
Hans mamma är prästinna i Candomblén och hans sånger är laddade med bilder från ett Afrika vi bara kan ana. Bakom honom pulserar slagverkarna, en av dem heter Sebastian Notini och kommer från Södermalm. Sedan några år bor han större delen av året här i Salvador. När dansen framför scenen blir alltmer intensiv får slagverkarna träda fram och Sebastian spelar ett bejublat solo.
Sebastian har lyckats med det som alla trodde varit omöjligt, etablera sig i slagverkets Mecka i slagverkets eget Schlaraffenland, Bahia den mest afrikanska delen av Brasilien. Sebastian är en av de svenska musiker som prövat på flest musikstilar, jazz, raï, västafrikanskt, baluchisk musik, svensk folkmusik och pop och nu brasilianskt, hans senaste kärlek.
Någon dag senare sitter han och lovsjunger sin nya hembygd medan han ser solen gå ner över den havsbukt som gett delstaten dess namn. Bahia de Todos os Santos är en del av mytologin kring det Bahia dit många av världens främsta slagverkare vallfärdat för att komma närmare den musikkultur som kallas Brasiliens hjärta.
Sebastian har forskat mycket i brasiliansk musik, studerat massor av gamla videoupptagningar, lyssnat på traditionsinspelningar och framför allt spelat med alla han kunnat. Bakom detta ligger en närmast fanatisk lust att förstå och komma nära andra musikvärldar. Sebastian har utvecklat en egen filosofi kring detta.
Underdelningen brukar musiker tala om när de skall lära sig en ny rytm. Åttondelarna tickar inte på helt jämnt utan de är ofta lite förskjutna som på ett osymmetriskt kugghjul. Det är här färgen och svänget ligger, det som får oss att gunga med. Sebastian lyssnar mycket på underdelningen, men för honom är andra saker minst lika viktiga, hur kropparna rör sig, hur musikerna slår an instrumenten.
– Det gäller att hitta det jag skulle vilja kalla ”anden” i musiken. Det kan vara attityden till att spela musiken, men också alla fenomen omkring som kläder, dans, mat, miljö och historia. Bara genom att sitta och prata med folk fattar man mycket. Ah, det är så de tänker.

Hur ofta har vi inte sett
européer kämpa med främmande rytmer som samba utan att det blir något annat än marschsamba. Allt kan sitta perfekt enligt instruktionsboken, men ändå är det något som de inte får till.
En av Sebastians första utomeuropeiska musikbekantskaper var algerisk Raï musik, och där finns en mycket speciell underdelning som han måste lära sig. Men när han tänker på den musiken är det inte så mycket det tekniska som är viktigt, utan det är andra saker som kommer upp i hans huvud.
– Jag tänker på hur folk dansar, på hur de klär sig, på mina kompisar som jag haft runt den musiken. Har jag det i huvudet kommer det ut bra i musiken också.
Sebastian går vidare och berättar att det var ganska nyligen han närmade sig svensk folkmusik. Vi tror ju att där aldrig funnits något slagverk, men enligt Sebastian är detta fel, Slagverket förbjöds av kyrkan men det hörs tydligt hur det användes om man lyssnar noga på musiken. Svensk folkmusik är rytmiskt mycket raffinerad med mikrorytmer och semitoner och det tog tid för Sebastian att komma in i den.
– Jag spelade med Ellika Frisell, hon hjälpte mig jättemycket. Det gick inte att ta in teoretiskt, så jag började titta mycket på fötterna, i svensk folkmusik är fotstampet mycket viktigt, treee, ett, och kroppsspråket, hur folk dansar, hur de rör sig. Men också vilken humor de har, hur de pratar med varandra.

I Bahia är det den afrobrasilianska religionen Candomblé som fört den afrikanska traditionen vidare, brasiliansk musik har i mycket den att tacka för sin rikedom. Folkkulturen de traditionella festerna och gatulivet har färgats av den och den ligger som en osynlig hinna över hela staden.
Sebastian ser drömmande ut över Bahia de todos os Santos, som sägs ha fått sitt namn efter att den upptäcktes under Allhelgonahelgen. Men alla helgonen har också kommit att referera till alla de helgon som firas inom candomblén, med katolska helgonnamn för att dölja att de egentligen identifieras med afrikanska gudomligheter .
Det är till dessa gudomligheters orixas ära som de religiösa festerna firas. De liknar de arketyper som finns i många religioner runt jorden. Här finns både en Tor och en Freja, men de dansar betydligt bättre än sina nordiska likar. Festerna i de vackert dekorerade kultplatserna inleds med stillsam dans ackompanjerad av skickliga slagverkare.
Efter ett tag kommer någon av deltagarna i trance och förs till ett inre rum i lokalen för att senare komma tillbaka försedd med orixans attribut och kläder i rätt färger.
Bakom de till synes ganska enkla festen finns ett avancerat tänkande med många riter. Men det finns ingen högste präst som bestämmer. Istället kan religionen i Bahia beskrivas som ett matrikat, där det är kvinnor som Tiganás mamma, mãe de santos, som sätter reglerna på sin kultplats.
I Salvador finns det mer än tvåtusen sådana kultplatser, så kallade terreiros. En del av dem är ett mycket enkelt rum i ett fattigt kvarter, andra är stora anläggningar. Sebastian besöker dem så ofta han kan, nästan alla viktiga musiker i Salvador har fått sin grundbildning där.
Trots att det afrobrasilianska inflytandet är så stort i brasiliansk musik finns det mycket fördomar mot Candomblén som ofta har varit helt förbjuden, den kan ses som slavarnas kulturella motståndskamp. Ändå är dessa riter alltid öppna för alla, många vita medelklassdamer kommer hit i hemlighet för att få råd och stöd
Pandeiron är Brasiliens nationalinstrument, egentligen en välbyggd tamburin som i brasilianska händer kan bli till en hel orkester. En skicklig spelare utför dessutom samtidigt en dans och ett jongleringsnummer. Det är pandeiron Sebastian har blivit förälskad i och lärt sig behärska, han har till och med gett lektioner på några av Rios bästa musikskolor. Det låter som en omöjlighet.
Men det är inte det tekniska behärskandet som gör Sebastian intressant. Det är hans förtrogenhet med andra musikstilar som gör honom spännande för brasilianska musiker. Han kommer med nya klanger eller nya idéer.

Baluchistan är ett torrt ökenartat område på gränsen mellan Iran och Pakistan med en särpräglad musiktradition. Sebastian spelade ett tag baluchisk musik tillsammans med Rostam Mirlashari. Han förstod att han inte kunde spela den traditionella baluchiska trumman Dohlak lika bra som dem som spelat sedan de var barn.
– Då lyssnade jag på musiken och försökte spela den på pandeiro, den typen av instrument, ramtrummor, finns inte där. Jag lyssnade efter vad som var svänget i musiken och försökte flytta över det till pandeiron. Det blev ett helt nytt sound och då blev det intressant. De tyckte det blev jättehäftigt och tack vare det är det många som känner till mig i Baluchistan.
Svensk folkmusik med sitt underfundiga sväng är inte alltid så lättsmält för dem som inte är födda här. Det finns historier om hur skickliga kubanska slagverkare blivit deprimerade för att de inte lyckas komma underfund med den.
– När jag spelade i Algeriet med Sofia Karlsson såg vi att folk hade svårt att förstå tretakten i polskorna vi spelade. Under en konsert spelade vi en schottis och då började jag spela Gnawa under melodin. Det gick som en blixt genom hela publiken, folk skrek och klappade händer. Efteråt sa flera till mig, nu förstår jag den svenska folkmusiken, den är ungefär som Gnawa!
Den nordafrikanska Gnawa rytmen visade sig sedan bli en ingång för Sebastian under en av hans musikaliska upptäcktsresor runt världen. I en inspelningsstudio i Rio konfronterades han med den argentinska rytmen Chacarera tillsammans med argentinska musiker.
– Jag insåg plötsligt att den hade samma underdelning som Gnawa, så den blev lätt för mig att spela på pandeiro och jag fick massor av jobb. En svensk kille spelade brasiliansk pandeiro med argentinska musiker i Rio, för att han studerat nordafrikansk Gnawa musik!

I det mångkulturella Brasilien
har musik från tre kontinenter smält samman till en nationell identitet. Afrikanska rytmer har integrerats med europeiska instrument och harmonier. Rasismen finns kvar som ett strukturellt faktum, de svartas villkor är generellt mycket sämre, men i musiken finns en mötesplats.
– Det var det som slog mig först när jag kom hit, säger Sebastian.  Hur stor och viktig musiken var. Det fanns så mycket olika musik och folkmusiken var så levande, det var en kulturyttring som var häftig och som unga höll på med.
Folkmusik eller popmusik, det är en sådan klassisk motsättning som varit stor inte minst i Sverige. I Brasilien är den inte lika tydlig, många av de största brasilianska musikerna som Gilberto Gil placeras inom det som kallas Musica poular brasileira. Ordet popular kan översättas både som folklig och populär och denna populärmusik innehåller mycket folkmusik.
Från och till har Sebastian spelat mycket popmusik och blandat in ”en massa knasiga slagverksinstrument” som pandiero eller tantã. Populärmusiken ligger inte så långt från folkmusiken som många tror, menar Sebastian. Mycket av det som är popmusik idag kommer att bli folkmusik om några år.
– När jag hör modern amerikansk popmusik som hip-hop och crunk hör jag direkt den afrikanska musiken den kommer ifrån. När jag går på en Candomblé förstår jag direkt var James Brown har sina rötter. Jag ser ingen skillnad mellan kommersiell och ”konstnärlig” musik. Jag säger som Duke Ellington, det finns bara bra och dålig musik.

I Brasilien
har musiken en mycket stark politisk och social roll. Här i Bahia finns det flera hundra projekt som använder musik som ett sätt att rädda barn och ungdomar från att hamna i droger och kriminalitet. Helt nyligen var Gilberto Gil kulturminister, under diktaturen var han en av många musiker som var en spjutspets mot militärernas styre. Musiker tvingas ofta ta ställning i sociala frågor och det påverkar naturligtvis också Sebastian som börjat intressera sig allt mer musikens ideologiska funktion. Men det betyder inte att han vill spela slagordsmusik.
– Man skulle kunna ropa ”nej till rasism” från scenen. Men jag tror att det är mycket effektivare om man ser mig, Maria Stellas, Mamadou Sene och några till i Ale Möllers band på scen som brorsor och uppenbarligen har hur kul som helst. Då behöver man inte säga så mycket mer.

Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Arbetsdomstolen på sparlåga: ”Gör skurkföretagen en tjänst”

Pelle Sunvisson, förhandlare på SAC:s organisation Solidariska byggare och Arbetsdomstolen i Gamla stan. Foto: Jacob Lundberg, Lars Pehrson/SvD.

Arbetsdomstolen har så ont om pengar att man skjuter upp alla "icke brådskande mål". Fackföreningen Solidariska byggare menar att arbetslivskriminella nu kan pusta ut – medan staten kommer förlora mer pengar än man sparar.

Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 oktober, 2025

Catherine Connolly visar vägen för vänstern

Catherine Connolly (mitten) hälsas av sina valarbetare efter att hon vann det irländska presidentvalet den 25 oktober. Foto: Niall Carson/AP.

I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.

I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.

I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.

Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.

Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.

Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.

En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.

En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.

Läs mer

En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.

Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Tobias Hübinette: Palestinavänstern ser mig som förrädare

Flamman möter Tobias Hübinette bland marmorstatyerna på Nationalmuseum. Foto: Paulina Sokolow.

Sveriges mest påpassade forskare tror inte längre på militant antifascism. För Flamman berättar han om Mattias Karlssons klädstil, hur Katitzi-böckerna gjorde honom till antirasist och varför vänstern inte kan älska honom.

Kostymbyxor och kavaj och till det en jacquardstickad, rutig slipover i mörkgrönt och vinrött. Välklädd är han som vanligt, Tobias Hübinette. Han smälter också in fint i den internationella atmosfären på Grand Hôtels veranda denna grå förmiddag. Rummet är inbäddat i ett sömnigt sorl. En blond dam serverar oss te och kaffe och det är inget konstigt med att vi som utbyter artigheter med henne är mörka och ser utomeuropeiska ut. I den här miljön kunde vi vara ett välbeställt gift par på weekendresa eller affärskollegor.

Att se sig själv utifrån i termer av ras och klass ligger nära till hands i sällskap med Tobias Hübinette. Ingen i Sverige har grävt sig djupare ned i dessa lager, åtminstone inte med en sådan glöd – och till samma pris.

Var köper du dina kläder?

– Mest i Japan. Där finns fler butiker som säljer den här typen av kläder än i Sverige. Svensk modestil är mest bara tröja och byxor.

Sin propra stil till trots har han sin bakgrund i betydligt ruffigare miljöer. På 1990-talet var han aktiv i de antifascistiska miljöerna, först som anarkist i uppväxtorten Motala och sedan i Uppsalas studentliv. Sedan dess har allt han tagit i skapat debatt: internationella adoptioner, överklassens historiska naziböjelser, rasfrågan och mångkulturen.

Ställningstaganden som gjort honom till högerextremisters måltavla, hela vägen från skinheadsåren i mitten av 80-talet till regeringsmakten 2022. Genom åren har han ihärdigt bloggat och postat samkörningar mellan svensk nazisthistoria med adelskalendern och han var tidigt ute med att hänga ut högerextrema personer. Samtidigt har han inte dragit sig för att rota runt i klassiska vänstersår, som förekomsten av obearbetad antisemitism. I sin mediala framtoning framstår han som orädd, eller snarare dumdristig. I verkliga livet är han timid och på sin vakt.

Jag håller mig kvar vid modesnacket för att försöka locka ut honom ur hans akademiska bekvämlighetszon. Det ska visa sig vara svårt.

Men även de högerextrema börjar bli ganska propra?

– Mattias Karlsson (chefsideolog på tankesmedjan Oikos och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna) har satt standarden för de nya högerextremisternas klädstil, han är deras modeikon nu. Det är tredelat som gäller. Men utan några detaljer som sticker ut, utan mer uniformt.

Kvällen innan vi ses har tidningen Expo blivit dubbelprisade vid Tidskriftsgalan. ”En vardagsnära granskning som med långsiktig bevakning blottlägger hur extremismen sträckt sig in i maktens familjeliv.” Juryns motivering säger det inte rätt ut, men alla vet att det handlar om migrationsministern Johan Forsell och hans sons involvering i den ungnazistiska grupperingen Aktivklubb. Metoden – att avslöja högerextrema böjelser i makteliten – är typisk för tidskriften som fyller 30 i år och högst välbekant för Tobias Hübinette. Han var med att grunda den.

– Jag är jätteglad över vad Expo har blivit och att de fortfarande finns. Det är inte självklart i dessa tider och de är viktigare än någonsin. Deras syfte är folkbildande och det är kanske det mest verksamma vi har i dag.

Vid starten, minns Tobias Hübinette, drogs tidningen med en vänsterstämpel. Grundarna kom från vänstern, han själv inte minst.

– Det var ju trotskister, vänsterpartister som delvis kanske hade gått med när partiet fortfarande hette VPK. Men i dag är det en högst respekterad tidskrift.

Vitt. Nationalmuseums skulpturgård illustrerar väl Tobias Hübinettes teorier om en bombastisk svensk självbild. Foto: Paulina Sokolow.

Expo har behållit fokus på den vita högerextremismen, men har utelämnat islamismen, som den ju har mycket gemensamt med. Ett tomrum som på senare år intagits av stiftelsen Doku.

– Doku har en stark högerstämpel, vilket inte är konstigt mot bakgrund av vilka som var med vid uppstarten. Alla var i praktiken höger utom Anna-Lena Lodenius som kommer från socialdemokratin.

Borde inte Expo ha tagit det området också?

– Jo, visst, men det finns kanske ingen där som har den kompetensen, med språket. Man bör ju kunna åtminstone arabiska. Men jo, Expos undertitel är ”demokratisk tidskrift”, så därmed är det absolut motiverat att ha fokus även på radikalislamism.

Har du själv haft koll på aktivklubbarna?

– Inte på personnivå, men jag har märkt att den här miljön har växt. Och att det hade börjat komma in personer med en annan klassbakgrund.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 28 oktober, 2025

Ser Expressen inte skillnad på propaganda och nyheter?

Klipp från den polska propaganda-kanalen Visegrad 24 förekommer fortfarande i svenska nyhetsmedier. Foto: Visegrad 24/X, Expressen.

Brinnande byggnader, drönarklipp och emojier. Filmerna från krigsfronten i Ukraina gjorde X-kontot Visegrad 24 till en viktig nyhetskälla. Men bakom fasaden döljer sig polsk högerpropaganda – och svenska medier fortsätter att hänvisa till dem.

Härom veckan toppades Expressens sajt av ett suddigt videoklipp på en brinnande byggnad. ”Visegrad 24 skriver att det rör sig om ett industriområde där ryska militären har både baser och drönaranläggningar”, uppgav tidningen (12/10).

Detta var andra gången på kort tid (25/8) som Expressen TV okritiskt hänvisade till Visegrad 24 som nyhetskälla. Detta trots att det numera är både välkänt och uppenbart att Visegrad 24 är en propagandaoperation, förankrad i Polens nationalkonservativa höger. Exemplet lär oss en hel del av de nya formerna för att plantera propaganda i snabba nyhetsflöden.

Visegrad 24 har vuxit till ett mediehus med globalt genomslag – fast utan att driva någon egen publikation. Man nöjer sig med konton på plattformar som X (tidigare Twitter), där man i hög grad återpostar upphittat material. Gärna en video på något som exploderar, plockad direkt från någon rysk, ukrainsk, palestinsk eller iransk kanal i appen Telegram. Videon förses med en braskande engelsk rubrik och läggs upp på X, utan kontroll av äktheten – för att sedan spridas vidare av etablerade medier som Expressen. Visegrad 24 gör sig därmed till en praktisk källa för nyhetsredaktioner som Expressen, som inte vill avlöna egna journalister för att följa Telegramkanaler på främmande språk.

Genombrottet kom 2022, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, då Visegrad 24 utmärkte sig genom att vara snabba med att posta videoklipp från frontlinjen till Twitter, må vara att vissa senare visade sig vara falska. Rubrikerna skrevs för att tilltala alla oss som engagerade sig för Ukraina. På några månader samlade Visegrad 24 mängder av följare och blev en stående nyhetskälla även för etablerade medier. Aftonbladet och Expressen, DN och SvD – alla hänvisade de till Visegrad 24 som källa.

Men något var skumt. För ingenstans uppgav Visegrad 24 några adresser eller redaktörsnamn. Hösten 2022 skrev jag en krönika där jag spekulerade i om det anonyma kontot kanske var en propagandaoperation med Ryssland som avsändare. Var kanske den proukrainska tendensen bara ett sätt att samla följare i ett första skede, för att senare vrida om budskapet i prorysk riktning?

Exemplet lär oss en hel del av de nya formerna för att plantera propaganda i snabba nyhetsflöden.

Ungefär samtidigt började grävande journalister, först på OKO Press, avslöja vilka som låg bakom Visegrad 24. Det var den konservative aktivisten och pr-mannen Stefan Tompson, med polsk och sydafrikansk bakgrund, uppvuxen i brittisk överklassmiljö, tillsammans med svensk-polske Adam Starzynski, som deltagit i konferenser med SD-tankesmedjan Oikos. Finansieringen kom från Polens dåvarande, nationalkonservativa högerregering och syftet skulle vara att sprida dess värderingar i utlandet. Successivt började Visegrad 24 varva sin nyhetsförmedling med en ökad andel renodlad propaganda, där ett genomgående tema är att peka ut muslimer som ett hot mot Europa.

Stefan Tompson förklarar i en intervju att Israel står vid frontlinjen i en kamp för ”västvärlden”, som på hemmaplan måste föras mot ”vänstern”, som han menar har ”bildat gemensam front med blocket Ryssland–Kina–Iran”.

Efter den Hamas-ledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 satsade Visegrad 24 hårt på nyheter från Mellanöstern, som man nu har knoppat av till syskonkontot Middle East 24 (ME24). Medieforskare vid Washingtons universitet har i en studie visat hur Visegrad 24, vid sidan av ännu en handfull liknande aktörer på X, de första veckorna efter attacken lyckades erövra ett betydande inflytande som engelskspråkiga nyhetskällor.

Visegrad 24 för fram samma slags budskap som Israels regering, medan andra (tills vidare) framställer sig som opartiska, eller driver en hårt anti-israelisk linje. Vad som förenar dessa nyhetsförmedlare, som ofta är anonyma, är inte budskapet utan en likartad stil: snabbt återpostande av dramatiska bilder, gärna med rubriker fyllda av emojier och versaler. Även om de har färre följare än de största traditionella nyhetsmedierna, når de större genomslag på X. Till detta bidrar att bland andra Visegrad 24 upprepade gånger har fått del av den hårdvaluta som det innebär att bli återpostad av plattformens ägare, Elon Musk.

Läs mer

Samtidigt har det uppdagats flera fall där högerextrema aktörer på X driver propalestinska konton som samlat stora skaror av följare – vilka knappast haft anledning att ana oråd. Först i nästa skede, när följarna finns på plats, är tiden inne för att stegvis varva Israelkritiken med antisemitiska konspirationsteorier, förintelseförnekande och rasism.

Sannolikt förekommer liknande försök till flerstegsoperationer inom en mängd olika områden. Alla vi som följer världshändelser via sociala medier bör utgå från att vi redan följer konton som har en dold agenda som går bortom vad som hittills varit synligt. Det är omöjligt att med säkerhet identifiera dem på förhand. Men detta är ingen ursäkt för Expressen TV att år 2025 fortsätta legitimera Visegrad 24 som nyhetskälla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 oktober, 2025

Har Zohran Mamdani blivit för mesig för DSA?

Socialistiska borgmästarkandidaten Zohran Mandani får en kram av Bernie Sanders under ett kampanjmöte den 27 oktober. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.

Zohran Mamdani har blivit symbolen för en ny vänster i USA – radikal i sak, varm i tonen och omgiven av tusentals frivilliga som knackar dörr i hans namn. Flamman träffar ledarna för Democratic socialists of America, den darriga språngbrädan för stadens socialistiska framgångar.

En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.

Långt bakom sig har han tidigare demokratiska delstatsguvernören Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)