Det finns många som inte vill att det skall ske. Carl Bildt skriver nöjt i sitt linjetal från december att den utrikespolitik han förespråkar har ett brett stöd i riksdagen. Så är det ju. Från de svenska hökarna i Folkpartiet via mittlinjens socialdemokrater till interventionspolitikens vänsterflank i Miljöpartiet, som kan avvika i många detaljer, men ändå ansluter sig, hörs en mäktig kör: Sverige skall vara mer aktivt militärt utomlands! Neutraliteten kan vi behålla – vi är neutrala på EU:s sida!
Här håller vi på flera plan att passera en gräns. Det märkbara sker i debatten. Fram till för några år sedan fanns i princip inga svenska neocons. Få var beredda att i varje ögonblick tala om intressekonflikter runt om i världen i termer av en kamp mellan ”ont och gott”. Få föreslog att fler länder skulle invaderas. Ingen föreslog att Sverige skulle delta i anfallskrig. Idag är bilden en annan. Den fiendebild som sänds ut från krigszoner i Irak och Afghanistan får Sagan om Ringen att framstå som en nyanserad historiebeskrivning över Mordor. Borgerliga ungdomsförbund tävlar i uttalanden om att samla in pengar till ockupationsmakter, frita fångna svenskar i utlandet och skicka trupper dit. De blir utskrattade, men i det verkliga livet ligger vårt agerande inte långt efter. För samtidigt beslutar riksdagen med allvarlig min att sända sina skattepengar och trupper till ett ockupationsuppdrag. Och även om riksdagen inte är galen nog att frivilligt bredda denna krigsfront med nya måltavlor, står det klart att den inte tänker backa från tveksamma uppdrag vare sig från FN eller EU.
Den symboliskt viktiga aktionen för att förändra svensk utrikespolitik är nu Afghanistan. Till skillnad från Irakkriget, som från början var kontroversiellt, var hela riksdagen från början överens om svenskt deltagande i denna aktion, som hade ett FN-mandat. Sedan den tidiga entusiasmen har vänsterpartiet omvärderat insatsen, och är nu det enda parti som har en tydlig position mot kriget.
De andra partierna är ansvariga för att Sverige dag för dag dras längre in i ett regelrätt krig. Det har talats mycket om huruvida det är rätt att svenskar riskerar livet i Afghanistan. Men vad det handlar om är att svenskar också kommer att döda. I de allt hårdare striderna får Nato/ISAF-styrkorna (som de heter på Natos hemsida) instruktioner att skjuta även innan de har blivit beskjutna. Soldater som utbildas för uppdraget i Afghanistan har intygat att ordern lyder ”skjut först, fråga sedan”. I dagarna pågår en kampanj i landets tidningar för att skicka JAS-plan. Några har menat att planen bara skulle flyga över folkmassor i upphetsade situationer. Andra menar att det skulle vara ”slöseri”, och att planen förstås måste kunna användas mot markmål. Ingen kan förneka att planen skulle svara vid angrepp, så hårklyveriet kan undvikas i praktiken. Säkert kommer vi bli itutade allsköns versioner om bombernas kirigiska precision. Vid det här laget borde dock varje normalbegåvad medborgare veta att människor dör i krig. Betydligt fler människor än vad som avses. År 2006 var det blodigaste året hittills i Afghanistan sedan den USA-ledda invasionen 2001. Mer än 4 000 människor dödades, däribland 170 utländska soldater och ett tusental civila.
Afghanistankriget har – till skillnad från Irak – framgångsrikt sålts som en succéhistoria, för att graden av motstånd till en början varit lågt. Det är som om hela världen glömt bort vad den sovjetiska invasionen gjorde med landet. Sovjetunionen invaderade 1979 med de allra mest humanitära skäl: för att hålla flickskolor öppna, försvara framstegen och socialismen. De var, som det hette inbjudna av regeringen och skulle enbart göra en temporär insats. Men det dröjde hela nio år innan de sovjetiska trupperna, förödmjukade, lämnade landet och det skulle visa sig att den regering de backat snart tappade sitt stöd. Kriget lämnade ett öppet och infekterat sår i det sovjetiska samhället, förstörde den afghanska ekonomin och bidrog kraftigt till uppsvinget för både talibaner och lokala krigsherrar.
När Thage G Pettersson och en rad kända kulturpersonligheter tar bladet från munnen i Afghanistanfrågan och kräver att Sverige dra sig ur ett allt blodigare krig är det en viktig sak. Inga soldater borde få tillåtas skjuta utan att fråga. Inga plan borde få lägga bombmattor över byar. Vi kan emellertid bara börja med att se till att inte svenska soldater dras ned i kolonial sörja.