FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 var en av startpunkterna för den moderna miljörörelsen, en ny radikal rörelse växte fram parallellt med den officiella konferensen.
Nästa konferens i Rio 20 år senare togs som utgångspunkt för ett mer kraftfullt agerande från olika staters sida, det blev tydligt att det krävdes ett större ansvarstagande. Vi fick lokala agenda 21-grupper i många svenska städer, miljön togs in i officiella dokument och lyftes fram som en viktig fråga. Fast det hände inte så mycket i praktiken.
När konferensen återvänder till Rio ytterligare 20 år senare står vi inför en allvarlig hotande klimatkris mot vilken världssamfundet inte lyckas enas om kraftfulla åtgärder. I en accelererad takt fortsätter rovdriften på våra naturresurser, de hotade finansintressena ropar efter nya utrymmen att expandera.

I detta läge tror EU, med Sverige som en ivrig påskyndare, att det är mer av samma ekonomi som drivit på miljöproblemen och klimatkrisen som skall bli lösningen. De rika staterna tror inte längre på sin egen förmåga utan hoppas att företagen med nya smarta ekonomifix skall visa sig sitta inne med lösningen. Länderna i Syd och de sociala rörelserna visar med stor kraft att de inte tror på dessa som de kallar falska lösningar.
Sverige som länge åtnjutit ett stort förtroende i världen som pådrivare i miljöfrågorna och försvarare av fattiga länder och små nationer har under några år med regeringen Reinfeldt lyckats spela bort hela detta förtroendekapital.