USA skärper tonen mot Syrien efter att den så kallade Mehlirapporten i FN pekat ut syriska säkerhetstjänsten och toppolitiker i Damaskus för att ligga bakom mordet på Libanons före detta premiärminister Rafik Hariri. Många bedömare menar att huvudskälet till USA:s press för regimskifte i Syrien egentligen handlar om att de anser att motståndet i Irak använder grannlandet Syrien som bas.
I Syrien styr, precis som tidigare i Irak, ett Baathparti. De två partierna låg dock i konflikt med varandra och under Saddam Husseins regim härbärgerade Syrien många irakiska oppositionella. Nu menar Washington att de gör detsamma med motståndarna mot ockupationen av Irak och den under ockupation tillsatta regeringen. Efter att många arabländer nu förväntar sig en liknande militär attack mot Syrien som tidigare genomfördes mot Irak, säger Iraks president Jalal Talabani att han ”kategoriskt avvisar” användandet av irakisk mark för en attack mot Syrien, som han ”har mycket att tacka för” men att han ”när allt kommer omkring har begränsad möjlighet att konfrontera USA-militären och kan inte påtvinga dem min vilja” som han sade han till internationella nyhetsbyråer i veckan, och tydligare kan väl inte maktförhållandena i det nya Irak påvisas.
Israels premiärminister Ariel Sharon var desto nöjdare med den ökade pressen på Syrien. Efter en FN-resolution får Syrien till december på sig att själva utreda landets inblandning i mordet på Hariri. Om så inte sker ska sanktioner införas.
I Syrien påpekas nu dagligen det faktum att Israels regering öppet använder politiska mord som metod och går helt ostraffad för det. Även om Mehlirapporten, enligt ansedda tyska veckotidningen Der Spiegel, lär ha använt sig av en dömd bedragare som huvudvittne till att den syriska säkerhetstjänsten ska ha legat bakom mordet, finns det fakta som talar för att den i Libanon mäktiga syriska säkerhetstjänsten kan ha varit i inblandad i mordet på sin forne allierade Hariri. Frågan är nu bara om detta ska leda till sanktioner av ett helt land och i förlängningen ett angreppskrig för ”regimskifte”.
Om ett sådant krig ska ske måste nog USA först ha lämnat över ansvaret för militära operationer till den irakiska regeringen – ett tvåfrontskrig har den hårt ansatta amerikanska krigsmakten i dag helt enkelt inte folk för. Nyrekryteringen av soldater går långsamt och uppmärksamheten i förra veckan kring att den 2 000:ende USA-soldaten nu dödats i Irak lär knappast ha hjälpt rekryterarna i sitt arbete. Om USA kan lägga ansvaret på inhemska irakiska soldater och legoknektar kan dock snabbt de cirka 180 000 soldater som redan finns i området användas i ett nytt angreppskrig. Eftersom USA:s viktiga allierade i Irak står mycket nära Iran, lär Syrien stå närmare en invasion än vad Iran, en annan av de av Bush utnämnda ”ondskans axelmakter”, gör. Dessutom har den iranska regimen, till skillnad från den syriska, knappt kritiserat USA:s ockupation av Irak över huvud taget. Storpolitiken gör sig påmind också i Libanon där den libanesiska armén har attackerat Syrienstödda palestinska gerillasoldater från PFLP-GC (ej att förväxla med den palestinska rörelsen PFLP).
BBC:s arabiska presskrönika i veckan visar också att USA kan få mycket svårt att försvara ett angrepp på Syrien inför sina arabiska allierade och andra stater i regionen. Tidningar från till exempel Egypten, Libanon, Jordanien och Qatar avvisade alla skarpt ett angrepp på Syrien.
I en intervju med tv-stationen Al-Arabiyah sade USA:s president Bush att ”ett militärt alternativ är alltid den sista lösningen för en president. Ingen vill att det ska bli en konfrontation. Å andra sidan måste det läggas ett seriöst tryck (på Syrien)”.
