Vi förflyttar oss 57 år bakåt i tiden, till midsommarafton i Jönköping år 1948. De varma junikvällarna brukade vara fyllda av lekar, dans runt stången och familjer som vilade ut efter arbetet. Men detta år var annorlunda. Hot låg i luften. Folkmassor på ett- till tvåtusen personer samlades kväll efter kväll runt Östra Torget och stadens slumbebyggelse, Kålgårdsområdet.
Ropen ekade i de förfallna gränderna. ”Tattarjävlar!” ”Era satans lösdrivare, visa er aldrig här igen!” Staden skakade. Under en dryg vecka fick stadens stora befolkning av resande – det folk som då kallades för tattare – sina fönster inslagna, dörrar uppbrutna, hem plundrade, hus nedbrända. De misshandlades, trakasserades, drevs ut ur sina lägenheter. Grupper av ”svenskar” åkte runt i bilar på jakt efter resande, beväpnade med påkar och hemmagjorda blydaggar. När lugnet lade sig, hade en stor del av de resande flytt från staden. De som blivit hemlösa sökte tillfälligt skydd från kyla och väder bland gravarna på kyrkogårdarna.
Det är lätt att föreställa sig den skräck som de resande måste ha känt. De kunde inte lämna sina hem utan att riskera att bli misshandlade. Ute på torget stod folkmassorna samlade, och väntade på att få se slagsmål ”liksom publiken på en boxningsmatch”, som en av lokaltidningarna skrev.
Efterspelet blev om möjligt än mer tragiskt än själva upploppet. De två lastbilschaufförer som trädde fram som ledare för kravallerna, slapp undan utan straff efter att ha fått en varning av polismästaren. Resandefolket råkade värre ut – sex ”tattare” blev gripna av polisen. Stadens tre tidningar antingen teg eller backade upp illgärningsmännen. Konservativa Smålands Allehanda hade redan ett par år tidigare krävt att hela Sveriges resandebefolkning skulle steriliseras, och under upploppen skrev socialdemokratiska Smålands Folkblad: ”Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan således säga att de har sig själva att skylla /…/”
Hur var detta möjligt? Rasistiska kravaller i en småländsk stad 1948, tre år efter förintelsen? Svaren på frågorna blir som alltid komplexa, men kan också ge oss hjälp att förstå våra egna dagars rasism.
Resandefolket har under hela sin historia kanske varit de som har utsatts för de grymmaste förföljelserna av alla befolkningsgrupper i Sverige. De förpassades till kåkstadsbebyggelse, stöttes ut ur samhället, de tvångssteriliserades. Och de egenskaper som man tillskrev dem, är kusligt lika våra dagars fördomar mot invandrare.
De påstods leva på fattigvårdens bekostnad, de var kriminella, de ville inte arbeta. I den undersökning som fattigvården i Jönköping genomförde 1944, bara fyra år innan kravallerna, sägs det att de resande är ”degenererade”, ”opålitliga”, ”anfrätta inifrån”. En rasbiologisk undersökning efterlystes, för att utreda deras verkliga antal och genetiska arv.
I en tid då detta var det naturliga sättet att tala om etniska minoriteter, blir tattarkravallerna inte längre omöjliga att begripa. I det debattklimat som rådde, var det snarare en fråga om när upploppen skulle äga rum än om.
Efter 1948 har Sverige inte sett några öppna raskravaller, av det slag som Tattarkravallerna utgjorde. Vår tids rasism ser annorlunda ut. Men sättet att resonera kring segregation och etnicitet har slående likheter med dagens, 57 år efteråt. Och det är ett faktum som uppmanar till vaksamhet.
Vilken människosyn speglar egentligen debatten om ”Välfärd för alla” i Malmö – projektet som bland annat påstår att invandrare själva väljer att bosätta sig i Rosengård, och att segregationen på så sätt blir invandrarnas eget fel? Är inte det samma resonemang som från fattigvården i Jönköping under 1940-talet, där det hävdades att ”tattare helst trivas i dylika ruckliga miljöer”, där de ”gyttrar ihop sig, på ett för utomstående nästan oförklarligt sätt”?
Att vi bör akta oss för att sätta en etnisk och kulturell stämpel på folkgrupper, och att vi bör leta efter lösningar på sociala problem snarare än ”etniska” – se där en lärdom vi kan dra av tattarkravallerna. I Sverige år 2005 är det sättet att se på saker och ting knappast självklart.
