Femton år efter det att apartheid formellt avskaffades, är det politiska landskapet i Sydafrika på väg att ritas om. Det styrande ANC-partiet pressas från många håll och riskerar att mista sin dominerande ställning vid de kommande valen i april.
Ett hot kommer från det nybildade partiet Congress of the People, Cope. Paritet bildades i slutet av förra året av framträdande ANC-politiker, som inte accepterade det sätt som partiet gjorde sig av med den förre presidenten Thabo Mbeki.
Mbeki tvingades i september förra året att lämna presidentposten efter ett beslut inom ANC:s högsta ledning. Cope leds av den förre försvarsministern Mosioua Lekota och där återfinns också Mbhazima Shilowa, tidigare ANC-ledare i Gautengprovinsen med Johannesburg. Partiet vann tio av 27 valkretsar vid ett fyllnadsval i Kapprovinsen i december och har redan visat att det är att räkna med. ANC försökte tona ned den motgången genom att framhålla att Kapprovinsen aldrig har varit en stark ANC-provins, till skillnad från Sydafrikas åtta övriga provinser. Spekulationerna är igång om hur många röster Cope kan ta från ANC och siffran 20 procent har nämnts.
Bildandet av Cope kan ses som kulmen på interna motsättningar inom ANC, som funnits sedan lång tid tillbaka. Motsättningarna har varit av både politisk och personlig karaktär.
Politiskt anses kommunistparitet (SACP) och fackföreningsrörelsen Cosatu, som båda ingår i den styrande ANC-alliansen, stå för en vänsterlinje, medan den förre presidenten Mbeki stod för en mer marknadsinriktad, nyliberal linje. Det är hans anhängare som nu utgör stommen i Cope. Samtidigt är Mbekis efterträdare som ANC:s ordförande och partiets trolige presidentkandidat i det kommande valet, Jacob Zuma, inte känd som en uttalad vänsterman, men har ändå backats upp av kommunisterna och facket – enbart i syfte att bli av med Mbeki enligt vissa bedömare.
Mbekis finansminister, Travor Manuel, som sägs vara arkitekten bakom ANC ”högerpolitik”, finns dessutom kvar inom ANC och är fortfarande finansminister. I ett förödmjukande drag lämnade han sin post tillsammans med Mbeki. Det tvingade ”vänstern” inom ANC att återutnämna honom till finansminister, i vetskap om att med både Mbeki och Manuel borta skulle förtroendet för ANC inte gå att upprätthålla, åtminstone inte internationellt.
En stor del av missnöjet inom ANC har gällt politiken som ska underlätta för svarta sydafrikaner att ta sig in i landet näringsliv, Black Economic Empowerment, BEE. Den sägs ha främjat korruption och enbart ha gynnat en liten, ny elit utan att ge några fördelar för de breda massorna.
ANC:s förre generalsekreterare, Cyril Ramaphosa, kan sägas förkroppsliga denna elit. Han gynnades av Mbeki för att skapa ett nav av svarta affärsmän runt sitt affärsimperium och förverkliga BEE. När inte förväntningarna infriades, och Ramaphosa mest verkade inriktad på att berika sig själv, förlorade han Mbekis stöd. Ramaphosa återfinns nu inom ANC:s högsta ledning och anses vara en av dem som tvingade bort Mbeki.
Förutom det interna missnöjet med den ekonomiska politiken har det internationellt funnits ett tryck på ANC. Sydafrika har, både under Nelson Mandela och Mbeki, haft en hög internationell profil och ofta, i samarbete med andra länder i Latinamerika och Asien, motsatt sig västländers, främst USA:s, internationella politik. Det har kostat på och ungefär samtidigt som Mbeki tvingades bort nådde Sydafrikas relationer med USA ett bottenrekord. I Washington är Mbekis avgång eller ett svagare ANC inget man beklagar.
Sydafrika har under den nuvarande presidenten Kgalema Motlante, som i september ersatte Mbeki och sitter fram till valen i april, inte kunna spela en lika framträdande roll internationellt.
