På ett seminarium arrangerat av Europa ja, euro nej, där boken presenterades, illustrerades också hur synen på nationen delar ja- och nej-lägren.
Det centrala i Caravelis problembeskrivning uttryckte han så här:
– För borgerligheten har svenskhet blivit synonymt med socialdemokratisk politik. Därför distanserar sig eliten från nationalstaten.
Enligt Caravelis resonemang är EU och EMU inte mindre nationalistiska än vad borgerligheten tidigare varit, däremot är EU och EMU odemokratiskt.
På denna punkt fick han mothugg från EMU-vännen Göran Rosenberg inför den närmast hundraprocentigt manliga publiken.
– Europaprojektet kan aldrig ses som ett nationalstatsbygge. För mig är det ett försök att återupprätta demokratin, då den inte har verkan på alla områden i en globaliserad värld.
Rosenberg ifrågasatte ”det evigt svenska” och påpekade att alla identiteter är föränderliga.
– Genom att låsa sig vid ett begrepp missas Sveriges oerhörda framgång, som byggt på att suga upp och influeras utifrån.
Socialdemokraten Sören Wibe höll med Caraveli i problembeskrivningen.
– Jag satt fyra år i EU-parlamentet och har aldrig hört talas om mer nationalism någonsin. Hela tiden var det ”vårt Europa, detta upplysta Europa”. Hade någon sagt något liknande i den svenska riksdagen bleve de uthängda i rasisternas hörn.
Wibe är dock, liksom Rosenberg, tveksam till Caravelis recept. Det centrala i Caravelis ”svenskhet” är frihetstraditionen och i andra hand jämlikhetstänkandet.
– EMU är ett euronationalistiskt projekt. Det blir då mest naturligt att diskutera vilken sorts nationalism som är bäst och mest demokratiskt. Demokrati är beroende av gemenskapskänslan, av att man tillhör ett gemensamt område, språk och kultur, hävdade Caraveli.