Den stora frågan efter regeringens försvarsproposition handlar inte om huruvida vi ska ha yrkes- eller värnpliktsarmé, om den ska inriktas på nationella eller internationella insatser. Nu måste vi på allvar diskutera hur vi ska lämna Nato. Att moderaterna vill ansluta oss när opinionen tillåter och folkpartiet på studs, framstår alltmer som en chimär när till och med försvarets tanklock är Natoharmoniserade. Linda Åkerström, politisk sakkunnig på Svenska freds och skiljedomsföreningen, är inte ensam om att kalla Sverige ”bäst i Nato-klassen”. Det är också ett bärande anslutningsargument för exempelvis anhängarna på Svenska Dagbladets ledarsida. Men fullt Nato-medlemskap kan fortfarande förhindras om oppositionen vågar lyfta försvarsfrågan i valrörelsen.

De små stegens tyranni har styrt oss, men mellan 2004 års Natovänliga mer deskriptiva försvarsproposition och 2009 års ogenerat värderande togs ett jättekliv. Förra året avskaffade regeringen, utan debatt, vår militära alliansfrihet. Sverige ska istället söka samarbete, men med vem och hur är frågor som ännu inte vädrats offentligt. År 2004 betonades att EU, som global aktör, är viktig för att skapa ett mer jämbördigt partnerskap inom det transatlantiska samarbetet. Idag vänder sig den borgerliga regeringen istället direkt till USA som garant för vår säkerhet. Det ska uppnås genom att ”fördjupa vårt försvarspolitiska samarbete med USA genom fortsatt dialog, genom gemensamma bidrag till krishanteringsinsatser, förmågeutveckling samt övningsverksamhet”. Regeringen vill till och med skapa utrymme att utanför den framtida europeiska militära unionen ”/…/ upprätthålla och utveckla relationer med tredje land, framför allt med USA /…/” Men det handlar inte enbart om säkerhetspolitik, menar regeringen, för även om det finns ”skillnader i synsätt” så handlar ”den transatlantiska relationens styrka och ökade betydelse om delade värderingar”.

Men vad exakt är det för värderingar som gör att regeringen avskaffat alliansfriheten som Sveriges officiella hållning? Det borde vara djupt kontroversiellt att Sverige förutsätts dela världsbild och intressen med USA, inte minst efter invasionen i Irak, att vi oproblematiskt samarbetar med Nato för att ”tillsammans försvara grundläggande demokratiska värden, individers frihet, rättsäkerhet och fredlig lösning av konflikter”. Men även om högern i Sverige känner åsiktsgemenskap med supermakten, finns det någon som på allvar kan hävda att Nato, vars mål och medel är det militära hotet, utgör en stabiliserande, konfliktdämpande och fredsbevarande kraft?
I sommar kommer Natos snabbinsatsstyrka NRF att genomföra en jättemanöver med F21 i Luleå som bas. Mot bakgrund av hur regeringen definierar vårt säkerhetspolitiska läge framstår operationen som både oroande och svårförståelig. Försvarets relativa omställning på sikt, tillbaka till territoriellt försvar, motiveras med att Ryssland återigen blivit lede fi samtidigt som försvarsproppen paradoxalt nog betonar att inget hot föreligger mot Sverige ”inom överskådlig tid”. Natos övning i den spänningsfyllda regionen runt Barents hav är naturligtvis en markering mot Ryssland. I kampen om de enorma naturresurser som döljer sig under det smältande Arktis kommer fienden svara med upprustning. Det vill säga Sverige framprovocerar den fara som försvarspropositionen varnar för men i dagsläget finner obefintligt. De enorma summor som Sverige satsar på vapenutveckling – trots nedskärningar kostar försvaret fortfarande runt 40 miljarder per år – borde naturligtvis investeras i konflikthantering och diplomati. Men istället har regeringen dragit in demokratibiståndet till Ryssland.
De rödgröna måste våga göra politik av Nato-motståndet, diskutera alternativ och hur verklig alliansfrihet ska utformas. De kan vara säkra på att den folkliga opinionen redan är där.

/Ann Charlott Altstadt