Utrikes 12 september, 2020

Sydkoreas andliga krigare

De senaste åren har de protestantiska frikyrkorna kommit att spela en allt viktigare politisk roll runtom i världen. Ett av de länder där deras politiska makt är som störst är Sydkorea, där deras tio miljoner medlemmar leder kampen mot vänstern, homosexuella, muslimer, flyktingar och, förstås, Nordkorea.

Våren 2020, medan coronapandemin hotade att sprida sig över Sydkorea, fortsatte de konservativa protestantiska frikyrkorna sina dagliga demonstrationer mot regeringen och vägrade att flytta sina gudstjänster till internet. Till skillnad från buddhisterna och katolikerna såg de detta förbud som en attack på religionsfriheten. Men framför allt såg de en möjlighet att gå till offensiv mot president Moon Jae-in, som de anklagar för att vara ”underkastad det socialistiska Kina”, där viruset först upptäcktes. På så sätt hoppades protestanterna vinna tillbaka delar av befolkningen som övergivit dem.

Hösten 2016 hade det sydkoreanska samhället nämligen delats i två läger. Demonstranter med stearinljus i händerna samlades för att kräva presidenten Park Geun-hyes avgång, medan deras motståndare samlades under den nationella flaggan Taegeukgi. I dessa motdemonstrationer spelade de protestantiska frikyrkorna en nyckelroll. Konflikten slutade med en stor seger för ”stearinljus–revolutionen”, som samlade 17 miljoner människor: den 10 mars 2017 avgick Park, allt i enlighet med lagen, och därefter fängslades hon. I efterdyningarna i maj samma år valdes Moon, som inkarnerade stearinljusrörelsens värderingar, till ny president.

Trots allt tunnare led fortsatte ”Taegeukgi”-demonstrationerna. Men den oväntade avspänningen med Nordkorea, efter de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i februari 2018, försatte rörelsen i en besvärlig situation. Speciellt eftersom Donald Trump, som hade valts med stöd från de evangelikala frikyrkorna i USA, hade spelat en avgörande roll i förhandlingarna. Rörelsens självförtroende stärktes dock när Parks siste premiärminister Hwang Kyo-ahn valdes till ledare i Frihetspartiet (som ersatte den tidigare presidentens parti Saenuri) i februari 2019. Med denna hängivna antikommunist blev de evangeliska frikyrkorna till en av den radikala högerns drivande krafter. Efter partiets förlust i parlamentsvalet den 15 april i år tvingades dock Hwang att avgå.

De konservativa frikyrkorna föredrog länge att inte lägga sig i den politiska debatten och de sociala problemen. Men för 30 år sedan började de engagera sig flera sociala frågor, innan de gav sig in i politiken.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea präglats av en hård konkurrens mellan religioner, samtidigt som landet har haft en extremt hög andel icke-troende (över hälften av befolkningen). 1945, när landet befriades från den japanska ockupationsmakten, var antalet protestanter 100 000 – bara 0,5 procent av befolkningen. Men deras antal ökade snabbt under 1950-talet, i synnerhet under Koreakriget (1950–1953), till den grad att den snart blev landets näst största religion efter buddhismen. 2015 var antalet protestanter 9 676 000 enligt Koreas nationella statistikbyrå – 19,7 procent av befolkningen. I dag kontrollerar Sydkoreas protestantiska kyrkor sex tv-kanaler, 109 universitet, 631 grundskolor och 196 vårdinrättningar. Totalt har kyrkorna även 256 organisationer.1

Medlemmarna sitter även i parlamentet, där andelen protestantiska ledamöter har pendlat mellan 31 och 41 procent under de senaste två årtiondena. Dessutom spelar de sydkoreanska frikyrkorna en allt synligare roll på den internationella scenen. Deras missionärer har varit aktiva sedan 1980-talet och är i dag flest i världen tillsammans med de från USA. 2009 var de 20 000, tio år senare var de 30 000. Sedan 1990-talet har nästan hälften av de 50 största protestantiska kyrkorna i världen, räknat i antal medlemmar, varit sydkoreanska.

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Under den koloniala perioden (1905–1945) blev ett stort antal protestanter konservativa, och ofta till och med fundamentalister, under påverkan av amerikanska missionärer. Från och med 1950-talet har en serie konflikter uppstått inom kyrkan. Den teologiska konservatismen blandades med den politiska konservatismen medan den progressiva teologin blandades med den progressiva politiska strömningen. I slutet av denna process, i början av 1970-talet, utgjorde de progressiva mindre än 20 procent av protestanterna.2 De gick med i det Nationella rådet för Koreas kyrkor (NCCK) för att styra rörelsen mot demokratiska mål och störta diktaturen. På grund av denna aktivism, som fortsatte till slutet av 1980-talet, var protestantismens image främst förknippad med progressiva värderingar. Vissa pastorers engagemang i sociala rörelser bidrog till att förstärka detta rykte.

I slutet av 1989 samlades dock de konservativa protestanterna, som dessförinnan hade varit utspridda, i Koreas kristna råd (CCK). Det underlättades av det faktum att denna organisation hade övergett den gamla doktrinen om separation mellan kyrkan och den sekulära världen. Redan från början var organisationen större än NCCK i antal medlemmar och ekonomiska resurser. Detta till den grad att CCK i mitten av 1990-talet, då NCCK led av ekonomiska problem, tog över den senare och rensade ut dess ideologiska och teologiska arv. I början av 2000–talet hade i princip alla protestantiska kyrkor blivit konservativa, utan att de för den skull ägnade sig åt politiskt engagemang (i juli 2020 räknade CCK 55 kyrkor mot NCCK:s nio).

Men i januari 2003 höll CCK två bönemöten på torget framför stadshuset i Seoul i vilka tiotusentals medlemmar deltog. I samarbete med högergrupper organiserade de i början av mars samma år ett möte i vilket över 100 000 personer deltog. Det var en iögonenfallande entré på den politiska scenen som entusiastiskt välkomnades av reaktionära partier och organisationer.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Högeraktivister grundade därefter både ett protestantiskt parti och andra, utomparlamentariska, politiska sammanslutningar. På fem år, från 2003 till 2008, vann de en rad viktiga segrar. Som del av oppositionen bidrog de till att blockera de flesta av president Roh Moon-huyns (2003–2008) reformer, en ledare som i likhet med sin företrädare beskrevs som en ”vänsterextremistisk Nordkoreakramare”. I den intensiva valkampanjen bidrog de till att den tidigare ledaren för Seouls ”megakyrka” (med över 2 000 medlemmar) Lee Myung-bak valdes till president (2008–2013), vilket inledde en konservativ era. Under 2010-talet har flera ultrakonservativa protestantiska ideella organisationer grundats. De består främst av unga som utbildas till att bli ”internetkrigare”. De sydkoreanska frikyrkorna utmärks främst av sin hängivna och aggressiva aktivism. Vissa har till och med befattat sig med politisk manipulation, till exempel genom att i hemlighet få stöd från den statliga säkerhetstjänsten eller genom att producera och sprida falsk information, i synnerhet under valkampanjer.

Vad gäller deras politiska principer är de ganska enkla: de går ut på att bevara och förstärka antikommunismen, fientligheten mot Nordkorea och pro-amerikanska stämningar; förhindra antagandet av lagar, förordningar och andra politiska åtgärder som garanterar sexuella minoriteters, muslimers, vapenvägrares, migranters och flyktingars rättigheter; återskapa en politisk strömning som stödjer konservativa regeringar, speciellt under valrörelser; försvara och främja kyrkornas intressen vad gäller driften av skolor och sociala institutioner, beskattningen av prästväsendet, och så vidare.

Om antikommunismen har utgjort en väsentlig del av den sydkoreanska protestantismens sociala doktrin sedan 1930-talet uppfann högern 2013 en ny måltavla: den ”homosexuelle Nordkorea-kramande vänsterextremisten”. Denna idéfigur baserades på idén att flera sexuella minoriteter hör till vänstern, eller att vänsterns principer överensstämmer med deras. Efter att 23 missionärer kidnappats i Afghanistan sommaren 2017 och två av dem dödats, uppstod ännu en konspirationsteori: ”islamiseringen av Sydkorea” på grund av alliansen mellan muslimer och ”vänsterextremisterna”, det vill säga centristiska regeringar och alla de som inte är höger. Det är en tanke helt utan koppling till islams förhållande till det sydkoreanska samhället – antalet muslimer är extremt marginellt, med 150 000 av landets 51 miljoner invånare, men den är kopplad till den sydkoreanska protestantismens messianska teologi.

Denna har dock inte på något sätt förlorat sin besatthet av Nordkorea. Sedan mitten av 1990-talet förbereder den protestantiska högern en ”erövring av Nordkorea genom evangelisering”, och ifall dess högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, nämligen att den nordkoreanska regimen faller, planerar de att bygga över 10 000 kyrkor på tio år. Missionärer skickas till gränsen mot Nordkorea och Kina, och det är inte ovanligt att nordkoreanska avhoppare, med stöd av den protestantiska högern, skickar flygblad med regimkritisk propaganda i stora ballonger över gränsen.

Denna aktivism, som gränsar till militarism, bygger på ett flertal religiösa dynamiker som i många fall först kom från konservativa amerikanska frikyrkor, speciellt under 1990- och 2000-talet: en dualistisk syn på världen som uppdelad i ”vi” och ”terroristerna”, konceptet andlig kamp och en eskatologisk tro baserad premillenarianismen – en doktrin enligt vilken Jesus kommer att återvända till jorden, besegra satan och härska i tusen år. Detta gör det möjligt att inympa en identitet som Guds krigare i de troende, i det att man predikar antikrists ankomst och hans herravälde, det vill säga den sista striden mellan gott och ont.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Enligt samma princip ses det judiska folkets återkomst till Jerusalem som ett tecken på att de sista dagarna nalkas. Det förklarar varför Israels flagga sedan 2017 ofta vajar i den sydkoreanska högerns demonstrationer, bredvid Taegeukgi och, ibland, USA:s flagga. För bara några år sedan var det inte ovanligt att se pastorer läsa böner på engelska och rikta sin tacksamhet till USA:s president, som ansträngde sig för att störta Nordkoreas regering. I april 2003 besökte den amerikanske befälhavaren Leon J. LaPorte, som svar på dessa böner, pastorn David Yonggi Cho, grundare av kyrkan Yoido (Yoido Full Gospel Church) och en av de mäktigaste ledarna av den sydkoreanska protestantiska högern. I augusti samma år gladde sig president George W. Bush i ett brev till CCK över ”vänskapsbanden mellan Sydkorea och USA under de stora bönemötena organiserade i Seoul”.3

För den sydkoreanska protestantiska högern är USA på en gång ”trons fädernesland”, som omvände och civiliserade folket (över 87 procent av de protestantiska missionärerna som kom till Korea mellan 1893 och 1983 var amerikaner), landets räddare – vilket i sig förtjänar stor tacksamhet – och världens räddare. Landet bör därför tjäna som förebild och goda samarbetsrelationer måste till varje pris upprätthållas. Enligt en religiös och kolonial mentalitet som bygger på ett hierarkiskt förhållande till USA är det amerikanska folket ett ”utvalt folk”. För den amerikanska kristna högern däremot har den sydkoreanska protestantismen bara ett marginellt värde.

Detta ojämlika förhållande har inte hindrat relationerna att från att befästas. Numera finns över 4 000 sydkoreanska frikyrkor i USA som ser till att doktrinerna överensstämmer med varandra. Besök och möten i varandras länder organiseras regelbundet. De som utexamineras från en konservativ teologisk skola i USA har lätt att få nyckelposter i Sydkorea, såsom pastorer eller lärare i stora kyrkor eller religiösa skolor. Genom denna personal som marinerats i amerikanska metoder sprider sig en teologi baserad på fundamentalism, premillenarianistisk apokalyps och andlig kamp. Det är knappast förvånande att frikyrkliga amerikaner och sydkoreaner är lika som tvillingar: båda grupperna utmärks av högt valdeltagande, koalitionsbyggen med politiska högerkrafter, antikommunism, diskriminering mot homosexuella, motstånd mot flyktingar och invandrare, proisraeliska och antimuslimska ståndpunkter, och så vidare. Icke att förglömma stödet för dödsstraff, som särskiljer dem från andra västerländska kyrkor.

Det finns dock några politiska frågor som den sydkoreanska protestantiska högern tar upp mindre ofta och med mindre hängivenhet än dess amerikanska motsvarighet, såsom aborträtten, stamcellsforskning, narkotika, pornografi och feminism. Den deltar inte heller i debatten om undervisning av kreationism eller bön i offentliga skolor. Och om den amerikanska kristna högern har prioriterat kampen mot islam sedan 11 september är sydkoreanerna fortfarande besatta av konflikten med grannen i norr.

Det är förståeligt att det historiska mötet mellan president Moon, Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Donald Trump i Panmunjom den 30 juni 2019 försatte dem i en besvärlig situation. De välkomnade visserligen initiativet, men varnade också direkt för ”Pyongyangs bedrägliga fredserbjudande”. Som Park Chan-soo, en ledarskribent på den socialdemokratiska dagstidningen Hankyoreh, skrev: ”de konservativa sydkoreanerna måste känna sig förrådda eftersom de väntade sig att Trump skulle hämnas på Nordkorea”.4 Park Chan-soo frågar sig om den protestantiska högern, i likhet med vissa intellektuella inom extremhögern som uppmanar de konservativa att utarbeta en politisk linje som är mindre beroende av USA, inte kommer att välja en ny doktrin som inte är beroende av varken Trump eller den kristna högern i USA.

För tillfället har mötet i Panmunjom inte lett till något annat än några foton – främst till fördel för Trumps valkampanj: inga nämnvärda framsteg har gjorts i relationerna mellan USA och Nordkorea, eller för den delen mellan de två grannarna. Upphetsningen och hoppet som rådde på halvön håller sakta men säkert på att försvinna, till den protestantiska högerns stora glädje. Känslan av att ha bedragits av Trump har övergått i lättnad. I oktober 2019 startade pastorn Jeon Kwang-hoon, ordförande för CCK, en Nationell rörelse för president Moons avsättande. Man satte upp tält framför presidentpalatset Blåa huset och lockade regelbundet tusentals personer till vad som döptes till ”Evighetens församling i öknen”. Men efter att flera fall av covid-19 upptäcktes har folkopinionen blivit allt mer fientligt inställd till demonstrationerna. Myndigheterna i Seoul har dragit nytta av detta för att stoppa ockupationen. Pastorn, som greps och sedan släpptes villkorligt i april, har inte ångrat sig och fortsätter tillsammans med högern sitt korståg mot de tre främsta fienderna: vänsterns partier och organisationer, kättarna (alla andra religioner) och de homosexuella.

Efter förlusten i parlamentsvalet i april har den protestantiska högern återupptagit sin kampanj med ballongburen propaganda mot Nordkorea. Detta med desto större iver som Trump och de amerikanska konservativa inte visar något tecken på att vilja förhandla med Pyongyang. I juni 2020 lät organisationer som Fighters for a Free North Korea, en organisation för nordkoreanska avhoppare, och den protestantiska gruppen Voice of the Martyrs Korea’s flyga in flygblad med propaganda över gränsen, trots att folkopinionen är extremt negativt inställd till den typen av provokationer. Denna kampanj utlöste vrede i Pyongyang, där man utnyttjade detta tillfälle för att förstöra den interkoreanska sambandscentral som hade upprättats i september 2018, efter mötet i Panmunjom.

Den protestantiska högern verkar tro att deras aggressiva aktioner inte bara överensstämmer med deras doktrin, utan också att de befäster deras inflytande och politiska närvaro. Det står dock klart att framtiden för alla koreanska protestantiska kyrkor fördunklas av denna hatfyllda politik som enbart förstärker den sociala isolationen.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter

* Professor vid Hanshin-universitetet (Sydkorea), författare till Koreansk protestantism och antikommunism (på koreanska), Jungsim, Seoul, 2007.




”Religion i Korea – 2018”, rapport från ministeriet för kultur, sport och turism (på koreanska), Seoul 2018.
Motstånd och kapitulation: militära regimer och religion, (på koreanska), Hanshin University Press, Osan, 2013.
Brev publicerat på CCK:s hemsida 2003.
Park Chan-soo, ”Från proamerikansk konservatism till projapansk konservatism”, (på koreanska), Hankyoreh, Seoul, 11 juli 2019.

Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]