Generation Ego
Ana Udovic.
Ordfront, 2014.
Sedan 2011 och den stora gymnasiereformen finns det en formulering i läroplanen om ”entreprenöriella värden”. Detta har skapat huvudbry hos lärarna. Vad betyder det egentligen? Hur infogar man dessa värden i undervisningen? Problemet är att inte ens Skolverket kan svara på frågan. Alltfler lärare vittnar om hur de ringt och frågat vad ”entreprenöriell” betyder i en undervisningssituation och fått ett luddigt svar om att det handlar om att lära eleverna att kunna byta jobb.
I Ana Udovics bok Generation Ego – Att fostras i en narcissistisk kultur fastnar jag för en analys av talet om ”entreprenöriella värden”. Hon skriver att det problematiska inte är begreppet i sig eller betonandet av den egna kreativiteten. Ingen tar väl skada av att unga blir bra på att skapa företag. Istället handlar det om det underliggande budskapet. Ett budskap, under allt fluff fluff, som är hårt och kallt och som vi skymtar i Skolverkets svar. Det råder snålblåst på arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslösheten är skyhög. Därför måste du skapa ditt eget jobb! Budskapet för tankarna till Margaret Thatchers ord: det finns inget sådant som ett samhälle, bara enskilda individer och deras familjer.
Ana Udovic bok kan vid en första anblick framstå som en provokativ anklagelseskrift mot nittiotalistgenerationen. Men det är bara en fint. Hennes lans är snarare riktad mot föräldragenerationen. Vid en första anblick, skriver Ana Udovic, ser vi en varumärkesbyggande generation som skriker högt om de inte får bästa betyg. Men tittar vi djupare ser vi en rationell åldersgrupp som vässar sina armbågar för att överleva. Generation Ego är en reportagebok där elever, lärare och forskare får komma till tals och tillsammans ge en komplex bild av hur det är att vara ung i dag. Snarare ett sociologiskt grupporträtt, än snapshots av Thatchers individer.
Sympatiskt, kan tyckas. Men det finns också en rad problem med böcker av det här slaget. Ett sådant möter vi redan i själva titeln. För hur porträtterar man en hel generation egentligen? Vad har en typ som Blondinbella – som startar företag redan på gymnasiet och blir tvungen att springa på Bup på grund av stressen – att göra med en deprimerad före detta elev på individuella programmet som tillbringar dagarna framför World of Warcraft? Visst, båda är en del i det ökade depressionstalet bland unga, men i mina ögon har de lite med varandra att göra. För även om det finns särskilda ”generationsproblem” kan inte ett reportage från vänster (som Ana Udovic bok vill vara) bottna i dem. Istället måste klassperspektivet vara grunden. Det lyser tyvärr helt med sin frånvaro i Ana Udovic bok. Hennes intresse är uteslutande ”kulturen” som unga växer upp i och det gör att boken inte tar ansvar för den politiska ilska den alstrar. Man kan ju knappast föra en kamp mot något så abstrakt som ”tidsandan” eller ha ”föräldragenerationen” som sin politiska motståndare.
I spåren av den ekonomiska krisen har Europas ungdomar gått ut dagligen och protesterat mot nedskärningar och försämringar i välfärden. Man har bildat protestgrupper som Occupy och Los Indignados. Tyvärr är Ana Udovic fullkomligt blind för dessa motståndsrörelser. I ett avslutande kapitel vidrör hon frågan om ”motkulturer” men det är närmast parodiskt i sin inåtvändhet. Som exempel tar hon upp att det finns en konsumtionskritisk rörelse bland unga, att loppistrenden är stark och att Mora folkhögskolas kurs i ”hållbar livsföring” har tre gånger fler sökande än vad som finns platser. Att det finns en organiserad vänster tycks helt ha gått henne förbi.
Det största problemet med Generation Ego är dock något mera svårfångat. För trots att den har ett i grunden sympatiskt tonfall och att delar av den är riktigt intressanta (som den långa intervjun med Roland Paulsen om arbetstidsförkortning) är det något centralt som saknas. Generation Ego har nämligen inte vad som skulle kunna kallas det kritiska samhällsreportagets viktigaste byggsten. Föreställningen om vad som är fel. Här finns ingen diskussion om nyliberalismen, det postindustriella samhället eller prekariatet. Inget språng ut mot en större, teoretisk diskussion om samhället. Det gör att man som läsare aldrig får en ideologisk bottenkänning. Generation Ego är en bok med många intressanta ansatser som tyvärr stannar i samhällskritikens farstu. Ett knippe reportage som man tycker sig ha läst förut.
