Inrikes/Nyheter 02 oktober, 2021

Sveriges första gigjobbare

Taxichaufförer har haft ackordslön, köpt sina bilar själva och jobbat extrem övertid sedan 90-talet. Nu lämnar många yrket för att ta ingångsjobb i vården, vilket har lett till akut chaufförsbrist. För Maria Nidén fanns bara en logisk lösning: att börja köra Uber på natten. ”Prisdumpningen började långt innan coronapandemin”, säger hon när Flamman åker med.

Taxi kurir, Sverigetaxi, Topcab. De svarta och gula bilarna med liknande namn pryder gatubilden vid järnvägsstationer och hotellentréer runt om i Sverige. För kunden, som har ringt till bolagets bokningstelefon och sedan möter en förare i dess uniform, ser det ut som att företaget har köpt bilar och anställt sina chaufförer. I verkligheten är det tvärtom: bolaget är bara en beställningscentral som tar betalt för att erbjuda sin logga och telefonväxel till egenföretagare. Egenföretagarna har köpt sina egna bilar och jobbar på ackord. Deras väntetid mellan kunder är oavlönad.

Gigekonomin kom alltså inte till taxivärlden genom Uber och andra amerikanska techbolag. Den har funnits där sedan 90-talet. Då genomgick branschen en av de mest abrupta avregleringarna i svensk historia. Nu har Transportarbetareförbundet bestämt sig för att försöka städa upp, så att villkoren ska bli drägliga, förarbristen lösas och landsbygden få tillbaka de taxibilar som försvann efter avregleringen. Men kommer det gå?

Maria Nidén har alltid jobbat med service. Som frilansande servitris har hon serverat middagar till toppolitiker i riksdagshuset och drinkar på Stockholms nattklubbar. Men det är i taxiyrket hon har hittat hem.

– Jag gillar människor och fullkomligt älskar att köra bil. Dessutom är man lite fri och kan välja sina tider själv. Det finns chaufförer som kör 13 timmar i sträck, men jag gör inte det. Det ska vara trafiksäkert. Jag ansvarar för dem som åker i min bil.

Hon är 57 år och bor i Älta utanför Stockholm. Flamman följer med på en tur strax innan hon ska sätta igång surfplattan och starta Uber-appen. I bildörren ligger kvällens viktigaste drivmedel: en snusdosa, en flaska vatten och Freeway-cola.

– Freeway är mindre söt än andra, säger hon och kör i riktning mot Södermalm.

Under sina år i taxibranschen har Maria kört offentligt upphandlad skolskjuts och så kallad avtalstaxi – upplägget som beskrevs i textens inledning – för flera olika beställningscentraler. Där har hon sett branschens mest ohållbara sidor.

– En av beställningscentralerna började med ”sommarpris”, 99 kronor för alla resor innanför Stockholms tullar. Under ett pass hade jag inte en enda körning på tre timmar, sedan fick jag en lång resa med sommarpris. Vägen genom innerstaden var avstängd, så den körningen hade kostat mer än jag hade tjänat. Jag bommade den. Då blev jag spärrad från att köra i 24 timmar.

Maria Nidén har varit anställd på flera småföretag som i sin tur betalat för att använda beställningscentralernas loggor. På branschspråk kallas hennes närmaste chef då för ”åkare” och fungerar ofta mer som en kollega, eftersom de har ett gemensamt intresse gentemot beställningscentralen. Men Maria berättar att hon haft att göra med flera opålitliga åkare och en gång blivit lurad av en som struntade i att betala hennes försäkringar.

Ändå är problemet enligt henne inte relationen till åkaren, utan beställningscentralen. Arbete för de traditionella beställningscentralerna kan innebära långa väntetider mellan körningarna. Då tjänar man inga pengar. Och när man väl får en körning är priset ofta nedpressat som en följd av konkurrensen mellan beställningscentralerna. Liksom många av sina kollegor fick Maria till slut välja mellan att jobba regelbunden övertid eller börja köra på natten, då det är större efterfrågan. Eftersom hennes barn är utflugna kunde hon välja det senare.

Men när hon började köra för sin nuvarande åkare – som hon noggrant påpekar är den bästa och mest hjälpsamma hon någonsin haft – insåg hon att det inte räckte att köra på natten. Hon fick fortfarande stå och vänta. Tillsammans med åkaren bestämde hon sig då för att gå till de traditionella beställningscentralernas största konkurrent: Uber.

– De har utvecklats jättemycket sen de kom. Jag tycker systemet är grymt bra nu. Någon gång har de gett mig fel hämtningsadress eller haft problem med nätet, men det är klart att saker kan strula.

Uber har låga priser och bidrar enligt vissa till en villkorsdumpning i hela branschen. Men eftersom de har många kunder, ett effektivt datorsystem och relativt få chaufförer uppstår sällan någon väntetid, vilket kan ge bättre betalt i längden. Efter ett antal domar har också tjänsten Uber Pop, där människor utan företag och taxilicens kunde köra, lagts ned i Sverige. I dag är det inte särskilt mycket som skiljer Uber från de andra beställningscentralerna. Med ett avgörande undantag: arbetsgivaren blir ännu mer otillgänglig. Facklig organisering blir ännu svårare.

För Transportarbetareförbundet är problemen i taxibranschen långt ifrån nya. Majoriteten av chaufförerna är egenföretagare, men har begränsad kontroll över sin vardag och fungerar i praktiken som arbetare i relation till beställningscentralerna de är anslutna till. Det gör att de hamnar i ett fackligt ingenmansland.

– Det behöver bli en vanlig bransch, där du får ett schema och normal arbetstid. Inte att man får köra så länge man orkar tills man skrapat ihop den lön man behöver. Ackord borde förbjudas, säger Mats Andersson, central handläggare för taxiavtalen på Transport.

Organiseringen kompliceras ännu mer av att vissa egenföretagare också har anställda. De kan alltså fungera som arbetstagare och arbetsgivare samtidigt. Och de som är anställda hos en sådan egenföretagare – som Maria Nidén – känner ofta en lojalitet med företagaren (”åkaren”). Båda är som nämnt i beroendeställning gentemot beställningscentralen.

Två typer av anställda som de etablerade svenska fackförbunden lätt tappar, alltså: egenföretagare och deras enstaka anställda. Tillsammans utgör de nästan hela förarkåren, förutom en liten grupp som faktiskt är anställda direkt av beställningscentralerna, inom bland annat färdtjänst. Inom den gruppen har vissa – men långt ifrån alla – kollektivavtal. Det är främst sådana avtal Mats Andersson ansvarar för.

Taxibranschen har så gott som alltid burits upp av småföretag, men Andersson ser ändå en tydlig startpunkt för dagens smått kaotiska situation: avregleringen i slutet av 80-talet.

– Innan dess fanns det ett visst antal taxi­bilar per tusen invånare i en ort, som hade trafikplikt. Det var därför det kunde fungera på landsbygden. Och körde du i Stockholm så kunde du inte heller åka runt och skrapa varje trottoar, du hade ditt trafikområde.

Beställningscentralerna drevs i regel som föreningar och fick inte konkurrera. Priserna (och därmed lönerna) och områdesindelningarna förhandlades i ett samspel mellan facket, egenföretagarna, beställningscentralerna och staten. Ackordslön användes inte.

1980, när delar av taxisystemet sågs över, var alla partier överens om att regleringen behövdes. Kort därpå inleddes den nyliberala framryckningen, när Ronald Reagan och Margaret Thatcher blev en stormaktspolitisk superduo, frihandelsekonomen Milton Friedman fick allt mer inflytande och regeringar runt om i världen bytte förhållningssätt till marknader – från att behandla dem som otillräckliga i sig själva till att se dem som lösningen på en mängd effektivitetsproblem. 1988 röstade alla partier utom VPK för en dramatisk avreglering av taximarknaden, initierad av Socialdemokraterna, efter klagomål om att det bland annat blivit svårare för storstadsresenärer att få tag på en taxibil.

Enligt Marianne Danielsson, doktor i statsvetenskap och tidigare forskare vid Uppsala universitet, kan avregleringen ses som ett exempel på Socialdemokraternas större politiska omläggning i synen på staten, marknaden och näringsfriheten. I sin forskningsrapport Avregleringspolitiken – exemplet taxi skriver hon att tron på att planering och reglering kan skapa en effektiv taximarknad helt enkelt försvann under 80-talets gång. Genom en analys av de olika lagförslagen konstaterar hon också att ”i slutet av sjuttiotalet talade socialdemokraterna om villkoren för de anställda taxiförarna: arbetstider osv. När avregleringsbeslutet kom var det bara konsumenten som skulle värnas.”

En av de politiker som administrerade avregleringen var dåvarande kommunikationsminister Georg Andersson. Han säger till Flamman att han ärvde frågan och att han själv var skeptisk till den omläggning mot avregleringar och marknadslösningar som pågick.

– Jag betraktades som lite konservativ. Men i backspegeln så ser jag ju att det fanns goda skäl för att hejda den där utvecklingen. En del av det borde ha varit ogjort.

Vilka delar då?

– Ja, posten är ju ingen god förebild som det nu har blivit. Och när det gäller telekommunikationens lika villkor så är det ju också stora problem i glesbygden, ingen vill bygga ut därför att det inte är lönsamt. De avigsidorna brottas ju alla sådana här frihetstankar med.

Så taxifrågan var en del av ett större skifte, så att säga?

– Ja, det var en stämning som började avteckna sig, och det blev ju nästan strid. I dag har vi också skolan som ett riktigt avskräckande exempel.

Transportarbetareförbundet motsatte sig avregleringen redan då. Enligt Mats Andersson har den utöver sämre villkor för chaufförerna också lett till minskad taxiservice på landsbygden. Han säger att chaufförerna samlats i de mest trafikerade storstadsområdena, där de slåss om samma kunder. Övertidsjobb, prisdumpning och fortkörning blir då ett sätt för chaufförerna att konkurrera. På så vis pressas de också att tänja på sin egen hälsa för att ge beställningscentralerna högre marknadsandelar.
Nu har förbundet bestämt sig för att satsa. I höst inleder de ett specialprojekt för att rekrytera taximedlemmar, teckna fler kollektivavtal och opinionsbilda för politiska åtgärder. Framför allt kommer de kräva mer fackförbundsvänliga regler när kommuner och regioner upphandlar färdtjänstresor. Vid avregleringarna var förhoppningen att sådana upphandlingar skulle säkerställa goda arbetsvillkor och tillräckligt med taxibilar på landsbygden. I stället bidrar de i vissa delar av landet till villkorsdumpning.
På sikt vill Mats Andersson också ha en statlig reglering av hur många taxiföretag som får etableras, så att färre chaufförer konkurrerar om stadskunderna och de destruktiva konkurrensmetoderna kan försvinna. Men förbundet kommer fortsätta fokusera på den grupp som redan är organiserad – anställda chaufförer, främst i de större taxibolagen.

Finns det anledning att byta strategi och försöka organisera egenföretagare?

– Det har säkert förts diskussioner om det. Men vad händer när de helt plötsligt anställer en person? Vem företräder vi då? Det finns säkert lösningar på det, men där är vi inte i dag.

Även Svenska Taxiförbundet, som företräder beställningscentralerna, är oroliga över situationen i branschen. I slutet av augusti skickade de ett pressmeddelande om akut brist på taxiförare efter pandemin och konstaterade att en lösning måste till ”för att branschen ska kunna garantera tillgänglighet till nödvändiga samhällsfunktioner som taxi, skolskjuts, sjuktransport och färdtjänst.”

I pressmeddelandet fanns också förslag på lösningar: gör det lättare att utbilda sig till chaufför, gör villkoren för nystartsbidrag till egenföretagare mer förmånliga och skriv av delar av de arbetsgivaravgifter som alla svenska företagare tilläts skjuta upp när pandemin kom. Däremot krävdes inga förbättringar av arbetsvillkoren.

När Flamman ringer upp vd Bawer Coskun håller han med om att chaufförernas villkor är ett problem. Han betonar att Svenska Taxi­förbundet jobbar med opinionsbildning och inte är den arbetsgivarorganisation som facket tecknar kollektivavtal med, men att han likväl har drivit på för kollektivavtalsliknande villkor i hela branschen. Coskun tycker, precis som lagstiftarna vid avregleringen, att ett stort ansvar faller på regionerna. De har ansvar att skapa sund konkurrens och taxitillgång på landsbygden när de upphandlar exempelvis färdtjänst. Enligt honom beror chaufförernas destruktiva konkurrensmetoder på att regionerna misslyckas med det uppdraget, snarare än att det finns för många förare som pressas att slåss om storstädernas privatkunder.

– Det blir skevt att titta på detta under pandemin. Allt har i princip stått still. Taxibranschen har levt på att köra coronatester åt regionerna. Då kan man inte intervjua förare som säger att de står stilla för mycket. Det ger inte en rättvis bild av branschen.

Coskun säger att Ubers framväxt visar att det inte finns för många chaufförer i relation till efterfrågan. Dessutom finns det andra kontrollmekanismer, som taxilegitimationen, som ser till att inte vem som helst kan börja köra.

– Regleringar vill vi inte återgå till, det rejset är kört. Ute i Europa är det fler och fler länder som efterliknar Sverige, vi är tekniskt framåt och ligger 10–15 år före. Det beror på att vi avreglerade för länge sedan. Däremot finns det möjligheter för samhället att använda styrmedel för att visa i vilken riktning marknaden ska gå.

Enligt Mats Andersson på Transport är Svenska Taxiförbundets lösningar på förarbristen tandlösa, eftersom de missar roten till problemet: att utbildade taxichaufförer helt enkelt lämnar yrket. I stället blir de bland annat budbilsförare och tar ingångsjobb i vården.

– När man då märker hur mycket lättare det är att planera familjelivet när man jobbar 40 timmar i veckan istället för 60 så finns det nog en ganska stor ovilja att återgå till att köra taxi.

Maria Nidén stannar till vid McDonalds-restaurangen i hjärtat av Södermalm för att släppa av oss. Om några månader behöver hon inte längre någon åkare. Hon pluggar för att ta ett taxitrafiktillstånd, och när hon fått det kan hon starta eget företag. Men beställningscentralerna som bestämmer villkoren – Uber i San Fransisco eller Taxi Stockholm ett par kilometer härifrån – blir hon inte kvitt. När jag berättar att Svenska Taxiförbundet har sagt att de långa obetalda stunderna utan kunder beror på pandemin, och att marknaden själv löser en eventuell överetablering av chaufförer, skakar hon på huvudet.

– Skitsnack. Man bråkar om kunder hela tiden. Jag har blivit utskälld av män många gånger för det där.

Taxin – en av de första avregleringarna

1980 Sveriges riksdag ser över taxipolitiken med målet att korrigera vissa effektivitetsproblem. Samtliga partier är överens om att den rådande regleringen behövs, för både chaufförernas och resenärernas bästa.

1981 Ronald Reagan tillträder som USA:s president efter kampanjlöften om skattesänkningar, avregleringar och marknadsanpassningar som lösningen på dåtidens ekonomiska problem. Tillsammans med brittiska premiärministern Margaret Thatcher bildar han en ideologiskt inflytelserik duo på den världspolitiska scenen.

1983 Moderaterna och Folkpartiet svänger i taxifrågan och börjar beskriva regleringen som hämmande för konkurrens och effektivitet.

1985 Samtliga borgerliga riksdagspartier kräver något slags avreglering eller uppmjukning av reglerna. En majoritet av socialdemokraterna i riksdagens trafikutskott säger att delar av branschen skulle kunna avregleras och att saken borde utredas.

1985 Den svenska kreditmarknaden avregleras.

1986 Den socialdemokratiska regeringen slår fast i en proposition att taxibranschen behöver en ”friare, mer marknadsmässig konkurrenssituation” och att ”statliga regleringar bör användas mer återhållsamt än hittills varit fallet”. Samma år tillåts för första gången två beställningscentraler att konkurrera med varandra.

1988 Kommunikationsdepartementet (dåtidens motsvarighet till Infrastrukturdepartementet) föreslår en total avreglering av taximarknaden.

1991 Taxiavregleringen verkställs.

1992–2000 En rad andra sektorer av ekonomin avregleras: posten, telefonin, elnätet, inrikesflyget, med flera.

2013 Uber kommer till Sverige och utmanar de gamla beställningscentralerna, som nu befinner sig i hård konkurrens med varandra i de större städerna.

2021 Svenska Taxiförbundet larmar om akut brist på taxichaufförer. Enligt fackförbundet Transport beror det delvis på att utbildade chaufförer helt enkelt lämnar yrket och väljer jobb med bättre villkor.

Finland går samma väg

Finland avreglerade sin taxibransch 1 juli 2018. Enligt bransch­tidningen Taxi idag hade det i oktober 2020 lett till en ”överetablering utan kontroll”. Tidningen rapporterar också att det förekommit löneminskningar på åttio procent, samtidigt som priserna på taxiresor skjutit i höjden enligt Finlands konsument­rätts­myndighet. I samband med avregleringen sade Kai Andersson, ordförande för Finlands Taxiförbund, till Dagens Nyheter att det ”i praktiken kommer dyka upp mycket fler bilar den första tiden, men självsaneringen gör att en del snabbt kommer försvinna”. Samtidigt sade han att ”självsaneringen kommer inte att bli mer fullständig hos oss än den varit i Sverige.”

Ministern ser problem

Infra­struktur­minister Tomas Eneroth (S) skriver i ett mejl till Flamman att taxiavregleringen ledde till en framväxt av ”olaga yrkestrafik och oseriösa aktörer” och att regeringen därför infört hårdare kontroller av både förare och beställnings­centraler: ”Regeringen har bland annat infört en ny kategori av taxitrafik för vilken det finns krav på beställnings­centraler, fasta priser och ett system för skattekontroll. Regeringen har också remitterat ett förslag för skärpta och mer effektiva kontroller av yrkestrafiken, däribland taxiverksamheten. Vi har även skjutit till 100 miljoner kronor för fler kontroller av yrkestrafiken.” Samtidigt, säger Eneroth, faller ett stort ansvar på regioner, kommuner och företag att ställa krav på goda arbetsvillkor i sina upphandlingar. Han avslutar: ”Vi skapar nu förutsättningar för ordning och reda i taxibranschen – nu krävs att upphandlare, företag och parter tar sitt ansvar för att det ska bli attraktivt att arbeta i branschen.”

Överetablering och förarbrist – samtidigt

Företagarorganisationen Svenska Taxiförbundet varnar för en akut brist på taxiförare efter pandemin, som kan påverka tillgången på färdtjänst och skolskjuts. Samtidigt säger Maria Nidén och majoriteten av de andra taxiförare som Flamman varit i kontakt med inför det här reportaget att det finns för många taxiförare och att det leder till destruktiv konkurrens. En möjlig förklaring till den paradoxen är att förare och beställningscentraler efter taxibranschens avreglering har samlats i storstäderna, där kundunderlaget är större, medan färre trafikerar landsbygden.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)