De argument mot EU-medlemskap som gällde inför folkomröstningen 1994 gäller fortfarande. Nu vet vi dessutom att de flesta av våra värsta farhågor besannades. Därför vore det tragiskt om vänsterpartiets kongress i februari tar bort kravet på att Sverige lämnar det EU som partiet själv beskriver som odemokratiskt (se partiets huvudförslag till nytt partiprogram stycke 87).

Kampen för välfärden förs på den nationella arenan – en arena som alltmer minskas i och med att EU-parlamentet ges allt mer makt som tas från medlemsländernas parlament och invånare. Inte särskilt kul – särskilt för unga kvinnor och män som nya i politiken upptäcker att det var ju inte var så mycket kvar att besluta om! Besluten fattas visst någon annanstans!
Och ett solidariskt internationellt samarbete kan endast byggas underifrån – utifrån en folklig kamp och det är därför EU inte handlar om samarbete utan om något annat.
Det finns ingen som helst trovärdighet i argumentet att ”stanna kvar i EU för att påverka”.
För ändring till exempel av konvergenskraven – av EU som nyliberalt projekt – till att bli ett vänsterprojekt krävs att samtliga medlemsländer är eniga.

Hur troligt är det att EU-länderna inom rimlig tid samtidigt har en vänstermajoritet i sina lokala parlament?
Hittills har EU aldrig återlämnat makt till medlemmarna. Tvärtom – EU utvecklas alltmer till att bli en federal och militär superstat och om förslaget till konstitution beslutas, blir det än mer drastiskt åt det hållet. Inte minst då behövs ett vänsterparti som klart uttalar att det inte vill att Sverige underordnas en militär supermaktspolitik – att Sverige därför måste ut ur EU och den viljan måste då formuleras i partiprogrammet!
a. Det behövs ett parti (gärna fler) som lyssnar nedåt – inte uppåt!
b. Acceptera inte kapitalets livsfarliga projekt!