”Jag tänker att vi gör så här: Alla som ska rösta på det Sverigevänliga partiet får gå före! Alla som ska rösta på Miljöpartiet får gå i väg”, ropade Fogelklou till kön utanför valstugan.

Jimmie Åkesson protesterade inte, utan gick före i kön och röstade.

Enligt Åkesson är Sverigedemokraterna det rockigaste partiet. Men trots att Jimmie verkligen försökte klä sig folkligt med keps och jeansshorts – komplett med en snusdosa som läckt ut i bakfickan – kändes SD:arna rätt malplacerade och inte särskilt rockiga.

Att Åkesson själv spelar keyboard i ett band frontat av en tidigare Idol-deltagare kanske bidrog till intrycket. Liksom Jörgen Fogelklous oklanderligt vita brallor och blommiga kavaj.

Nu är jag här för tredje gången, för att undersöka vad svenskhet är, och hur det hänger ihop med Sweden Rock. Jag hämtar ut mitt entréarmband, blir erbjuden att köpa en regnponcho för 400 kronor men väljer regnet.

– Vi är så glada att få vara här och uppleva den underbara svenska sommaren, skojar frontsångaren Marc Hudson i brittiska bandet Dragonforce.

De spelar tv-spelsinspirerad power metal mellan arkadmaskiner, jättedrakhuvuden och blinkande lampor. Inte förrän Hudson deklarerar från scen att ”svenska metalheads är de bästa metalheadsen” vaknar folket runt om mig till och börjar klappa i takt med musiken.

Efter första konserten är det frukostdags, så jag tömmer dagens första öl. En ljus lager från Pistonhead i en svart plastflaska. Det har slutat regna nu. Jag tar av mig regnjackan och låter solen smeka min nacke.
På festivalen trängs besökare i alla åldrar och kön. Tonåringar, barnfamiljer och pensionärer. Några har på sig plagg med svenska flaggan. Alla har på sitt eget sätt klätt upp sig för rocktemat. Även om det visserligen är en blandad publik är den rätt så vit.

Martin, 39, har på sig en t-shirt med en stor Sverigeflagga. På högerhanden en tatuering med vikingasymbolen Vegvisir, som enligt isländsk mytologi hjälper bäraren att alltid hitta hem.

Ingen här bryr sig om du har mycket makt eller ingen alls. På Sweden Rock är alla likvärdiga.

– Sverige betyder mycket för mig. I dag firar jag frihet, klarhet och rätten att tycka och tänka vad man vill. Men jag är inte lika stolt att vara svensk som förr. I dag när jag visar känslor, visar att jag älskar mitt land, så kastar folk ofta rasistkortet, säger han till Flamman.

På scenen förbereder sig mellorockaren Nina Söderquist på att sjunga nationalsången. Martin säger att Sverige behöver bli mer enat.

– Självklart ska alla få vara stolta över var de kommer ifrån. Men det blir inte bra när vi har så mycket olika kulturer. Du kommer hit, du får hjälp och vi är här för dig. Vi står med öppna armar och hjälps åt, säger Martin, och fortsätter:

– Det är jag stolt över. Men, anpassa dig. Då kommer du att bli älskad.

Luleåbandet Huggorm spelar på festivalens mindre scen, undangömd i ett tält. Jag behöver springa dit halvvägs in i affischnamnet Danko Jones konsert för att hinna se dem. Tältet är proppfullt och det finns inte en enda stängd mun när rummet skriker låten Bennys signaturrad:

– För i helveteeeeee!!!

En äldre man lägger armen runt min nacke och hoppar upp och ned i takt med mig.

– De är så jävla bra! Det är helt fantastiskt. Och så är de från Lule, utbrister han.

Och Huggorm är verkligen jävligt bra. Jag har svårt att förstå varför bandet står nästan allra längst ned på festivalens affischer. Förhoppningsvis får de spela på en större scen nästa år.

På festivalens campingområde står husbilar parkerade i oändliga led, som såddraderna på en rapsåker. Regnet öser återigen ned och sköljer bort svetten från min panna. Tränger igenom mina kläder. Två bröder från Helsingborg med solbrända nackar sitter tröjlösa vid ett bord. De dricker öl och lådvin och lyssnar på hårdrock ur en liten JBL-högtalare. Låtsas som att det inte regnar.

Bröderna heter Robin och Martin och är 39 respektive 37 år gamla. De har varit på Sweden Rock tillsammans tre år i rad, och det är det bästa de vet.

– En sorts försemester. Vi har tre drägg till där inne som ligger och sover middag, säger Robin och pekar mot husbilen.

I år landar den totala kostnaden för de fem killarnas biljetter och camping på nästan 30 000 kronor.

– Och så all mat och tre flak öl per skalle. Åtminstone slipper vi betala för duschbiljetter den här veckan – det är bara att tvåla in sig och ställa sig i regnet, säger Martin.

Robin lutar sig tillbaka i stolen.

– Ja det är ju inflation. Personligen hade jag gärna sett att det gick åt andra hållet, att saker blev billigare i stället, säger Robin och skrattar.

Bröderna har inte gjort något särskilt för att fira nationaldagen.

– Men visst finns det mycket med Sverige att fira. Detta är svingött till exempel. Att sitta här, på en festival där alla bara är schyssta. Om någon råkar gå in i en så säger man ”ursäkta”. Jag tror att det har med åldersspannet att göra. Folk har samma intressen och bara njuter av livet, säger Martin.

Robin nickar instämmande.

– Och ibland när man har varit och pissat så sitter det tre personer man inte känner utanför husvagnen när man kommer tillbaka. Det är svingött. Så man har ju tagit med sig några extra flaskor öl, säger Robin.

Robin bjuder mig på en egenbryggd öl, en fatjäst pale ale humlad med amerikansk Columbus. Vi skålar för Sweden Rock. Ölen smakar gott. Och jag måste hålla med bröderna. Det är verkligen en speciell stämning på festivalen. Det känns som att folk låter varandra vara sig själva här inne.

Vi har suttit här i snart en halvtimme. Skojat, skrattat och pratat skit. Men jag har ingen aning om vad bröderna jobbar med, hur mycket de tjänar eller vad de röstar på. Och de 16 åren mellan oss har inte märkts av överhuvudtaget.

Det har slutat regna nu och solen värmer oss.

– Fördomen om svenskar är att vi är kalla och otrevliga. Här är folk totalt tvärtom. Jag tycker att samhället i övrigt borde vara så hela tiden. Och det kan inte vara så svårt. Om folk kan umgås här inne så kan de väl också umgås utanför, säger Robin.

– Det är nog i och för sig också för att folk är fulla, inflikar Martin.

Vi får syn på en regnbåge.

– Skaaaatten är därbortaaaa, utbrister Robin på bred helsingborgska.

Ett kollektivt gapskratt senare reser jag mig upp för att bege mig tillbaka till festivalområdet. Robin skickar med mig en egenbryggd färdöl.

På en gräsplätt sitter Ida och Richard Lapell och fångar den sista solen. Ida är socialdemokratiskt oppositionsråd i Karlshamn. Richard är S-regionråd i högerstyrda Blekinge. Men på festivalen spelar det ingen roll att de båda är heltidspolitiker.

– Ingen här bryr sig om du har mycket makt eller ingen alls. Var du kommer ifrån, hur du ser ut eller vad du tjänar. På Sweden Rock är alla likvärdiga, säger Richard.

Richard har varit på Sweden Rock sedan 1995. Första gången fick han stå på en tunna utanför stängslet i Karlshamn och kolla in.

– I min samhällsanalys bottnar jag ofta i den här festivalen. Här skulle det aldrig hända att en människa svälter ihjäl utan pengar – alla skulle pitcha in. Så har det varit här alla år, och för mig är det kärnan i den svenska kulturen. Vi är här tillsammans, och vi tar hand om varandra, säger Richard.
Ida håller med.

– Det jag är stolt över med Sverige handlar väldigt lite om den fysiska platsen. Det är vårt sätt att leva, vår demokrati, vår kultur och hur vi är mot varandra. Det vill jag försvara varje dag, säger hon.

Utanför är människor fast i ett ekorrhjul, menar Richard. Här slappnar de av och är som de vill vara.

– Tar fram kläderna som de egentligen skulle vilja ha varje dag. Lyssnar på musiken. Själen är på utsidan, och det är helt okej. När Judas Priest spelar vet alla som står i publiken att frontmannen är en hardcore läderbög. Han har nitar och hatt och det är bara så. Och alla älskar det, säger Richard.

Ida har på sig kostym nästan varje dag.

– Men här inne går jag i gothkläder. Det är ju också jag. Det är jättemycket män med smink här, som klär ut sig och gör allt det där som kanske inte är typiskt manligt. Och folk tycker bara att det är skitgrymt, säger hon.

Många av rocklåtarna har väldigt röda texter, säger Ida. Och rockmusiker skiljer sig från många andra kulturutövare, menar hon.

– Typ alla musikerna har haft det torrt, spelat i replokaler på fritidsgårdar och kämpat sig fram. Även de som nu har blivit svinrika rockstjärnor är fortfarande arbetarklass. Och då är det klart att det är oss den musiken är till för.

Richard håller med.

– När banden slutar spela går de ut på gräsmattan och tar en öl tillsammans med oss andra. I ett öltält, på samma villkor, till samma pris. För de var fattiga jävlar från början precis som vi, säger han.

Men att bli en rockstjärna i Sverige blir allt svårare, berättar Richard. Det som varit bärande för den svenska musiksjälen är statliga bidrag till scener, studior och kulturskolor, och de minskar varje år. Nu har regionen helt stängt replokalerna för nya unga band. Ida skakar på huvudet och ser uppgiven ut.

– Man slaktar både från statens håll, i regionen och i kommunerna. Visst, det sparar pengar på kort sikt. Men långsiktigt förlorar vi så jävla mycket, säger Ida.

Richard känner en av de politiker som satt i nämnden när Sweden Rock första gången ville vara i Sölvesborg.

– De hade suttit och diskuterat om de skulle låta festivalen vara här eller inte. Till slut landade de i att ja, det kommer ju vara något kul för ungdomarna att hålla på med, berättar Richard.

Festivalen och de hundratals miljoner den omsätter i kommunen är alltså resultatet av att någon valde att satsa på ”något kul för ungdomarna”.

– Vårt land måste vara värt att försvara, och det är det inte om det bara är grått och rullar på, säger Ida.

Paret anlände till festivalen onsdag kväll. De blev sena för att Richards regionstyrelsemöte drog ut på tiden.

– SD, M och KD fuckade upp hela dagen, så vi blev kvar alldeles för länge. De av deras partimedlemmar som skulle på Sweden Rock hade inte ens bemödat sig med att gå på mötet. Jag var tvungen att gå dit eftersom jag brukar allvar med samhällsbygget, säger Richard.

Richard var liksom jag där och såg när Jimmie Åkesson förra året försökte styra upp ett SD-röstningståg.

– De skulle visa att de var flest, och det var fullständigt misslyckat. 50 000 festivalbesökare och inte ens en halv procent av dem var vilsna nog i själen för att hänga med Jimmie och rösta. För nej, det är fan inga rasister på den här platsen. Så jävla få. Människor som gillar solidaritet är mycket fler här, säger Richard.

Ida håller med.

Humor utan krockkudde

För tio år sedan dominerade vänsterkomiker alla scener och radioprogram. Har internet sprängt humorns åsiktskorridor?

Inrikes Leonidas Aretakis

– Sweden Rock, svenskhet och sossighet. De tre sakerna går hand i hand. Vad SD än vill. Vår rörelse har ju byggt upp det här landet. Och det är precis det som är här inne på festivalen också, säger Ida.

Efter intervjun med Ida och Richard träffar jag Zacharias från Olofström som är på Sweden Rock tillsammans med sin tjej. Jag berättar att jag skriver en text om nationaldagen, och frågar om Zacharias har firat den.

– Jaa, man ska ha Sverigetröjan på sig i dag, svarar han glatt.

– Och så är det Eid på en och samma gång. Det är perfekt.