Utrikes 12 september, 2020

Sydkoreas andliga krigare

<p class="p1">De senaste åren har de protestantiska frikyrkorna kommit att spela en allt viktigare politisk roll runtom i världen. Ett av de länder där deras politiska makt är som störst är Sydkorea, där deras tio miljoner medlemmar leder kampen mot vänstern, homosexuella, muslimer, flyktingar och, förstås, Nordkorea.</p>

Våren 2020, medan coronapandemin hotade att sprida sig över Sydkorea, fortsatte de konservativa protestantiska frikyrkorna sina dagliga demonstrationer mot regeringen och vägrade att flytta sina gudstjänster till internet. Till skillnad från buddhisterna och katolikerna såg de detta förbud som en attack på religionsfriheten. Men framför allt såg de en möjlighet att gå till offensiv mot president Moon Jae-in, som de anklagar för att vara ”underkastad det socialistiska Kina”, där viruset först upptäcktes. På så sätt hoppades protestanterna vinna tillbaka delar av befolkningen som övergivit dem.

Hösten 2016 hade det sydkoreanska samhället nämligen delats i två läger. Demonstranter med stearinljus i händerna samlades för att kräva presidenten Park Geun-hyes avgång, medan deras motståndare samlades under den nationella flaggan Taegeukgi. I dessa motdemonstrationer spelade de protestantiska frikyrkorna en nyckelroll. Konflikten slutade med en stor seger för ”stearinljus–revolutionen”, som samlade 17 miljoner människor: den 10 mars 2017 avgick Park, allt i enlighet med lagen, och därefter fängslades hon. I efterdyningarna i maj samma år valdes Moon, som inkarnerade stearinljusrörelsens värderingar, till ny president.

Trots allt tunnare led fortsatte ”Taegeukgi”-demonstrationerna. Men den oväntade avspänningen med Nordkorea, efter de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i februari 2018, försatte rörelsen i en besvärlig situation. Speciellt eftersom Donald Trump, som hade valts med stöd från de evangelikala frikyrkorna i USA, hade spelat en avgörande roll i förhandlingarna. Rörelsens självförtroende stärktes dock när Parks siste premiärminister Hwang Kyo-ahn valdes till ledare i Frihetspartiet (som ersatte den tidigare presidentens parti Saenuri) i februari 2019. Med denna hängivna antikommunist blev de evangeliska frikyrkorna till en av den radikala högerns drivande krafter. Efter partiets förlust i parlamentsvalet den 15 april i år tvingades dock Hwang att avgå.

De konservativa frikyrkorna föredrog länge att inte lägga sig i den politiska debatten och de sociala problemen. Men för 30 år sedan började de engagera sig flera sociala frågor, innan de gav sig in i politiken.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea präglats av en hård konkurrens mellan religioner, samtidigt som landet har haft en extremt hög andel icke-troende (över hälften av befolkningen). 1945, när landet befriades från den japanska ockupationsmakten, var antalet protestanter 100 000 – bara 0,5 procent av befolkningen. Men deras antal ökade snabbt under 1950-talet, i synnerhet under Koreakriget (1950–1953), till den grad att den snart blev landets näst största religion efter buddhismen. 2015 var antalet protestanter 9 676 000 enligt Koreas nationella statistikbyrå – 19,7 procent av befolkningen. I dag kontrollerar Sydkoreas protestantiska kyrkor sex tv-kanaler, 109 universitet, 631 grundskolor och 196 vårdinrättningar. Totalt har kyrkorna även 256 organisationer.1

Medlemmarna sitter även i parlamentet, där andelen protestantiska ledamöter har pendlat mellan 31 och 41 procent under de senaste två årtiondena. Dessutom spelar de sydkoreanska frikyrkorna en allt synligare roll på den internationella scenen. Deras missionärer har varit aktiva sedan 1980-talet och är i dag flest i världen tillsammans med de från USA. 2009 var de 20 000, tio år senare var de 30 000. Sedan 1990-talet har nästan hälften av de 50 största protestantiska kyrkorna i världen, räknat i antal medlemmar, varit sydkoreanska.

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Under den koloniala perioden (1905–1945) blev ett stort antal protestanter konservativa, och ofta till och med fundamentalister, under påverkan av amerikanska missionärer. Från och med 1950-talet har en serie konflikter uppstått inom kyrkan. Den teologiska konservatismen blandades med den politiska konservatismen medan den progressiva teologin blandades med den progressiva politiska strömningen. I slutet av denna process, i början av 1970-talet, utgjorde de progressiva mindre än 20 procent av protestanterna.2 De gick med i det Nationella rådet för Koreas kyrkor (NCCK) för att styra rörelsen mot demokratiska mål och störta diktaturen. På grund av denna aktivism, som fortsatte till slutet av 1980-talet, var protestantismens image främst förknippad med progressiva värderingar. Vissa pastorers engagemang i sociala rörelser bidrog till att förstärka detta rykte.

I slutet av 1989 samlades dock de konservativa protestanterna, som dessförinnan hade varit utspridda, i Koreas kristna råd (CCK). Det underlättades av det faktum att denna organisation hade övergett den gamla doktrinen om separation mellan kyrkan och den sekulära världen. Redan från början var organisationen större än NCCK i antal medlemmar och ekonomiska resurser. Detta till den grad att CCK i mitten av 1990-talet, då NCCK led av ekonomiska problem, tog över den senare och rensade ut dess ideologiska och teologiska arv. I början av 2000–talet hade i princip alla protestantiska kyrkor blivit konservativa, utan att de för den skull ägnade sig åt politiskt engagemang (i juli 2020 räknade CCK 55 kyrkor mot NCCK:s nio).

Men i januari 2003 höll CCK två bönemöten på torget framför stadshuset i Seoul i vilka tiotusentals medlemmar deltog. I samarbete med högergrupper organiserade de i början av mars samma år ett möte i vilket över 100 000 personer deltog. Det var en iögonenfallande entré på den politiska scenen som entusiastiskt välkomnades av reaktionära partier och organisationer.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Högeraktivister grundade därefter både ett protestantiskt parti och andra, utomparlamentariska, politiska sammanslutningar. På fem år, från 2003 till 2008, vann de en rad viktiga segrar. Som del av oppositionen bidrog de till att blockera de flesta av president Roh Moon-huyns (2003–2008) reformer, en ledare som i likhet med sin företrädare beskrevs som en ”vänsterextremistisk Nordkoreakramare”. I den intensiva valkampanjen bidrog de till att den tidigare ledaren för Seouls ”megakyrka” (med över 2 000 medlemmar) Lee Myung-bak valdes till president (2008–2013), vilket inledde en konservativ era. Under 2010-talet har flera ultrakonservativa protestantiska ideella organisationer grundats. De består främst av unga som utbildas till att bli ”internetkrigare”. De sydkoreanska frikyrkorna utmärks främst av sin hängivna och aggressiva aktivism. Vissa har till och med befattat sig med politisk manipulation, till exempel genom att i hemlighet få stöd från den statliga säkerhetstjänsten eller genom att producera och sprida falsk information, i synnerhet under valkampanjer.

Vad gäller deras politiska principer är de ganska enkla: de går ut på att bevara och förstärka antikommunismen, fientligheten mot Nordkorea och pro-amerikanska stämningar; förhindra antagandet av lagar, förordningar och andra politiska åtgärder som garanterar sexuella minoriteters, muslimers, vapenvägrares, migranters och flyktingars rättigheter; återskapa en politisk strömning som stödjer konservativa regeringar, speciellt under valrörelser; försvara och främja kyrkornas intressen vad gäller driften av skolor och sociala institutioner, beskattningen av prästväsendet, och så vidare.

Om antikommunismen har utgjort en väsentlig del av den sydkoreanska protestantismens sociala doktrin sedan 1930-talet uppfann högern 2013 en ny måltavla: den ”homosexuelle Nordkorea-kramande vänsterextremisten”. Denna idéfigur baserades på idén att flera sexuella minoriteter hör till vänstern, eller att vänsterns principer överensstämmer med deras. Efter att 23 missionärer kidnappats i Afghanistan sommaren 2017 och två av dem dödats, uppstod ännu en konspirationsteori: ”islamiseringen av Sydkorea” på grund av alliansen mellan muslimer och ”vänsterextremisterna”, det vill säga centristiska regeringar och alla de som inte är höger. Det är en tanke helt utan koppling till islams förhållande till det sydkoreanska samhället – antalet muslimer är extremt marginellt, med 150 000 av landets 51 miljoner invånare, men den är kopplad till den sydkoreanska protestantismens messianska teologi.

Denna har dock inte på något sätt förlorat sin besatthet av Nordkorea. Sedan mitten av 1990-talet förbereder den protestantiska högern en ”erövring av Nordkorea genom evangelisering”, och ifall dess högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, nämligen att den nordkoreanska regimen faller, planerar de att bygga över 10 000 kyrkor på tio år. Missionärer skickas till gränsen mot Nordkorea och Kina, och det är inte ovanligt att nordkoreanska avhoppare, med stöd av den protestantiska högern, skickar flygblad med regimkritisk propaganda i stora ballonger över gränsen.

Denna aktivism, som gränsar till militarism, bygger på ett flertal religiösa dynamiker som i många fall först kom från konservativa amerikanska frikyrkor, speciellt under 1990- och 2000-talet: en dualistisk syn på världen som uppdelad i ”vi” och ”terroristerna”, konceptet andlig kamp och en eskatologisk tro baserad premillenarianismen – en doktrin enligt vilken Jesus kommer att återvända till jorden, besegra satan och härska i tusen år. Detta gör det möjligt att inympa en identitet som Guds krigare i de troende, i det att man predikar antikrists ankomst och hans herravälde, det vill säga den sista striden mellan gott och ont.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Enligt samma princip ses det judiska folkets återkomst till Jerusalem som ett tecken på att de sista dagarna nalkas. Det förklarar varför Israels flagga sedan 2017 ofta vajar i den sydkoreanska högerns demonstrationer, bredvid Taegeukgi och, ibland, USA:s flagga. För bara några år sedan var det inte ovanligt att se pastorer läsa böner på engelska och rikta sin tacksamhet till USA:s president, som ansträngde sig för att störta Nordkoreas regering. I april 2003 besökte den amerikanske befälhavaren Leon J. LaPorte, som svar på dessa böner, pastorn David Yonggi Cho, grundare av kyrkan Yoido (Yoido Full Gospel Church) och en av de mäktigaste ledarna av den sydkoreanska protestantiska högern. I augusti samma år gladde sig president George W. Bush i ett brev till CCK över ”vänskapsbanden mellan Sydkorea och USA under de stora bönemötena organiserade i Seoul”.3

För den sydkoreanska protestantiska högern är USA på en gång ”trons fädernesland”, som omvände och civiliserade folket (över 87 procent av de protestantiska missionärerna som kom till Korea mellan 1893 och 1983 var amerikaner), landets räddare – vilket i sig förtjänar stor tacksamhet – och världens räddare. Landet bör därför tjäna som förebild och goda samarbetsrelationer måste till varje pris upprätthållas. Enligt en religiös och kolonial mentalitet som bygger på ett hierarkiskt förhållande till USA är det amerikanska folket ett ”utvalt folk”. För den amerikanska kristna högern däremot har den sydkoreanska protestantismen bara ett marginellt värde.

Detta ojämlika förhållande har inte hindrat relationerna att från att befästas. Numera finns över 4 000 sydkoreanska frikyrkor i USA som ser till att doktrinerna överensstämmer med varandra. Besök och möten i varandras länder organiseras regelbundet. De som utexamineras från en konservativ teologisk skola i USA har lätt att få nyckelposter i Sydkorea, såsom pastorer eller lärare i stora kyrkor eller religiösa skolor. Genom denna personal som marinerats i amerikanska metoder sprider sig en teologi baserad på fundamentalism, premillenarianistisk apokalyps och andlig kamp. Det är knappast förvånande att frikyrkliga amerikaner och sydkoreaner är lika som tvillingar: båda grupperna utmärks av högt valdeltagande, koalitionsbyggen med politiska högerkrafter, antikommunism, diskriminering mot homosexuella, motstånd mot flyktingar och invandrare, proisraeliska och antimuslimska ståndpunkter, och så vidare. Icke att förglömma stödet för dödsstraff, som särskiljer dem från andra västerländska kyrkor.

Det finns dock några politiska frågor som den sydkoreanska protestantiska högern tar upp mindre ofta och med mindre hängivenhet än dess amerikanska motsvarighet, såsom aborträtten, stamcellsforskning, narkotika, pornografi och feminism. Den deltar inte heller i debatten om undervisning av kreationism eller bön i offentliga skolor. Och om den amerikanska kristna högern har prioriterat kampen mot islam sedan 11 september är sydkoreanerna fortfarande besatta av konflikten med grannen i norr.

Det är förståeligt att det historiska mötet mellan president Moon, Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Donald Trump i Panmunjom den 30 juni 2019 försatte dem i en besvärlig situation. De välkomnade visserligen initiativet, men varnade också direkt för ”Pyongyangs bedrägliga fredserbjudande”. Som Park Chan-soo, en ledarskribent på den socialdemokratiska dagstidningen Hankyoreh, skrev: ”de konservativa sydkoreanerna måste känna sig förrådda eftersom de väntade sig att Trump skulle hämnas på Nordkorea”.4 Park Chan-soo frågar sig om den protestantiska högern, i likhet med vissa intellektuella inom extremhögern som uppmanar de konservativa att utarbeta en politisk linje som är mindre beroende av USA, inte kommer att välja en ny doktrin som inte är beroende av varken Trump eller den kristna högern i USA.

För tillfället har mötet i Panmunjom inte lett till något annat än några foton – främst till fördel för Trumps valkampanj: inga nämnvärda framsteg har gjorts i relationerna mellan USA och Nordkorea, eller för den delen mellan de två grannarna. Upphetsningen och hoppet som rådde på halvön håller sakta men säkert på att försvinna, till den protestantiska högerns stora glädje. Känslan av att ha bedragits av Trump har övergått i lättnad. I oktober 2019 startade pastorn Jeon Kwang-hoon, ordförande för CCK, en Nationell rörelse för president Moons avsättande. Man satte upp tält framför presidentpalatset Blåa huset och lockade regelbundet tusentals personer till vad som döptes till ”Evighetens församling i öknen”. Men efter att flera fall av covid-19 upptäcktes har folkopinionen blivit allt mer fientligt inställd till demonstrationerna. Myndigheterna i Seoul har dragit nytta av detta för att stoppa ockupationen. Pastorn, som greps och sedan släpptes villkorligt i april, har inte ångrat sig och fortsätter tillsammans med högern sitt korståg mot de tre främsta fienderna: vänsterns partier och organisationer, kättarna (alla andra religioner) och de homosexuella.

Efter förlusten i parlamentsvalet i april har den protestantiska högern återupptagit sin kampanj med ballongburen propaganda mot Nordkorea. Detta med desto större iver som Trump och de amerikanska konservativa inte visar något tecken på att vilja förhandla med Pyongyang. I juni 2020 lät organisationer som Fighters for a Free North Korea, en organisation för nordkoreanska avhoppare, och den protestantiska gruppen Voice of the Martyrs Korea’s flyga in flygblad med propaganda över gränsen, trots att folkopinionen är extremt negativt inställd till den typen av provokationer. Denna kampanj utlöste vrede i Pyongyang, där man utnyttjade detta tillfälle för att förstöra den interkoreanska sambandscentral som hade upprättats i september 2018, efter mötet i Panmunjom.

Den protestantiska högern verkar tro att deras aggressiva aktioner inte bara överensstämmer med deras doktrin, utan också att de befäster deras inflytande och politiska närvaro. Det står dock klart att framtiden för alla koreanska protestantiska kyrkor fördunklas av denna hatfyllda politik som enbart förstärker den sociala isolationen.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter

* Professor vid Hanshin-universitetet (Sydkorea), författare till Koreansk protestantism och antikommunism (på koreanska), Jungsim, Seoul, 2007.




”Religion i Korea – 2018”, rapport från ministeriet för kultur, sport och turism (på koreanska), Seoul 2018.
Motstånd och kapitulation: militära regimer och religion, (på koreanska), Hanshin University Press, Osan, 2013.
Brev publicerat på CCK:s hemsida 2003.
Park Chan-soo, ”Från proamerikansk konservatism till projapansk konservatism”, (på koreanska), Hankyoreh, Seoul, 11 juli 2019.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)