När jag läser om den ekonomiska utvecklingen i svenska kommuner, om utvecklingen på bostadsmarknaden eller hör förskollärare, barnmorskor eller poliser berätta om sin arbetssituation tänker jag ofta på något som jag hörde när jag bodde i Egypten under några år i början av 2000-talet.
Det här var före finanskrisen när den globala högkonjunkturen drev upp råvarupriserna och gjorde allt från vanligt mjöl till bensin dyrare för miljontals fattiga världen över. Eftersom den egyptiska staten subventionerar många grundläggande förnödenheter skenade kostnaderna i takt med att priserna steg. Organisationer som IMF och Världsbanken hade länge legat på för att subventionerna skulle minskas eller slopas helt, men regeringen hänvisade till att det var för farligt. Ett försök att höja brödpriset i slutet av 70-talet hade slutat i flera dagars landsomfattande kravaller som fortfarande tjänade som varnande exempel.
Men Egyptens auktoritära ledare var inga dumbommar, utan hittade naturligtvis ett sätt, enligt mina egyptiska bekanta. Eftersom man inte kunde höja priset på bröd såg man till att skära i kostnaderna genom att undan för undan göra de subventionerade brödstyckena lite mindre eller använda mjöl av sämre kvalitet och på andra sätt omärkligt urholka värdet på det som de fattigaste egyptierna dagligen köade för utanför särskilda statliga bagerier. På så sätt uppnådde man nästan samma mål, men utan att utlösa en social revolt.
Det låter som ett beteende värdigt en korrupt och auktoritär regim i tredje världen. Men faktum är att ungefär samma princip under hela 2000-talet tillämpats av våra egna politiker. Undan för undan urholkas nämligen värdet på den välfärd som vi alla tar för given. Vi får växande barngrupper i förskolan, fler utbrända lärare, längre vårdköer och sämre infrastruktur, samtidigt som politiker ständigt talar om reformer och satsningar.
Bara skränhögern och rasister pratar om samhällskollaps, ofta baserat på en soppa av anekdoter vars syfte är att dölja grundläggande samband och skylla allt på invandringen
I ett föredömligt pedagogiskt avsnitt av podden Pengar och Politik förklarade ekonomen Sandro Scocco nyligen hur det omtalade ”reformutrymmet” som varje år uppstår i statsbudgeten egentligen är en bluff. Vad det handlar om är ett cyniskt budgettrixande där utgifter inte tillåts växa i takt med de ökade skatteintäkterna – till exempel genom att statsbidragen till kommunerna inte höjs i takt med att ekonomin växer eller genom att taken i socialförsäkringarna inte höjs i takt med inkomsterna. När ekonomin växer uppstår därmed ett automatiskt överskott som politikerna kan använda till skattesänkningar om de är höger eller ”reformer” om de är vänster. Betalar gör välfärdens anställda och alla som är beroende av de sociala skyddsnäten.
Som den ideella Tankesmedjan Balans visat i sina folkbildande rapporter de senste åren sker ett liknande trixande på kommunal och regional nivå. Samtidigt som politikerna talar om satsningar på skolan, vården och omsorgen genomför man de facto besparingar genom att inte kompensera fullt ut för löneökningar och inflation. Skolcheferna får varje år mer pengar i sin budget, men tvingas hela tiden hitta sätt att spara eftersom de inte täcker de ökade kostnaderna. Arbetsbelastningen ökar, klasserna blir större och personalen utbränd.
Grundläggande infrastruktur behandlas på samma sätt. Underhåll av allt från vägar och järnvägar till avloppssystem försummas samtidigt som nya infrastruktursatsningar lanseras. Branschorganisationen Svenskt Vatten menar att avgifterna för kommunalt vatten och avlopp behöver fördubblas de kommande 20 åren – ej räknat inflation – om nödvändiga investeringar ska kunna genomföras. Otillräckliga investeringar i elnätet har lett till varningar om framtida elbrist i Stockholm och redan skapat stora problem i Skåneregionen, vilket blev en riksnyhet i början av juni när brödföretaget Pågen stoppade en planerad expansion i Malmö av det skälet.
Det subventionerade brödstycket blir allt mindre, men vi står troget kvar i kön. Bara skränhögern och rasister pratar om samhällskollaps, ofta baserat på en soppa av anekdoter vars syfte är att dölja grundläggande samband och skylla allt på invandringen.
Men det är inte en plötslig samhällskollaps som är hotet, utan den gradvis, smygande urholkningen av vår gemensamma välfärd och därmed solidariteten i samhället. Mot ett sådant smygande systemskifte är det svårare att mobilisera motstånd, men samtidigt fullständigt nödvändigt. En bra början är att tala klarspråk och avslöja politikernas budgettrixande och hyckleri.
