Utrikes 12 september, 2020

Sydkoreas andliga krigare

De senaste åren har de protestantiska frikyrkorna kommit att spela en allt viktigare politisk roll runtom i världen. Ett av de länder där deras politiska makt är som störst är Sydkorea, där deras tio miljoner medlemmar leder kampen mot vänstern, homosexuella, muslimer, flyktingar och, förstås, Nordkorea.

Våren 2020, medan coronapandemin hotade att sprida sig över Sydkorea, fortsatte de konservativa protestantiska frikyrkorna sina dagliga demonstrationer mot regeringen och vägrade att flytta sina gudstjänster till internet. Till skillnad från buddhisterna och katolikerna såg de detta förbud som en attack på religionsfriheten. Men framför allt såg de en möjlighet att gå till offensiv mot president Moon Jae-in, som de anklagar för att vara ”underkastad det socialistiska Kina”, där viruset först upptäcktes. På så sätt hoppades protestanterna vinna tillbaka delar av befolkningen som övergivit dem.

Hösten 2016 hade det sydkoreanska samhället nämligen delats i två läger. Demonstranter med stearinljus i händerna samlades för att kräva presidenten Park Geun-hyes avgång, medan deras motståndare samlades under den nationella flaggan Taegeukgi. I dessa motdemonstrationer spelade de protestantiska frikyrkorna en nyckelroll. Konflikten slutade med en stor seger för ”stearinljus–revolutionen”, som samlade 17 miljoner människor: den 10 mars 2017 avgick Park, allt i enlighet med lagen, och därefter fängslades hon. I efterdyningarna i maj samma år valdes Moon, som inkarnerade stearinljusrörelsens värderingar, till ny president.

Trots allt tunnare led fortsatte ”Taegeukgi”-demonstrationerna. Men den oväntade avspänningen med Nordkorea, efter de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i februari 2018, försatte rörelsen i en besvärlig situation. Speciellt eftersom Donald Trump, som hade valts med stöd från de evangelikala frikyrkorna i USA, hade spelat en avgörande roll i förhandlingarna. Rörelsens självförtroende stärktes dock när Parks siste premiärminister Hwang Kyo-ahn valdes till ledare i Frihetspartiet (som ersatte den tidigare presidentens parti Saenuri) i februari 2019. Med denna hängivna antikommunist blev de evangeliska frikyrkorna till en av den radikala högerns drivande krafter. Efter partiets förlust i parlamentsvalet den 15 april i år tvingades dock Hwang att avgå.

De konservativa frikyrkorna föredrog länge att inte lägga sig i den politiska debatten och de sociala problemen. Men för 30 år sedan började de engagera sig flera sociala frågor, innan de gav sig in i politiken.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea präglats av en hård konkurrens mellan religioner, samtidigt som landet har haft en extremt hög andel icke-troende (över hälften av befolkningen). 1945, när landet befriades från den japanska ockupationsmakten, var antalet protestanter 100 000 – bara 0,5 procent av befolkningen. Men deras antal ökade snabbt under 1950-talet, i synnerhet under Koreakriget (1950–1953), till den grad att den snart blev landets näst största religion efter buddhismen. 2015 var antalet protestanter 9 676 000 enligt Koreas nationella statistikbyrå – 19,7 procent av befolkningen. I dag kontrollerar Sydkoreas protestantiska kyrkor sex tv-kanaler, 109 universitet, 631 grundskolor och 196 vårdinrättningar. Totalt har kyrkorna även 256 organisationer.1

Medlemmarna sitter även i parlamentet, där andelen protestantiska ledamöter har pendlat mellan 31 och 41 procent under de senaste två årtiondena. Dessutom spelar de sydkoreanska frikyrkorna en allt synligare roll på den internationella scenen. Deras missionärer har varit aktiva sedan 1980-talet och är i dag flest i världen tillsammans med de från USA. 2009 var de 20 000, tio år senare var de 30 000. Sedan 1990-talet har nästan hälften av de 50 största protestantiska kyrkorna i världen, räknat i antal medlemmar, varit sydkoreanska.

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Pastorn Sun Myung-moon och hans fru Hak Ja-han förrättar en massvigsel i Seoul 1982. Foto: AP

Under den koloniala perioden (1905–1945) blev ett stort antal protestanter konservativa, och ofta till och med fundamentalister, under påverkan av amerikanska missionärer. Från och med 1950-talet har en serie konflikter uppstått inom kyrkan. Den teologiska konservatismen blandades med den politiska konservatismen medan den progressiva teologin blandades med den progressiva politiska strömningen. I slutet av denna process, i början av 1970-talet, utgjorde de progressiva mindre än 20 procent av protestanterna.2 De gick med i det Nationella rådet för Koreas kyrkor (NCCK) för att styra rörelsen mot demokratiska mål och störta diktaturen. På grund av denna aktivism, som fortsatte till slutet av 1980-talet, var protestantismens image främst förknippad med progressiva värderingar. Vissa pastorers engagemang i sociala rörelser bidrog till att förstärka detta rykte.

I slutet av 1989 samlades dock de konservativa protestanterna, som dessförinnan hade varit utspridda, i Koreas kristna råd (CCK). Det underlättades av det faktum att denna organisation hade övergett den gamla doktrinen om separation mellan kyrkan och den sekulära världen. Redan från början var organisationen större än NCCK i antal medlemmar och ekonomiska resurser. Detta till den grad att CCK i mitten av 1990-talet, då NCCK led av ekonomiska problem, tog över den senare och rensade ut dess ideologiska och teologiska arv. I början av 2000–talet hade i princip alla protestantiska kyrkor blivit konservativa, utan att de för den skull ägnade sig åt politiskt engagemang (i juli 2020 räknade CCK 55 kyrkor mot NCCK:s nio).

Men i januari 2003 höll CCK två bönemöten på torget framför stadshuset i Seoul i vilka tiotusentals medlemmar deltog. I samarbete med högergrupper organiserade de i början av mars samma år ett möte i vilket över 100 000 personer deltog. Det var en iögonenfallande entré på den politiska scenen som entusiastiskt välkomnades av reaktionära partier och organisationer.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Omkring 2 500 par väntar på att gifta sig i Gapyeong 2014. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Högeraktivister grundade därefter både ett protestantiskt parti och andra, utomparlamentariska, politiska sammanslutningar. På fem år, från 2003 till 2008, vann de en rad viktiga segrar. Som del av oppositionen bidrog de till att blockera de flesta av president Roh Moon-huyns (2003–2008) reformer, en ledare som i likhet med sin företrädare beskrevs som en ”vänsterextremistisk Nordkoreakramare”. I den intensiva valkampanjen bidrog de till att den tidigare ledaren för Seouls ”megakyrka” (med över 2 000 medlemmar) Lee Myung-bak valdes till president (2008–2013), vilket inledde en konservativ era. Under 2010-talet har flera ultrakonservativa protestantiska ideella organisationer grundats. De består främst av unga som utbildas till att bli ”internetkrigare”. De sydkoreanska frikyrkorna utmärks främst av sin hängivna och aggressiva aktivism. Vissa har till och med befattat sig med politisk manipulation, till exempel genom att i hemlighet få stöd från den statliga säkerhetstjänsten eller genom att producera och sprida falsk information, i synnerhet under valkampanjer.

Vad gäller deras politiska principer är de ganska enkla: de går ut på att bevara och förstärka antikommunismen, fientligheten mot Nordkorea och pro-amerikanska stämningar; förhindra antagandet av lagar, förordningar och andra politiska åtgärder som garanterar sexuella minoriteters, muslimers, vapenvägrares, migranters och flyktingars rättigheter; återskapa en politisk strömning som stödjer konservativa regeringar, speciellt under valrörelser; försvara och främja kyrkornas intressen vad gäller driften av skolor och sociala institutioner, beskattningen av prästväsendet, och så vidare.

Om antikommunismen har utgjort en väsentlig del av den sydkoreanska protestantismens sociala doktrin sedan 1930-talet uppfann högern 2013 en ny måltavla: den ”homosexuelle Nordkorea-kramande vänsterextremisten”. Denna idéfigur baserades på idén att flera sexuella minoriteter hör till vänstern, eller att vänsterns principer överensstämmer med deras. Efter att 23 missionärer kidnappats i Afghanistan sommaren 2017 och två av dem dödats, uppstod ännu en konspirationsteori: ”islamiseringen av Sydkorea” på grund av alliansen mellan muslimer och ”vänsterextremisterna”, det vill säga centristiska regeringar och alla de som inte är höger. Det är en tanke helt utan koppling till islams förhållande till det sydkoreanska samhället – antalet muslimer är extremt marginellt, med 150 000 av landets 51 miljoner invånare, men den är kopplad till den sydkoreanska protestantismens messianska teologi.

Denna har dock inte på något sätt förlorat sin besatthet av Nordkorea. Sedan mitten av 1990-talet förbereder den protestantiska högern en ”erövring av Nordkorea genom evangelisering”, och ifall dess högsta önskan skulle gå i uppfyllelse, nämligen att den nordkoreanska regimen faller, planerar de att bygga över 10 000 kyrkor på tio år. Missionärer skickas till gränsen mot Nordkorea och Kina, och det är inte ovanligt att nordkoreanska avhoppare, med stöd av den protestantiska högern, skickar flygblad med regimkritisk propaganda i stora ballonger över gränsen.

Denna aktivism, som gränsar till militarism, bygger på ett flertal religiösa dynamiker som i många fall först kom från konservativa amerikanska frikyrkor, speciellt under 1990- och 2000-talet: en dualistisk syn på världen som uppdelad i ”vi” och ”terroristerna”, konceptet andlig kamp och en eskatologisk tro baserad premillenarianismen – en doktrin enligt vilken Jesus kommer att återvända till jorden, besegra satan och härska i tusen år. Detta gör det möjligt att inympa en identitet som Guds krigare i de troende, i det att man predikar antikrists ankomst och hans herravälde, det vill säga den sista striden mellan gott och ont.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

USA:s frikyrklige vicepresident Mike Pence talar vid en påsk­middag med soldater och deras familjer på en militärbas i Seoul den 16 april 2017. Foto: Lee Jin-man/AP/TT.

Enligt samma princip ses det judiska folkets återkomst till Jerusalem som ett tecken på att de sista dagarna nalkas. Det förklarar varför Israels flagga sedan 2017 ofta vajar i den sydkoreanska högerns demonstrationer, bredvid Taegeukgi och, ibland, USA:s flagga. För bara några år sedan var det inte ovanligt att se pastorer läsa böner på engelska och rikta sin tacksamhet till USA:s president, som ansträngde sig för att störta Nordkoreas regering. I april 2003 besökte den amerikanske befälhavaren Leon J. LaPorte, som svar på dessa böner, pastorn David Yonggi Cho, grundare av kyrkan Yoido (Yoido Full Gospel Church) och en av de mäktigaste ledarna av den sydkoreanska protestantiska högern. I augusti samma år gladde sig president George W. Bush i ett brev till CCK över ”vänskapsbanden mellan Sydkorea och USA under de stora bönemötena organiserade i Seoul”.3

För den sydkoreanska protestantiska högern är USA på en gång ”trons fädernesland”, som omvände och civiliserade folket (över 87 procent av de protestantiska missionärerna som kom till Korea mellan 1893 och 1983 var amerikaner), landets räddare – vilket i sig förtjänar stor tacksamhet – och världens räddare. Landet bör därför tjäna som förebild och goda samarbetsrelationer måste till varje pris upprätthållas. Enligt en religiös och kolonial mentalitet som bygger på ett hierarkiskt förhållande till USA är det amerikanska folket ett ”utvalt folk”. För den amerikanska kristna högern däremot har den sydkoreanska protestantismen bara ett marginellt värde.

Detta ojämlika förhållande har inte hindrat relationerna att från att befästas. Numera finns över 4 000 sydkoreanska frikyrkor i USA som ser till att doktrinerna överensstämmer med varandra. Besök och möten i varandras länder organiseras regelbundet. De som utexamineras från en konservativ teologisk skola i USA har lätt att få nyckelposter i Sydkorea, såsom pastorer eller lärare i stora kyrkor eller religiösa skolor. Genom denna personal som marinerats i amerikanska metoder sprider sig en teologi baserad på fundamentalism, premillenarianistisk apokalyps och andlig kamp. Det är knappast förvånande att frikyrkliga amerikaner och sydkoreaner är lika som tvillingar: båda grupperna utmärks av högt valdeltagande, koalitionsbyggen med politiska högerkrafter, antikommunism, diskriminering mot homosexuella, motstånd mot flyktingar och invandrare, proisraeliska och antimuslimska ståndpunkter, och så vidare. Icke att förglömma stödet för dödsstraff, som särskiljer dem från andra västerländska kyrkor.

Det finns dock några politiska frågor som den sydkoreanska protestantiska högern tar upp mindre ofta och med mindre hängivenhet än dess amerikanska motsvarighet, såsom aborträtten, stamcellsforskning, narkotika, pornografi och feminism. Den deltar inte heller i debatten om undervisning av kreationism eller bön i offentliga skolor. Och om den amerikanska kristna högern har prioriterat kampen mot islam sedan 11 september är sydkoreanerna fortfarande besatta av konflikten med grannen i norr.

Det är förståeligt att det historiska mötet mellan president Moon, Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Donald Trump i Panmunjom den 30 juni 2019 försatte dem i en besvärlig situation. De välkomnade visserligen initiativet, men varnade också direkt för ”Pyongyangs bedrägliga fredserbjudande”. Som Park Chan-soo, en ledarskribent på den socialdemokratiska dagstidningen Hankyoreh, skrev: ”de konservativa sydkoreanerna måste känna sig förrådda eftersom de väntade sig att Trump skulle hämnas på Nordkorea”.4 Park Chan-soo frågar sig om den protestantiska högern, i likhet med vissa intellektuella inom extremhögern som uppmanar de konservativa att utarbeta en politisk linje som är mindre beroende av USA, inte kommer att välja en ny doktrin som inte är beroende av varken Trump eller den kristna högern i USA.

För tillfället har mötet i Panmunjom inte lett till något annat än några foton – främst till fördel för Trumps valkampanj: inga nämnvärda framsteg har gjorts i relationerna mellan USA och Nordkorea, eller för den delen mellan de två grannarna. Upphetsningen och hoppet som rådde på halvön håller sakta men säkert på att försvinna, till den protestantiska högerns stora glädje. Känslan av att ha bedragits av Trump har övergått i lättnad. I oktober 2019 startade pastorn Jeon Kwang-hoon, ordförande för CCK, en Nationell rörelse för president Moons avsättande. Man satte upp tält framför presidentpalatset Blåa huset och lockade regelbundet tusentals personer till vad som döptes till ”Evighetens församling i öknen”. Men efter att flera fall av covid-19 upptäcktes har folkopinionen blivit allt mer fientligt inställd till demonstrationerna. Myndigheterna i Seoul har dragit nytta av detta för att stoppa ockupationen. Pastorn, som greps och sedan släpptes villkorligt i april, har inte ångrat sig och fortsätter tillsammans med högern sitt korståg mot de tre främsta fienderna: vänsterns partier och organisationer, kättarna (alla andra religioner) och de homosexuella.

Efter förlusten i parlamentsvalet i april har den protestantiska högern återupptagit sin kampanj med ballongburen propaganda mot Nordkorea. Detta med desto större iver som Trump och de amerikanska konservativa inte visar något tecken på att vilja förhandla med Pyongyang. I juni 2020 lät organisationer som Fighters for a Free North Korea, en organisation för nordkoreanska avhoppare, och den protestantiska gruppen Voice of the Martyrs Korea’s flyga in flygblad med propaganda över gränsen, trots att folkopinionen är extremt negativt inställd till den typen av provokationer. Denna kampanj utlöste vrede i Pyongyang, där man utnyttjade detta tillfälle för att förstöra den interkoreanska sambandscentral som hade upprättats i september 2018, efter mötet i Panmunjom.

Den protestantiska högern verkar tro att deras aggressiva aktioner inte bara överensstämmer med deras doktrin, utan också att de befäster deras inflytande och politiska närvaro. Det står dock klart att framtiden för alla koreanska protestantiska kyrkor fördunklas av denna hatfyllda politik som enbart förstärker den sociala isolationen.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter

* Professor vid Hanshin-universitetet (Sydkorea), författare till Koreansk protestantism och antikommunism (på koreanska), Jungsim, Seoul, 2007.




”Religion i Korea – 2018”, rapport från ministeriet för kultur, sport och turism (på koreanska), Seoul 2018.
Motstånd och kapitulation: militära regimer och religion, (på koreanska), Hanshin University Press, Osan, 2013.
Brev publicerat på CCK:s hemsida 2003.
Park Chan-soo, ”Från proamerikansk konservatism till projapansk konservatism”, (på koreanska), Hankyoreh, Seoul, 11 juli 2019.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.