Regeringen har lagt fram ett förslag som öppnar för att dra tillbaka trupperna ur Afghanistan. Men kritikerna menar att det sker för sent, för långsamt och att det fortfarande är oklart om trupperna kommer att lämna landet ens 2014.
Nyligen kom ett förslag från regeringen om en minskning av trupperna i Afghanistan. Utrikesminister Carl Bildt skriver i en debattartikel i DN att den svenska styrkan ”bibehålls under cirka ett år, och att den första minskningen av den svenska militära insatsen sker i slutet av 2012. Inriktningen är sedan att denna ska följas av ytterligare två steg i en process som ska föra oss fram till det slutmål som vi mycket preliminärt lagt fast för sommaren 2014.”. Däremot kommer inte Sverige att lämna Afghanistan helt 2014, men målet är att stridandet kommer att vara över då.
Hantlangare för USA
Regeringen har haft överläggningar med Miljöpartiet och Socialdemokraterna om Afghanistan. Men Vänsterpartiet kommer att rösta nej till förslaget. – Vi har inte avvikit från vår tidigare linje. Vi vill att man ska dra tillbaka trupperna från Afghanistan så fort det bara går och ersätta dem med humanitärt bistånd, säger Torbjörn Björlund, försvarspolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Det planerade tillbakadragandet av stridande trupper går enligt Björlund för långsamt och han är även tveksam till att ersätta de stridande trupperna med inhemsk polis. – Ersätter man utländska styrkor med afghansk polis blir det mer repression. I många fall betraktas dem som en slags hantlangare för USA. Lotta Hedström är ordförande för biståndsorganisationen Afghanistankommittén. Organisationen tar inte ställning i fråga om trupperna i landet, men även hon ser med viss oro på utvecklingen kring den afghanska polisen. – Det vi ser som ett reellt hot är att det är mycket vapen i omlopp. Det finns en risk för att den afghanska polisstyrkan utvecklas till en ny paramilitär grupp. Hon vill även veta mer om vilket stöd som kommer att ges till landet i fortsättningen. – Den stora risken är att truppländerna drar tillbaka sitt bistånd. Framför allt vill vi se bistånd som riktar sig till regional nivå, som gör att vanliga människor kan värna sin närdemokrati.
Inget om självständighet
Stefan Lindgren, journalist, författare och engagerad i föreningen Afghanistansolidaritet är även han mycket kritisk till förslaget. Framför allt påpekar han att det innehåller en rad reservationer som gör det osäkert om man kan tala om 2014 som ett slutdatum. Han påpekar att det finns krafter i USA som vill se permanenta militära baser i Afghanistan. – Det är märkvärdigt att man kan skriva en så lång proposition utan att nämna ord som självständighet. Han ställer sig också frågande till Carl Bildts påstående om att de svenska trupperna är i landet på inbjudan av Afghanistans regering. – Jag har skrivit och bett att få se inbjudan, men fått till svar att någon sådan inte har kunnat påträffas. Finns det inget positivt i att man ändå börjar tala om ett tillbakadragande? – Det är väl ett resultat av av den opinion mot kriget som finns. Nu måste man ändå börja prata om ett slutdatum, tidigare har Bildt och Tolgfors ansett att det har varit farligt att diskutera det. Men Afghanistans vänner har ingen anledning att fira, vi måste fortsätta opinionsarbetet. Stefan Lindgren uppmanar riksdagsledamöter att rösta ner propositionen och vill se ett motförslag som motståndare till kriget kan samlas kring. – Det skulle kunna väcka en debatt även inom Socialdemokraterna, där det finns många kritiker till kriget.
En muralmålning föreställande Venezuelas president Nicolas Maduro har vandaliserats i Caracas. Foto: Cristian Hernandez/AP.
Donald Trumps militära attack mot Venezuela var ingen blixt från klar himmel. Det var det djärvaste draget hittills i hans kampanj för långvarig inblandning i Latinamerika.
Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.
För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.
1973 stödde Vita huset Pinochets kupp. ”Jag förstår inte varför vi ska stå och se på när ett land blir kommunistiskt på grund av sitt folks ansvarslöshet”, hade Henry Kissinger sagt några år tidigare.(1) Nu, flera decennier senare, har USA:s nuvarande president hyllat Kasts seger – en kandidat han själv säger sig ha stött.(2) Förr erkände Washington sällan så öppet sin partiskhet i andra länders angelägenheter, men Trumps uttalande förvånade ingen. I Latinamerika vet man att Trump har ett stort intresse för regionen.
Högersväng. Den högernationalistiska politikern José Antonio Kast tar selfies med anhängare i Chiles huvudstad Santiago efter att ha röstat i presidentvalet den 14 december. Hans seger innebär en återgång till ett hårdfört högerstyre. Foto: Esteban Felix/AP.
”Demokratin står på spel i de kommande valen i det vackra landet Honduras den 30 november”, skrev Trump på Truth Social den 26 november. Valrörelsen hade formellt avslutats tre dagar tidigare enligt valmyndigheten CNE:s regler, men Trump gav ändå en tydlig uppmaning till miljontals honduraner: rösta på den konservative affärsmannen Nasry ”Tito” Asfura från Nationalpartiet – ” frihetens enda sanna vän”.
Två dagar senare eskalerade han retoriken – med hot. Om hans favoritkandidat vann skulle USA ge regeringen sitt fulla stöd. Men om han förlorade, skulle USA inte ”kasta pengar i sjön”, eftersom en dålig ledare bara kan föra ett land mot katastrof.
Målet är att återupprätta USA:s överhöghet på halvklotet och förhindra att externa aktörer får militärt eller strategiskt fotfäste.
USA:s militära närvaro i Centralamerika är koncentrerad nordväst om Honduras huvudstad Tegucigalpa. Flygbasen Soto Cano hyser Joint Task Force-Bravo, en gemensam styrka med över 500 amerikanska permanent stationerade soldater, officiellt för humanitära insatser, säkerhetsutbildning och narkotikabekämpning.
I början av 2025 hotade Honduras vänsterpresident Xiomara Castro att avsluta samarbetet i protest mot Trumps deportationspolitik, som riskerade att drabba tiotusentals honduraner. Det förklarar Trumps hårda tonläge.
Ifall någon fortfarande inte hade förstått budskapet fick över 90 000 personer som tar emot pengar från släktingar i USA – så kallade remitteringar – sms mellan den 27 och 29 november. En länk ledde till ett ljudmeddelande som förklarade att om Rixi Moncada (från samma parti som Castro) vann valet, skulle inga decemberutbetalningar komma. Mer än en fjärdedel av Honduras BNP kommer från sådana överföringar från de omkring två miljoner honduraner som bor i USA. Och den 1 december 2025 skedde ”miraklet”: trots att han låg efter i opinionsmätningarna vann Trumps ”vän” presidentvalet – ett resultat som de andra kandidaterna vägrar erkänna.
Förvaring. Fångar i fängelset Terrorism Confinement Center, eller CECOT, i Tecololuca i El Salvador. President Nayib Bukele har gjort fängelset till slutdestination för många av de migranter som grips i USA under anklagelser om att vara del av kriminella gäng.(Foto: Salvador Melendez/AP.
Detta lugnade en amerikansk president som ser Castro och Moncada som allierade till Nicolás Maduro och som redan varnat för att ”Maduro och hans narkoterrorister” riskerade att ta över ännu ett land, som de enligt honom gjort i Kuba, Nicaragua och Venezuela.
Sedan september 2025 har USA samlat den största flottstyrkan i regionen sedan Kubakrisen 1962.(3) Enligt Trump, vars regering bedriver ett slags hybridkrig mot Caracas, är Maduros ”dagar räknade”. Han hoppas också att Maduros fall ska dra med sig ”den kubanska regimen”.
Ambitionen är öppet imperial: Latinamerika ska bidra till att stärka USA:s produktiva, teknologiska och militära kapacitet.
Samtidigt pågår en intensiv mediekampanj för att demonisera Maduro, vars legitimitet redan ifrågasätts både i Venezuela och internationellt. Ekonomiska och finansiella sanktioner stryper landet, och USA har infört en sjöblockad mot Venezuelas oljeexport. CIA har fått grönt ljus för hemliga operationer inför möjliga ingripanden på venezuelanskt territorium, och den amerikanska flottan har intensifierat attacker mot fartyg som påstås transportera narkotika. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har kallat dessa insatser ”utomrättsliga avrättningar”. Fram till den 18 december hade över 100 personer dödats. Och i gryningen den 3 januari kom den militära attack som ledde till att Maduro och hans hustru Cilia Flores tillfångatogs.
Trots detta har reaktionen från västvärldens regeringar varit i stort sett obefintlig – samma regeringar som annars snabbt fördömer militär aggression och valpåverkan, så länge den kan kopplas till Moskva. Och Trumps strategi fungerar. Inför parlamentsvalet i Argentina den 26 oktober använde han liknande ekonomisk utpressning: om Javier Mileis parti vann skulle USA investera och pumpa in pengar, annars skulle landet isoleras genom indragen hjälp, höjda tullar och stängd tillgång till den amerikanska marknaden. Trots jämna opinionssiffror vann Mileis parti till slut klart.
Utmanare. Presidentkandidaten Salvador Nasralla från Honduras liberala parti och hans anhängare hoppar upp och ned och skanderar ”den som inte hoppar är korrupt”, under ett valmöte i huvudstaden Tegucigalpa i december. Donald Trump har stämplat Nasralla som ”kommunist”. Foto: Moises Castillo/AP.
Washington har många sätt att sätta press på Latinamerika. Handelsrestriktioner kan lamslå regeringar utan att väcka samma uppmärksamhet som direkta politiska utspel eller sanktioner. Därför försöker de flesta länder undvika Trumps vrede och hoppas kunna ”förhandla” sig till mildare villkor.
Mexiko, som USA ofta hotar att ingripa mot under förevändning att bekämpa narkotikahandel, har nu fått en 25-procentig tull på export som inte omfattas av handelsavtalet USMCA, samt 50 procents tull på stål och aluminium. President Claudia Sheinbaums regering måste dagligen parera nya hot: krav på hårdare migrationspolitik, minskad narkotikasmuggling, stopp för kinesiska varor via Mexiko – till och med ökade leveranser av färskvatten. Framför allt vill hon närma sig omförhandlingen av USMCA sommaren 2026 från en så stark position som möjligt. Avtalet är avgörande för Mexikos ekonomi.
I juli 2025 införde Trump 50-procentiga tullar mot Brasilien – de högsta mot något land förutom Kina. Syftet var att försöka stoppa fängslandet av hans allierade Jair Bolsonaro som dömts till fängelse för kuppförsök. Efter hårda förhandlingar lyckades Brasilien få undantag eller kraftiga sänkningar för flera jordbruksprodukter, av rädsla för amerikansk inflation.
I ett sådant klimat är det riskabelt att utmana USA i andra frågor. Visst förekommer formella protester mot valpåverkan och upptrappningen mot Venezuela, men regionens stora länder undviker direkta konfrontationer med Trump.
Förr erkände Washington sällan så öppet sin partiskhet i andra länders angelägenheter, men Trumps uttalande förvånade ingen.
Detta har lett till frustration hos Colombias vänsterpresident Gustavo Petro, som också leder CELAC fram till mars 2026. ”Att vara ordförande för CELAC fyller tre funktioner: ingen, ingen och ingen alls”, sade han i december 2025 och pekade på regionens oförmåga att svara på Trumps angrepp.
Vad driver offensiven? En del av svaret finns i USA:s nationella säkerhetsstrategi som publicerades den 5 december 2025.(4) Där beskrivs återkomsten till USA:s ”bakgård” som nödvändig för att landet ska förbli världens starkaste, rikaste och mäktigaste nation. Ambitionen är öppet imperial: Latinamerika ska bidra till att stärka USA:s produktiva, teknologiska och militära kapacitet för att upprätthålla maktbalansen gentemot Ryssland och framför allt Kina.
Strategin bygger på idén om stormakters inflytelsesfärer. USA säger sig inte vilja angripa sina konkurrenter, men tänker inte tolerera deras expansion på det amerikanska halvklotet. Säkerheten kräver, enligt dokumentet, amerikansk dominans från Grönland till Eldslandet.
Trump blåser därmed nytt liv i Monroedoktrinen från 1823, senare kompletterad av Theodore Roosevelts tillägg 1904, som gav USA rollen som ”internationell polis” i regionen. Nu har även en ”Trump-korollär” lagts till.
Länder som samarbetar belönas – de som inte gör det motarbetas.
Kina har ersatt Europa som huvudhot, och latinamerikanska ”kommunist-” och ”narkoterroriststater” pekas ut som problem. Målet är att återupprätta USA:s överhöghet på halvklotet och förhindra att externa aktörer får militärt eller strategiskt fotfäste.
För att motverka Peking förespråkar Trump en ny sorts ”kommersiell diplomati” och kräver politisk lojalitet i utbyte mot ekonomiska fördelar. Länder som samarbetar belönas – de som inte gör det motarbetas.
Många regeringar rättar nu in sig i ledet: Argentina, Bolivia, Chile, Costa Rica, El Salvador, Ecuador, Honduras, Guatemala, Guyana, Panama, Paraguay och Dominikanska republiken leds alla av höger- eller Washingtonberoende regeringar som följer Trumps linje.
Vissa gör det med entusiasm. El Salvadors president Nayib Bukele har till exempel erbjudit sitt högsäkerhetsfängelse för migranter som deporteras från USA. Flera länder deltar i USA:s antinarkotikakoalition och ger tillgång till territorium, flygplatser och luftrum för Operation Southern Spear.
USA stärker samtidigt sin militära närvaro över hela regionen genom nya och återaktiverade avtal. Basnätverket i Karibien kompletteras av anläggningar i bland annat Guantánamo, Puerto Rico och Curaçao – varifrån oppositionsledaren María Corina Machado fördes till Oslo för att ta emot Nobels fredspris i december 2025, omgiven av presidenter lojala mot Trump.
Högern går nu fram över hela Latinamerika. De tidigare teknokratiska, företagsliknande ledarna har ersatts av mer ideologiskt drivna figurer som säger sig vilja ”hugga huvudet av den kommunistiska hydran”.
Samtidigt har vänstern sällan varit svagare sedan diktaturernas fall. Högern gynnas av trötthet på långvariga progressiva regeringar, ökande otrygghet och missnöje med statens oförmåga att hantera brottslighet.
Pandemin och finanskriserna har lämnat djupa sår. Informella jobb och egenföretagande breder ut sig, särskilt bland unga i städerna, vilket driver på individualism och politisk fragmentering.(5) Till detta kommer en reaktionär mobilisering mot kvinnors ökade rättigheter, som ger ny kraft åt den radikala högern.
År 2026 hålls avgörande val i Brasilien, Colombia, Costa Rica och Peru. I flera av dem står progressiva regeringar inför en revanschlysten höger. En sak är säker: Latinamerika kommer att få höra mycket mer från Donald Trump.
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique. Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
(1) Citerad i Grace Livingstone, America’s Backyard: the United States and Latin America From the Monroe Doctrine to the War on Terror, Zed Books, New York, 2009.
(2) Francisco Sánchez, ”Donald Trump reacciona al triunfo de José Antonio Kast en Chile y su mensaje ya da la vuelta al mundo”, AS Chile, 15 december 2025, www.chile.as.com/.
(3) Riley Mellen, ”Satellite data reveals how the US Navy is deployed near Venezuela”, New York Times, 21 november 2025.
(4) ”National Security Strategy of the United States of America”, 5 december 2025, www.whitehouse.gov/.
(5) ”2025 Labour Overview of Latin America and the Caribbean”, International Labour Organisation, 11 december 2025, www.ilo.org/.
En anhängare till den avsatta shahens son Reza Pahlavi demonstrerar i Paris, den 11 januari. Foto: Julien Mattia/Le Pictorium/Imago/TT.
Irans brutala teokrati vacklar, efter år av kvinnors modiga kamp. Samtidigt växer kraven på att återinföra monarkin. Men att ersätta ett gubbvälde med ett annat är ingen frigörelse.
”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”
Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.
Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.
Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.
Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”
I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?
Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.
Het fråga. Demonstranten Mohadese bränner en bild av ayatollan Ali Khamenei vid en protest utanför iranska ambassaden i Oslo. Foto: Terje Pedersen/NTB/TT.
För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.
Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.
Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.
I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.
Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.
Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.
Academedia grundades 1996, har totalt omkring 200 000 elever, och gjorde 2023 en nettovinst på 759 miljoner kronor. Foto: Jessica Gow/TT
Med ett drygt halvår kvar till riksdagsvalet, och ett lärarfack som riktar allt mer högljudd kritik mot marknadsskolesystemet, passar skolkoncernen Academedia på att norpa Sveriges Lärares opinionschef Katariina Treville. ”I mitt nya uppdrag kommer jag att bidra utifrån ett annat perspektiv”, säger hon till Flamman.
Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.
– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kaféägaren Merat Behnam protesterade i höstas mot mullorna genom att köra sin gula Vespa genom Teheran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.
Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kopplingen mellan Chiles nya president och landets gamla diktator uppmärksammas. Foto: Matias Delacroix/AP.
Med José Antonio Kast i presidentpalatset återvänder Chiles olösta förflutna med full kraft. Joel Kjellgren har läst Londres 38 och konstaterar att såren från nazismens industriella våld och Pinochetdiktaturen fortfarande är vidöppna.
José Antonio Kasts jordskredsseger i decembers val innebär att Chile för första gången sedan demokratins återkomst 1990 har en president från ultrahögern. Som son till en nazist som efter kriget tog sig till Sydamerika samt bror till en minister i Pinochets regim framstår Kastfamiljens djupa rötter i 1900-talets fascism som i det närmaste parodisk.
Just kopplingen mellan Tredje riket och militärdiktaturens Chile är vad den brittiske juristen Philippe Sands vill undersöka i Londres 38: En berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan (Albert Bonniers förlag, 2025). Boken tar avstamp i Pinochets frihetsberövande i London 1998, ett på många vis unikt fall i internationell rätt då det var första gången en före detta statschef arresterades för ett internationellt brott som begåtts i ett annat land. Som sakkunnig för Human right watch spelade Sands under rättsprocessen en marginell roll.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Här kretsar de älskande i en perfekt cirkel där alla är lika aktiva och mottagliga, som om de imiterar sufiska virvlar. Konstnären är shejken Muhammad ibn Mustafa Al-Misri, Ottomanska riket 1799–1817. Ur ”The David Collection”, inventarinummer, 8/2018. Foto: Pernille Klemp.
Islam hatar homosexuella. Det hade bagdadfödde och queera Musa Shadeedi fått lära sig under hela sitt liv. Men så började han att gräva i muslimsk kulturistoria – och fann en helt annan sanning.
Första gången bilden dök upp på min skärm kände jag bara avsky. Jag var i tonåren och befann mig mitt i min värsta islamhatarperiod. Miniatyren, en illustration ur ett manuskript från 1100-talet, visar en grupp skäggiga män som har sex med en yngling.
Jag var 11 år gammal 2003 när västerländska arméer invaderade min hemstad Bagdad, under förevändningen om demokrati och mänskliga rättigheter. Vissa homosexuella röster i USA hördes jubla över kriget: nu skulle queera befrias ur Saddams garderob. I en text i den amerikanska hbtq-tidningen The Advocate under ockupationen sades det vara ”en fråga om homosexuellas rättigheter. Islamska fundamentalister är antigay”. I stället blev den så kallade befrielsen början på en våg av organiserade mord på homosexuella i Irak.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
SD-polisen Katja Nyberg beskrev jakten på festknarkare som ”det roligaste hon gjort”. Nu har hon själv åkt dit med en påse misstänkt kokain. Foto: Lars Schröder/TT.
Sverigedemokraten Katja Nyberg är ett destillat av svensk narkotikapolitisk dubbelmoral. Samtidigt som politiker jagar fattiga missbrukare med blåljus och urinprov, verkar de själva ha betydligt friare tillgång till både nåd och näspulver.
Det är nästan för dråpligt för att vara sant.
Den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Katja Nyberg tros ha haft en promille i blodet när hon körde bil den 28 december. I bilen hittades också en påse vitt pulver som tros vara två gram kokain, vilket hon själv dock förnekar. Snabbtester visade misstänkt narkotikapåverkan.
I en skriftlig kommentar menar Katja Nyberg själv att hon varit med om en ”viltolycka”. (Polisen menar att hon på sin höjd ”väjt för en råtta”.) Det kan man också kalla det. Om det visar sig att hon kört bil så pass berusad lär hon behöva avgå, som Oisin Cantwell skriver. Han påminner om att folkpartisten Karin Pilsäter och socialdemokraten Aida Hadzialic lämnade sina uppdrag vid 0,2 och 0,3 promille.
Och de hade ingen laddinfrastruktur med sig i en zippåse.
Vad Katja Nyberg gör annars undrar du? Hon är polis. Därför är hon Sverigedemokraternas talesperson i polisfrågor samt ledamot i riksdagens justitieutskottet. Alltså central i den repressiva kriminalpolitiska brygd som partiet langar till befolkningen.
Ironin stannar inte ens där. Dagens ETC kunde avslöja att hon på 90-talet var med i Rejvkommissionen, som förföljde klubblivet för att driva igenom svensk nolltolerans. ”Det var faktiskt det roligaste jag gjort”, förklarade hon i en podd. ”Vi var väldigt unga så det blev mer av en livsstil. Man levde och andades det här.”
Ja, hon verkar ha andats in både ett och annat.
Så låt mig sammanfatta: en tidigare knarkspanare och representant för riksdagens mest repressiva parti, som kör rattfull med kokain i bilen. Om uppgifterna stämmer är det svårt att hitta ett perfektare ansikte utåt för hyckleri.
Inte bara hos Sverigedemokraterna, som låtsas vara hårda mot kriminalitet men själva kryllar av lagbrytare. Utan hos hela politikerklassen från vänster till höger som själva gärna unnar sig en lina ibland, men som samtidigt har gjort fattiga missbrukare till öppet byte för polisen. Eller varför inte hos ett helt land.
I dokumentärserien ”Så knarkar Sverige” (SVT, 2024) visar journalisten Johan Wicklén att bruket av illegala rusmedel är betydligt högre än vad vi svenskar vill erkänna. Inte minst har kokainet blivit vanligare, och dyker nu upp i allt fler städer i avloppsmätningarna.
Detta trots att Sverige fortfarande har nolltolerans som mål för vår narkotikapolitik. Politikerna vet att denna politik har misslyckats på alla punkter, och därför vågar de heller inte utreda den.
När den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed tillsatte en utredning gav han därför explicita order om att inte utreda konsekvenserna av kriminaliseringen av eget bruk. Svensk narkotikapolitik ska nämligen präglas av moral och önsketänkande, snarare än av vetenskap. Utredningen var dock så kritisk mot svensk narkotikapolitik som uppdraget tillät, och bar också en talande titel: Vi kan bättre!.
ESO-rapporten Bruk och straff, som även den kom ut hösten 2023, hade friare händer. Den granskade samtliga fyra uttalade målsättningar för Sveriges narkotikapolitik och drog slutsatsen att politiken misslyckats på varje punkt.
Dödsfallen minskade inte, utan Sverige har tvärtom konsekvent legat i EU-toppen när det gäller narkotikarelaterad dödlighet, vilket är en otrolig bedrift med ett av kontinentens bästa vårdsystem. Bruket minskade inte utan verkar snarare ha ökat. Även tillgängligheten har ökat, samtidigt som gängens vinster skenat då politikerna gett dem ensamrätt på en svart marknad. Och skadorna har inte reducerats, utan i många fall fördjupats genom kriminalisering, stigmatisering och rädsla för vårdkontakt.
Den regering som Katja Nyberg representerar har fördjupat denna katastrofala politik. I Tidöavtalet nämns missbruk som ett av flera exempel på bristande vandel som kunde motivera utvisning, och sommaren 2023 införde man en rad straffskärpningar inom området. Bland annat infördes rena tankebrott som ”förberedelse” till köp eller försäljning, vilket fick flera tunga remissinstanser att slå bakut.
Oppositionen har knappast varit bättre, utan yrat om ”partyknarkare” från medelklassen som drivande bakom gängens vinster. Detta trots att CAN:s rapporter visar att fattiga är överrepresenterade i statistiken; att cannabis, som inte främst är en partydrog, åtminstone tidigare utgjort halva narkotikamarknaden; och att lejonparten av drogerna tas av människor som tar dem ofta, det vill säga är i beroende snarare än sporadiska brukare. Vilket också säger sig självt om man inte orkar läsa forskning.
De som framför allt drabbas av denna repressiva konsensus i svensk politik är alltså fattiga människor i beroende, vilket förklarar våra topplaceringar i EU:s dödslista. Och allt detta samtidigt som Aftonbladet för två år sedan hittade spår av kokain i hälften av de undersökta riksdagstoaletterna.
Frågan är alltså inte om Katja Nyberg kan sitta kvar. (Det kan hon inte.) Utan om någon politiker som ansvarat för drogpolitik kan sitta kvar. Samt hur länge Sverige ska fortsätta insistera på vår dödliga och ovetenskapliga dubbelmoral som skördar liv till denna dag.
Försvarsanställd visar upp några av Försvarsmaktens små propellerdrönare. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Vänsterpartiet i Västervik kräver kommunbojkott av drönarmässan UAS Forum, efter misstankar om att israeliska militära bolag kan komma att bjudas in. ”Vi lusläser inte varje enskilt företag” säger konferensens vd Richard Granberg, som tycker det är ”skittråkigt” att drönare bara förknippas med krig.
Västervik med 20 000 invånare fick Sveriges första ”nationella drönarcentrum” 2021. Vänsterpartiet i staden har länge velat lägga ned ortens flygplats, som sedan 2023 huserar Västervik drone science park. På platsen vill man bland annat bygga en solcellspark.
Det vill dock ingen annan, enligt Daniel Gynnerfelt, Vänsterpartiets ordförande i Västervik.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En troende vilar mot ett monument över oljearbetare under en procession för Cabimas skyddshelgon i delstaten Zulia i Venezuela, onsdagen den 27 december 2023. Foto: Matias Delacroix/AP/TT.
Trodde du att förra året började illa, med Donald Trumps presidentinstallation?
Välkommen till 2026, när han verkar beslutsam att starta ett tredje världskrig.
Han har redan inlett en kolonisering av Venezuela, för att stjäla deras naturresurser och ge till ”världens främsta oljebolag, de största, de bästa”. Som Slavoj Žižek skriver i Flamman är det talande att han snuvat oppositionen på en central roll, för att låta resterna av den gamla regimen fortsätta styra. Han låtsas inte ens att poängen är demokrati – han vill visa vem som bestämmer.
Nu ritas planer på nästa måltavla, och ingen går säker. Rådgivaren Stephen Miller sade till CNN:s journalist Jake Tapper att Grönland ”självklart” ska tillhöra USA.
Donald Trumps nya säkerhetsdoktrin har pekat ut det demokratiska Europa som huvudfiende.
”Ingen kommer att slåss militärt mot USA om Grönlands framtid”, förklarade han med en gällt skrikande svada som avbröt varje försök till motfråga.
”Vi lever i en värld, i den verkliga världen, Jake, som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt”, sade han. ”Det är världens järnhårda lagar sedan tidernas begynnelse.”
Hur svarar Europa på öppna amerikanska hotelser om territoriell erövring? Som Carl Dürnberger har förklarat är det knappast läge att jubla över kontinentens svaghet. Därför är det sorgligt att se europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen buga sig för Trump. Även Ulf Kristerssons svar var bedrövligt vekt, som jag skrev i min ledare.
Om vi ska hitta en ljuspunkt är det att radikalhögerns quislingar har börjat avslöja sig. De som likt Vidkun Quisling själv påstår sig vara ”nationalister”, men som skulle vara först att sälja ut Sverige till kolonisatörer om det innebar plats som väktare i den nya administrationen.
Inte oväntat står Chang Frick, grundare av högerpopulistiska Nyheter Idag, först i kön.
På Facebook skriver han att USA ser på Grönland och EU som lika dysfunktionella som Venezuela. ”Frågan är i så fall vilken rätt vi har till dessa resurser om vi ändå inte tänker göra något med dem?”, fortsätter han.
Missionären Hans Egede har blivit en symbol för dansk kolonialism och har vandaliserats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.
”Ska vi bara vara i vägen och blockera det för resten av världen på rent jävelskap? Sett ur det perspektivet blir det begripligt om USA, och andra, vill använda vapenmakt mot oss och Grönland (om vi inte viker ner oss innan dess förstås).”
Slutsatsen är uppfriskande tydlig:
”Och kanske är det vad som behövs, vårt politiska ledarskap tycks fullständigt oförmöget att hantera nuvarande geopolitiska och ekonomiska läge.”
Jag häpnar. Inte. Att den nya radikalhögern har svikartendenser har stått klart länge, inte minst Chang Frick själv, som har medverkat i och samarbetat med de ryska propagandakanalerna Sputnik och RT.
Han får eldunderstöd av Omar Makram på Henrik Jönssons 100%, som förklarar att ett amerikanskt övertagande av Grönland är nödvändigt för att kontra Kina. Det är därför dags att vi ”släpper prestigen och faktiskt tar ett blad ur Trumps bok. Vi måste sluta navigera efter stolthet och känslor och i stället låta kall, hård materialism och nationella intressen styra vår kompass.”
Grönländarna har rätt att befria sig från Danmark och om de vill hejar jag gärna på.
En tredje person som vill rulla ut mattan för våra nya överherrar är Malin Ekman. Som så många andra i svensk Maga försvarade hon JD Vances frontalangrepp mot Europa i flera inlägg på X, och den 14 december tar hon bladet från munnen.
Hon skriver att USA numera ”vägrar att av slentrian hjälpa andra på bekostnad av sin egen välfärd och statsskuld”, att landets nya säkerhetsdoktrin innehåller ”en kritik mot historisk amerikansk imperialism” (!), och att analysen ”liknar den som mina mest vänsterlutande anti-imperialistiska klasskompisar på Journalisthögskolan uttryckte mellan 2007 och 2009. USA ska inte agera världspolis utan lämna det till andra länder att sköta sig själva.”
Visst är det sant att vissa antiimperialister önskedrömt om Donald Trump som isolationist, däribland Malin Ekmans efternamne Kajsa Ekis Ekman (2016) och journalisten John Pilger (2017). Men som vi såg redan under hans förra mandatperiod är analysen felaktig.
Att som Malin Ekman beskriva Trump som antiimperialist är absurt, med tanke på att han skryter om att stjäla Venezuelas olja, och nu hotar flera andra länder med invasion. Eftersom, som Stephen Miller uttryckte det, vi lever i en värld som ”styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt”.
Donald Trumps nya säkerhetsdoktrin har pekat ut det demokratiska Europa som huvudfiende, och han finner samförstånd med högerextrema rörelser samt Vladimir Putin själv. Det har nu fått många inom radikalhögern att bekänna färg, och jag hoppas att Sverigedemokraterna får många frågor om vilken sida de är på framöver.
Men även regeringen har varit alltför följsam.
Det räcker inte att ”följa utvecklingen”. Det är dags att agera. Sanktioner behöver drivas omedelbart på EU-nivå, och vi behöver stå upp för våra nordiska grannar i handling och inte bara i ord. Peter Wennblad på Svenska Dagbladet har faktiskt rätt: vi måste ”höja USA:s politiska kostnader för aggressionerna mot Danmark”.
Klarar du det, Ulf Kristersson? Jag tvivlar.
Och för bokföringens skull: grönländarna har rätt att befria sig från Danmark och om de vill hejar jag gärna på. En majoritet vill det på ett abstrakt plan, men inte om det innebär en minskad levnadsstandard, varför politikerna inte driver frågan. Det troligaste resultatet av en självständighet lär vara ekonomisk kollaps och verklig underordning inför starkare ekonomier. Det antikoloniala alternativet är att låta grönländarna avgöra själva.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En liten hand som greppar mammans jacka. Rädda ögon bakom hennes ben. En röst som tyst viskar: ”Får vi stanna här i natt?”
Jag har funnits där när barn har kommit mitt i natten: rädda, frusna och bärande på mer än någon människa borde. Nu tvingas jag och många andra jourkvinnor sluta. Inte för att behovet är borta, utan för att regeringen byggt bort barnens möjlighet att få vårt stöd.
Vårt skyddade boende är ett av alla boenden som har stängts till följd av en tillståndsplikt som helt och hållet missat målet, och jag undrar: vem möter barnen nu?
Ett av de nya kraven som trädde i kraft 2024 är att föreståndaren ska ha en utbildning om 180 högskolepoäng, många andra handlar om yttre skalskydd. Däremot finns inga krav på kunskap om mäns våld mot kvinnor, en könad våldsförståelse, normaliseringsprocessen eller erfarenhet av jourverksamhet eller stöd till våldsutsatta kvinnor. Något som gör att stödet riskerar att bli undermåligt. En risk som dessutom ökar med privatiseringen av fältet. Nu ser det ut som att Sverige kommer att ha en majoritet privatägda skyddade boenden med vinstintresse, eftersom de ideella kvinnojourerna inte har kunnat möta de kostsamma, och ibland rent skadliga, kraven på de skyddade boendena.
Jag har mött dem. Många gånger. Barnen som flytt våldet i hemmet, tillsammans med sin mamma. Ibland mitt i natten, ibland i panik – ofta med endast kläderna de bar när tillfället att fly gavs.
Nu kan jag inte längre göra det.
Sedan den 1 april 2024 kräver lagen att skyddade boenden ska ha tillstånd från IVO. I grunden är tanken god, men i praktiken är det ett haveri. Våldsutsatta kvinnor och barn behöver kvalitet och säkerhet, säger man. Vi har helt olika definitioner av vad kvalitet och säkerhet är, säger jag. Ideella kvinnojourer har burit upp stödet och skyddet i decennier, med kvinnors och barns bästa som enda intresse. Lagändringen skulle verka för att få bort oseriösa aktörer, i stället har lagändringen öppnat upp för ännu fler oseriösa aktörer – genom att gynna entreprenörer med dygnsavgifter, tilläggstjänster och vinster som främsta intresse.
Att möjliggöra frigörelse från våld är att skydda från våld, och det görs genom att stärka kvinnojourerna. Det är vi som burit upp stödet och skyddet i närmare 50 år. Det är vi som har erfarenheten, förstår våldets mekanismer och har låga trösklar på riktigt. Skyddet stärks inte enbart genom högskolepoäng, anställningsavtal och dygnet runt-bemanning. Det stärks av mångårig erfarenhet av att arbeta med barn.
Barnen finns fortfarande. Barnen som tystnar, som vaknar av skrik, som lärt sig känna av varje tonläge, som är rädda men inte kan beskriva vad som är fel för att våldet är deras vardag.
Skyddet som skulle stärkas blev i stället en påminnelse om vad svek är, och det får barnen betala priset för.
