Inrikes/Nyheter 02 oktober, 2021

Sveriges första gigjobbare

Taxichaufförer har haft ackordslön, köpt sina bilar själva och jobbat extrem övertid sedan 90-talet. Nu lämnar många yrket för att ta ingångsjobb i vården, vilket har lett till akut chaufförsbrist. För Maria Nidén fanns bara en logisk lösning: att börja köra Uber på natten. ”Prisdumpningen började långt innan coronapandemin”, säger hon när Flamman åker med.

Taxi kurir, Sverigetaxi, Topcab. De svarta och gula bilarna med liknande namn pryder gatubilden vid järnvägsstationer och hotellentréer runt om i Sverige. För kunden, som har ringt till bolagets bokningstelefon och sedan möter en förare i dess uniform, ser det ut som att företaget har köpt bilar och anställt sina chaufförer. I verkligheten är det tvärtom: bolaget är bara en beställningscentral som tar betalt för att erbjuda sin logga och telefonväxel till egenföretagare. Egenföretagarna har köpt sina egna bilar och jobbar på ackord. Deras väntetid mellan kunder är oavlönad.

Gigekonomin kom alltså inte till taxivärlden genom Uber och andra amerikanska techbolag. Den har funnits där sedan 90-talet. Då genomgick branschen en av de mest abrupta avregleringarna i svensk historia. Nu har Transportarbetareförbundet bestämt sig för att försöka städa upp, så att villkoren ska bli drägliga, förarbristen lösas och landsbygden få tillbaka de taxibilar som försvann efter avregleringen. Men kommer det gå?

Maria Nidén har alltid jobbat med service. Som frilansande servitris har hon serverat middagar till toppolitiker i riksdagshuset och drinkar på Stockholms nattklubbar. Men det är i taxiyrket hon har hittat hem.

– Jag gillar människor och fullkomligt älskar att köra bil. Dessutom är man lite fri och kan välja sina tider själv. Det finns chaufförer som kör 13 timmar i sträck, men jag gör inte det. Det ska vara trafiksäkert. Jag ansvarar för dem som åker i min bil.

Hon är 57 år och bor i Älta utanför Stockholm. Flamman följer med på en tur strax innan hon ska sätta igång surfplattan och starta Uber-appen. I bildörren ligger kvällens viktigaste drivmedel: en snusdosa, en flaska vatten och Freeway-cola.

– Freeway är mindre söt än andra, säger hon och kör i riktning mot Södermalm.

Under sina år i taxibranschen har Maria kört offentligt upphandlad skolskjuts och så kallad avtalstaxi – upplägget som beskrevs i textens inledning – för flera olika beställningscentraler. Där har hon sett branschens mest ohållbara sidor.

– En av beställningscentralerna började med ”sommarpris”, 99 kronor för alla resor innanför Stockholms tullar. Under ett pass hade jag inte en enda körning på tre timmar, sedan fick jag en lång resa med sommarpris. Vägen genom innerstaden var avstängd, så den körningen hade kostat mer än jag hade tjänat. Jag bommade den. Då blev jag spärrad från att köra i 24 timmar.

Maria Nidén har varit anställd på flera småföretag som i sin tur betalat för att använda beställningscentralernas loggor. På branschspråk kallas hennes närmaste chef då för ”åkare” och fungerar ofta mer som en kollega, eftersom de har ett gemensamt intresse gentemot beställningscentralen. Men Maria berättar att hon haft att göra med flera opålitliga åkare och en gång blivit lurad av en som struntade i att betala hennes försäkringar.

Ändå är problemet enligt henne inte relationen till åkaren, utan beställningscentralen. Arbete för de traditionella beställningscentralerna kan innebära långa väntetider mellan körningarna. Då tjänar man inga pengar. Och när man väl får en körning är priset ofta nedpressat som en följd av konkurrensen mellan beställningscentralerna. Liksom många av sina kollegor fick Maria till slut välja mellan att jobba regelbunden övertid eller börja köra på natten, då det är större efterfrågan. Eftersom hennes barn är utflugna kunde hon välja det senare.

Men när hon började köra för sin nuvarande åkare – som hon noggrant påpekar är den bästa och mest hjälpsamma hon någonsin haft – insåg hon att det inte räckte att köra på natten. Hon fick fortfarande stå och vänta. Tillsammans med åkaren bestämde hon sig då för att gå till de traditionella beställningscentralernas största konkurrent: Uber.

– De har utvecklats jättemycket sen de kom. Jag tycker systemet är grymt bra nu. Någon gång har de gett mig fel hämtningsadress eller haft problem med nätet, men det är klart att saker kan strula.

Uber har låga priser och bidrar enligt vissa till en villkorsdumpning i hela branschen. Men eftersom de har många kunder, ett effektivt datorsystem och relativt få chaufförer uppstår sällan någon väntetid, vilket kan ge bättre betalt i längden. Efter ett antal domar har också tjänsten Uber Pop, där människor utan företag och taxilicens kunde köra, lagts ned i Sverige. I dag är det inte särskilt mycket som skiljer Uber från de andra beställningscentralerna. Med ett avgörande undantag: arbetsgivaren blir ännu mer otillgänglig. Facklig organisering blir ännu svårare.

För Transportarbetareförbundet är problemen i taxibranschen långt ifrån nya. Majoriteten av chaufförerna är egenföretagare, men har begränsad kontroll över sin vardag och fungerar i praktiken som arbetare i relation till beställningscentralerna de är anslutna till. Det gör att de hamnar i ett fackligt ingenmansland.

– Det behöver bli en vanlig bransch, där du får ett schema och normal arbetstid. Inte att man får köra så länge man orkar tills man skrapat ihop den lön man behöver. Ackord borde förbjudas, säger Mats Andersson, central handläggare för taxiavtalen på Transport.

Organiseringen kompliceras ännu mer av att vissa egenföretagare också har anställda. De kan alltså fungera som arbetstagare och arbetsgivare samtidigt. Och de som är anställda hos en sådan egenföretagare – som Maria Nidén – känner ofta en lojalitet med företagaren (”åkaren”). Båda är som nämnt i beroendeställning gentemot beställningscentralen.

Två typer av anställda som de etablerade svenska fackförbunden lätt tappar, alltså: egenföretagare och deras enstaka anställda. Tillsammans utgör de nästan hela förarkåren, förutom en liten grupp som faktiskt är anställda direkt av beställningscentralerna, inom bland annat färdtjänst. Inom den gruppen har vissa – men långt ifrån alla – kollektivavtal. Det är främst sådana avtal Mats Andersson ansvarar för.

Taxibranschen har så gott som alltid burits upp av småföretag, men Andersson ser ändå en tydlig startpunkt för dagens smått kaotiska situation: avregleringen i slutet av 80-talet.

– Innan dess fanns det ett visst antal taxi­bilar per tusen invånare i en ort, som hade trafikplikt. Det var därför det kunde fungera på landsbygden. Och körde du i Stockholm så kunde du inte heller åka runt och skrapa varje trottoar, du hade ditt trafikområde.

Beställningscentralerna drevs i regel som föreningar och fick inte konkurrera. Priserna (och därmed lönerna) och områdesindelningarna förhandlades i ett samspel mellan facket, egenföretagarna, beställningscentralerna och staten. Ackordslön användes inte.

1980, när delar av taxisystemet sågs över, var alla partier överens om att regleringen behövdes. Kort därpå inleddes den nyliberala framryckningen, när Ronald Reagan och Margaret Thatcher blev en stormaktspolitisk superduo, frihandelsekonomen Milton Friedman fick allt mer inflytande och regeringar runt om i världen bytte förhållningssätt till marknader – från att behandla dem som otillräckliga i sig själva till att se dem som lösningen på en mängd effektivitetsproblem. 1988 röstade alla partier utom VPK för en dramatisk avreglering av taximarknaden, initierad av Socialdemokraterna, efter klagomål om att det bland annat blivit svårare för storstadsresenärer att få tag på en taxibil.

Enligt Marianne Danielsson, doktor i statsvetenskap och tidigare forskare vid Uppsala universitet, kan avregleringen ses som ett exempel på Socialdemokraternas större politiska omläggning i synen på staten, marknaden och näringsfriheten. I sin forskningsrapport Avregleringspolitiken – exemplet taxi skriver hon att tron på att planering och reglering kan skapa en effektiv taximarknad helt enkelt försvann under 80-talets gång. Genom en analys av de olika lagförslagen konstaterar hon också att ”i slutet av sjuttiotalet talade socialdemokraterna om villkoren för de anställda taxiförarna: arbetstider osv. När avregleringsbeslutet kom var det bara konsumenten som skulle värnas.”

En av de politiker som administrerade avregleringen var dåvarande kommunikationsminister Georg Andersson. Han säger till Flamman att han ärvde frågan och att han själv var skeptisk till den omläggning mot avregleringar och marknadslösningar som pågick.

– Jag betraktades som lite konservativ. Men i backspegeln så ser jag ju att det fanns goda skäl för att hejda den där utvecklingen. En del av det borde ha varit ogjort.

Vilka delar då?

– Ja, posten är ju ingen god förebild som det nu har blivit. Och när det gäller telekommunikationens lika villkor så är det ju också stora problem i glesbygden, ingen vill bygga ut därför att det inte är lönsamt. De avigsidorna brottas ju alla sådana här frihetstankar med.

Så taxifrågan var en del av ett större skifte, så att säga?

– Ja, det var en stämning som började avteckna sig, och det blev ju nästan strid. I dag har vi också skolan som ett riktigt avskräckande exempel.

Transportarbetareförbundet motsatte sig avregleringen redan då. Enligt Mats Andersson har den utöver sämre villkor för chaufförerna också lett till minskad taxiservice på landsbygden. Han säger att chaufförerna samlats i de mest trafikerade storstadsområdena, där de slåss om samma kunder. Övertidsjobb, prisdumpning och fortkörning blir då ett sätt för chaufförerna att konkurrera. På så vis pressas de också att tänja på sin egen hälsa för att ge beställningscentralerna högre marknadsandelar.
Nu har förbundet bestämt sig för att satsa. I höst inleder de ett specialprojekt för att rekrytera taximedlemmar, teckna fler kollektivavtal och opinionsbilda för politiska åtgärder. Framför allt kommer de kräva mer fackförbundsvänliga regler när kommuner och regioner upphandlar färdtjänstresor. Vid avregleringarna var förhoppningen att sådana upphandlingar skulle säkerställa goda arbetsvillkor och tillräckligt med taxibilar på landsbygden. I stället bidrar de i vissa delar av landet till villkorsdumpning.
På sikt vill Mats Andersson också ha en statlig reglering av hur många taxiföretag som får etableras, så att färre chaufförer konkurrerar om stadskunderna och de destruktiva konkurrensmetoderna kan försvinna. Men förbundet kommer fortsätta fokusera på den grupp som redan är organiserad – anställda chaufförer, främst i de större taxibolagen.

Finns det anledning att byta strategi och försöka organisera egenföretagare?

– Det har säkert förts diskussioner om det. Men vad händer när de helt plötsligt anställer en person? Vem företräder vi då? Det finns säkert lösningar på det, men där är vi inte i dag.

Även Svenska Taxiförbundet, som företräder beställningscentralerna, är oroliga över situationen i branschen. I slutet av augusti skickade de ett pressmeddelande om akut brist på taxiförare efter pandemin och konstaterade att en lösning måste till ”för att branschen ska kunna garantera tillgänglighet till nödvändiga samhällsfunktioner som taxi, skolskjuts, sjuktransport och färdtjänst.”

I pressmeddelandet fanns också förslag på lösningar: gör det lättare att utbilda sig till chaufför, gör villkoren för nystartsbidrag till egenföretagare mer förmånliga och skriv av delar av de arbetsgivaravgifter som alla svenska företagare tilläts skjuta upp när pandemin kom. Däremot krävdes inga förbättringar av arbetsvillkoren.

När Flamman ringer upp vd Bawer Coskun håller han med om att chaufförernas villkor är ett problem. Han betonar att Svenska Taxi­förbundet jobbar med opinionsbildning och inte är den arbetsgivarorganisation som facket tecknar kollektivavtal med, men att han likväl har drivit på för kollektivavtalsliknande villkor i hela branschen. Coskun tycker, precis som lagstiftarna vid avregleringen, att ett stort ansvar faller på regionerna. De har ansvar att skapa sund konkurrens och taxitillgång på landsbygden när de upphandlar exempelvis färdtjänst. Enligt honom beror chaufförernas destruktiva konkurrensmetoder på att regionerna misslyckas med det uppdraget, snarare än att det finns för många förare som pressas att slåss om storstädernas privatkunder.

– Det blir skevt att titta på detta under pandemin. Allt har i princip stått still. Taxibranschen har levt på att köra coronatester åt regionerna. Då kan man inte intervjua förare som säger att de står stilla för mycket. Det ger inte en rättvis bild av branschen.

Coskun säger att Ubers framväxt visar att det inte finns för många chaufförer i relation till efterfrågan. Dessutom finns det andra kontrollmekanismer, som taxilegitimationen, som ser till att inte vem som helst kan börja köra.

– Regleringar vill vi inte återgå till, det rejset är kört. Ute i Europa är det fler och fler länder som efterliknar Sverige, vi är tekniskt framåt och ligger 10–15 år före. Det beror på att vi avreglerade för länge sedan. Däremot finns det möjligheter för samhället att använda styrmedel för att visa i vilken riktning marknaden ska gå.

Enligt Mats Andersson på Transport är Svenska Taxiförbundets lösningar på förarbristen tandlösa, eftersom de missar roten till problemet: att utbildade taxichaufförer helt enkelt lämnar yrket. I stället blir de bland annat budbilsförare och tar ingångsjobb i vården.

– När man då märker hur mycket lättare det är att planera familjelivet när man jobbar 40 timmar i veckan istället för 60 så finns det nog en ganska stor ovilja att återgå till att köra taxi.

Maria Nidén stannar till vid McDonalds-restaurangen i hjärtat av Södermalm för att släppa av oss. Om några månader behöver hon inte längre någon åkare. Hon pluggar för att ta ett taxitrafiktillstånd, och när hon fått det kan hon starta eget företag. Men beställningscentralerna som bestämmer villkoren – Uber i San Fransisco eller Taxi Stockholm ett par kilometer härifrån – blir hon inte kvitt. När jag berättar att Svenska Taxiförbundet har sagt att de långa obetalda stunderna utan kunder beror på pandemin, och att marknaden själv löser en eventuell överetablering av chaufförer, skakar hon på huvudet.

– Skitsnack. Man bråkar om kunder hela tiden. Jag har blivit utskälld av män många gånger för det där.

Taxin – en av de första avregleringarna

1980 Sveriges riksdag ser över taxipolitiken med målet att korrigera vissa effektivitetsproblem. Samtliga partier är överens om att den rådande regleringen behövs, för både chaufförernas och resenärernas bästa.

1981 Ronald Reagan tillträder som USA:s president efter kampanjlöften om skattesänkningar, avregleringar och marknadsanpassningar som lösningen på dåtidens ekonomiska problem. Tillsammans med brittiska premiärministern Margaret Thatcher bildar han en ideologiskt inflytelserik duo på den världspolitiska scenen.

1983 Moderaterna och Folkpartiet svänger i taxifrågan och börjar beskriva regleringen som hämmande för konkurrens och effektivitet.

1985 Samtliga borgerliga riksdagspartier kräver något slags avreglering eller uppmjukning av reglerna. En majoritet av socialdemokraterna i riksdagens trafikutskott säger att delar av branschen skulle kunna avregleras och att saken borde utredas.

1985 Den svenska kreditmarknaden avregleras.

1986 Den socialdemokratiska regeringen slår fast i en proposition att taxibranschen behöver en ”friare, mer marknadsmässig konkurrenssituation” och att ”statliga regleringar bör användas mer återhållsamt än hittills varit fallet”. Samma år tillåts för första gången två beställningscentraler att konkurrera med varandra.

1988 Kommunikationsdepartementet (dåtidens motsvarighet till Infrastrukturdepartementet) föreslår en total avreglering av taximarknaden.

1991 Taxiavregleringen verkställs.

1992–2000 En rad andra sektorer av ekonomin avregleras: posten, telefonin, elnätet, inrikesflyget, med flera.

2013 Uber kommer till Sverige och utmanar de gamla beställningscentralerna, som nu befinner sig i hård konkurrens med varandra i de större städerna.

2021 Svenska Taxiförbundet larmar om akut brist på taxichaufförer. Enligt fackförbundet Transport beror det delvis på att utbildade chaufförer helt enkelt lämnar yrket och väljer jobb med bättre villkor.

Finland går samma väg

Finland avreglerade sin taxibransch 1 juli 2018. Enligt bransch­tidningen Taxi idag hade det i oktober 2020 lett till en ”överetablering utan kontroll”. Tidningen rapporterar också att det förekommit löneminskningar på åttio procent, samtidigt som priserna på taxiresor skjutit i höjden enligt Finlands konsument­rätts­myndighet. I samband med avregleringen sade Kai Andersson, ordförande för Finlands Taxiförbund, till Dagens Nyheter att det ”i praktiken kommer dyka upp mycket fler bilar den första tiden, men självsaneringen gör att en del snabbt kommer försvinna”. Samtidigt sade han att ”självsaneringen kommer inte att bli mer fullständig hos oss än den varit i Sverige.”

Ministern ser problem

Infra­struktur­minister Tomas Eneroth (S) skriver i ett mejl till Flamman att taxiavregleringen ledde till en framväxt av ”olaga yrkestrafik och oseriösa aktörer” och att regeringen därför infört hårdare kontroller av både förare och beställnings­centraler: ”Regeringen har bland annat infört en ny kategori av taxitrafik för vilken det finns krav på beställnings­centraler, fasta priser och ett system för skattekontroll. Regeringen har också remitterat ett förslag för skärpta och mer effektiva kontroller av yrkestrafiken, däribland taxiverksamheten. Vi har även skjutit till 100 miljoner kronor för fler kontroller av yrkestrafiken.” Samtidigt, säger Eneroth, faller ett stort ansvar på regioner, kommuner och företag att ställa krav på goda arbetsvillkor i sina upphandlingar. Han avslutar: ”Vi skapar nu förutsättningar för ordning och reda i taxibranschen – nu krävs att upphandlare, företag och parter tar sitt ansvar för att det ska bli attraktivt att arbeta i branschen.”

Överetablering och förarbrist – samtidigt

Företagarorganisationen Svenska Taxiförbundet varnar för en akut brist på taxiförare efter pandemin, som kan påverka tillgången på färdtjänst och skolskjuts. Samtidigt säger Maria Nidén och majoriteten av de andra taxiförare som Flamman varit i kontakt med inför det här reportaget att det finns för många taxiförare och att det leder till destruktiv konkurrens. En möjlig förklaring till den paradoxen är att förare och beställningscentraler efter taxibranschens avreglering har samlats i storstäderna, där kundunderlaget är större, medan färre trafikerar landsbygden.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 10 juni, 2023

Blott Sverige svenska bög-krusbär har

Efter den uppmärksammande serien "Under kniven" är Erik Galli nu aktuell med serien "SD-bögar". Foto: Albin Händig.

Sverige har genomgått en homonationalistisk process de senaste femtio åren. SD har väldigt lite att göra med den, menar SVT-journalisten Erik Galli.

Det gröngrå havet glittrar och klippor och barrskog i högsommarskrud speglas dallrande på vattenytan. Solen smeker två mäns ryggar. De sitter nära varandra, utan att kropparna möts, men en hand nuddar en axel, ett huvud lutar sig mot det andra. Vi är på en hemlig plats någonstans i Stockholms skärgård, en av de allra sista icke-digitala mötesplatserna för gay gemenskap. Här möts män över generationer, klassgränser och politisk hemmahörighet. Den zornska idyllen bildar slutscenen i SVT-journalisten Erik Gallis serie SD-bögar om den svenska varianten av homonationalism. I tre avsnitt får tittaren följa hans sökande efter svaret på frågan: Hur kunde sprickan uppstå och hur har han själv kunnat missa vad som pågått? Han slår följe med två homosexuella män med nyckelpositioner inom extremhögern: Bulletins krönikör Luai Ahmed och EU-parlamentarikern och sverigedemokraten Johan Nissinen. Med hjälp av en osynlig överenskommen gaysamhörighet uppstår ett samtal präglat av en förtrolighet som följer med i alla avsnitt.

Redan med sin omtalade serie Under kniven visade Erik upp sin speciella journalistiska metod: att ställa sig jämsides med den grupp han skulle granska. De fördomar och den moralism som omger skönhetsoperationer, träffade honom som själv gått igenom ett och annat lyft, likaväl som de intervjuade.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Kultur 09 juni, 2023

Magdas städare avslöjar arbetarrörelsens kris

"Rent åt helvete" gör upp med den smutsiga städbranschen. Foto: Tove Falk.

Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.

Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.

Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Ledare 09 juni, 2023

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

När Budbee får frågor om kollektivavtal hänvisar man i stället till sin uppförandekod. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi
Ledarskribent i Flamman.
Utrikes 08 juni, 2023

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Rysk kravallpolis arresterar två unga män under en fredsdemonstration. Foto: AP.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se