Jag måste vara ärlig. Jag mår inte så bra just nu. Judar i Sverige mår inte bra. Så det är det som jag vill prata med er om och hur vi kan – hur vi måste – gå vidare. Vi behöver prata om antisemitismen. 

Varje gång som konflikten i Mellanöstern blossar upp så vet jag att många oskyldiga palestinier kommer att förlora sina familjer och sina hem. Men jag vet också att judar i Europa kommer att drabbas av våld och hot. Inte sällan av ilska för det som ockupationsmakten Israel gör.  Förtrycket, vräkningarna, apartheid- och bosättarpolitiken sker inte i mitt judiska namn.

Och vi är många som vet det här, även om vi inte hörs just nu, just i Sverige. Men i New York, San Francisco, Chicago och Seattle demonstrerade i förra veckan tusentals personer under flaggan Jewish Voice for Peace, En judisk röst för fred och hundratals personer från samma organisation ockuperade Grand Central Station i New York. I tisdags hände samma sak vid Frihetsgudinnan, där judiska demonstranter samlades för att ropa: ”Aldrig någonsin för någon, aldrig igen är nu”. Många av dem blev gripna. 

Det Hamas gjorde den 7 oktober var inte bara att begå det största massmordet på judar sedan förintelsen. Många av dem som mördades var vänster och kritiska till ockupationen, och arbetade mot bosättningspolitiken och högerextremkoalitionen. Barn, familjer, festivalbesökare och dessutom en hel del ickejudiska gästarbetare. Jag orkar inte ens föreställa mig den förtvivlan och ångest hos de som inte fått något livstecken från sina anhöriga som tagits som gisslan. Hur mår de, vad gör de? Saknar de sin mamma?

Samma som alla de anhöriga till offren i Gaza nu känner.

Några från vårt läger sa för en månad sedan att det var en ljuv hämnd och hälsade Hamas som befriare. Organisationen Samidoun, som var inbjudna till årets Ung Vänster-konferens, skrev att ”det heroiska palestinska motståndet har öppnat ett kapitel av strider med värdighet och stolthet i gryningen den 7 oktober 2023”. Detta samtidigt som jag och andra svenska judar satt med telefonen i handen och väntade på att höra att en släkting hade mördats av Hamas.

Att inse att några kamrater inte tyckte att de döda och kidnappade var sörjbara drabbade mig hårt. Att höra vissa röster till och med hylla händelserna den 7 oktober gjorde mig förbannad. 

Det här är situationen: trots att jag fördömer Israels övervåld och bombningar av Gaza, äcklas av landets bosättarpolitik, så vågar jag inte gå med på en Palestina-demonstration av rädsla för att råka höra någon säga något generaliserande om judar eller likställa judar med Israel, komma med påståenden om att media är riggat till Israels fördel eller att det inte går att vara rasistisk mot judar eftersom vi är någon sorts heders-vita. Jag känner mig inte trygg. 

På samma sätt känner jag mig inte heller trygg i judiska manifestationer eller kampanjer, i alla fall inte i Sverige, där vi inte har någon judisk vänsterrörelse som liknar den som finns i USA. Som vägrar köpa argumentet att fördömande av Israels förtryckarpolitik och övervåld är antisemitism och som förfrämligar judar från den judiska identitetsgemenskapen och som dömer ut socialistiska judar som mig till femtekolonnare. Någon sådan rörelse finns inte ännu i Sverige och det gör mig också otrygg. 

Särskilt som det finns en lång, rik och stolt socialistisk tradition inom judiskt tänkande som inte får bli bortglömd. Min mormor Sarah gick som 20-åring med i Bund, en facklig organisation född i 1800-talets Östeuropa, som stred för arbetarrättvisa, rätten till att tala språket jiddisch och utöva judisk kultur, rätten att slippa pogromer och inte minst rätten att få fortsätta leva vidare i sina hemländer – inte i en redan bebodd jordplätt någonstans långt borta.

De lanserade det vackra begreppet ”Doykeit”, som ordagrant betyder härhet – tanken att judar har en plikt att kämpa för friheten var de än är. Världsrörelsen Bund är en pelare inom vänsterns historia. Därför är vänsterns agerande så viktigt för mig och många andra judar. Svik oss inte!

Tro inte att vänstern är vaccinerad mot antisemitism bara för att vi är mot nazister. Antisemitism fungerar betydligt listigare än så, och just nu ökar den både i världen och i Sverige. För högern passar det därför perfekt att vänstern villkorslöst och okritiskt stödjer det palestinska motståndet och relativiserar uppenbart antisemitiska troper. Då kan de  etablera sin sanning att vänstern därmed även stödjer förintantet av Israel och därmed är antisemitisk.

Jag vill vara en del av er och slåss för palestiniernas frihet, mot Israels ockupation, och för socialism här i Sverige – jag hör hemma här med er. Men vänstern – ni behöver mig också. Ni behöver oss judar i kampen.