Nyligen kallade SD-politikern Jonathan Sager i Kalmar bibliotekets sagostunder med dragartister för “motbjudande”. Men här finns också anledning att reagera på andra kulturfälts tystnad, inte minst ur pedagogiskt perspektiv. Frågan om hur man väcker läslust hos barn är nämligen högst akut – och den har en historia.
Med slutet av sextiotalet inföll tv:s mest glimrande guldålder. De första sändningarna i färg hade introducerats och från att tidigare främst ha fungerat som en bildsatt radio med gubbar som pratar eller läser ur papper tog mediet nu ett sjumilakliv in i en bildvärld där specialanpassad scenografi och en estetik anpassad för tv:s förutsättningar blev standard. Den varma elektronrörsbilden revolutionerade rent av våra ögons sätt att uppfatta bilder på ett kanske mer radikalt sätt än vad centralperspektivet gjorde under renässansen. I reklamens förlovade land USA blev tv självklart en exceptionell arena för att sälja rekordårens alla prylar och livsmedel i effektiva reklamsnuttar.
Men tv var på den här tiden inte bara en arena för annonsering, utan även för undervisning. På en amerikansk kanal arbetade den tidiga tv-pionjären Joan Ganz Cooney. Hon hade en drivkraft: ”Att göra skillnad”. Att få barn i fattiga familjer att lära sig läsa var en sådan skillnad. Så tillsammans med en arbetsgrupp fick hon ihop ett startkapital för att utveckla ett barnprogram som skulle komma att förändra synen på inlärning för alltid: Sesame Street. Programmet med de tokiga handdockorna i färgglad textil, hade premiär 1969 och gjorde omedelbar succé. Grundidén var hämtad från just reklamavbrotten. Under sina förstudier hade Ganz Cooneys arbetsgrupp observerat att barn snabbt tappade intresset under tittandet på barnprogrammen, som ofta liknade skolan med en vuxen som pratar vid katedern. När reklampauserna kom fångades deras uppmärksamhet däremot omedelbart. Sesame Street byggde på en banbrytande insikt: om du kan upprätthålla ett barns uppmärksamhet, är det också vidöppet för att lära sig något. Kunskapen om läsandets fröjder bakades in i sketcher utan auktoriteter och med en stor portion humor – och inte bara det. Frågor om rasism, inkludering och synliggörande av funkis-frågor, blev också snart en del av programmets koncept. I Sverige inspirerades formatet några få år senare till SVT-dundersuccén Fem myror.
I en tid när ingen längre talar om barnpedagogik eller lyssnar på experter på barns utveckling och lärande, är ”Drag queen story hour” är ett kreativt försök att adressera en bekymmersam utveckling, det snabbt minskande läsandet hos barn. Med drag paketeras lärandets mest effektiva metod: i lek. Det könsöverskridande elementet är underordnat det faktum att barnen möts upp av pärlor, fluffiga boor, hysteriskt långa ögonfransar och neonfärgat hårsvall. Men framför allt av vuxna människor med fullt fokus på en rolig stund tillsammans i sagornas värld. Den politiker som vill förbjuda ”Drag queen story hour” gör inte bara våld på sitt ämbete, utan struntar också i barns läsande.
