Opinion 22 december, 2015

Systemkollapsen som aldrig fanns

Tankefiguren om en ”hotande systemkollaps” blev så framgångsrik att den föranledde regeringen att drastiskt begränsa asylrättens tillämpning, sänka ambitionerna för svenskt flyktingmottagande till EU:s mininivå och införa ett perverst transportörsansvar med id-kontroller. Skribenten Erik Berg beskriver hur systemkollapsen blev en vedertagen verklighetsbeskrivning på mindre än två månader.

Systemkollaps är inget neutralt ord. Det är dramatiskt och alarmerande och samtidigt väldigt oprecist. Därmed kan det fungera som en uppsamlingsplats för allmänna farhågor och diffust missnöje. Utan tvivel fyller det en politisk funktion.
Jag sökte i Mediearkivet/Retrievers databas över svensk tryckt press för att försöka dokumentera hur det egentligen gick till när föreställningen om en förestående systemkollaps spred sig och hur – och av vem – ordet har brukats under hösten.

Tre tydliga mönster framträder:

1. De röster som lanserar och upprepar talet om systemkollaps är genomgående opinionsbildare och tyckare, personer som verkar utifrån en politisk agenda. Det är inte välfärdsarbetare, inte tjänstemän, inte människor som själva arbetar med flyktingmottagandet. Och begreppet används inte i nyhetsartiklar – det är i debattartiklar och ledartexter som tankefiguren lanseras och används.

2. Användningen av ordet är alltid oprecis. Det framgår aldrig vilket system det är som kommer kollapsa; är det sjukvården, omsorgen, socialtjänsten, skolan, transfereringssystemen, banksektorn, polisen, bostadssektorn, energisystemen? Detta beror naturligtvis på att de som använder ordet inte kan peka på något system som riskerar att rasa ihop i verkligheten. Ja, läget är hårt ansträngt långt bortom anständighetens gräns på många håll inom välfärden. Men det har det varit i många år nu på grund av högerns skattesänkningar, NPM-styrning och ständiga besparingskrav i offentliga sektorn. Att vi har en offentlig nöd mitt i ett privat överflöd är dessvärre inget nytt, det är ett konstant och bestående tillstånd i senkapitalismen som bara kan lösas med skattehöjningar och satsningar på offentliga sektorn – vänsterpolitik.

3. Det tredje mönstret som framträder med stor tydlighet i Mediearkivets databas är att ordet systemkollaps har placerats på dagordningen genom en målmedveten kampanj från Sverigedemokraterna och Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna. De vill att vi ska tala om flyktingmottagandet i termer av systemkollaps och de har ansträngt sig för att få oss att göra det. När ordet väl slagit igenom tvingas även andra sidan i debatten förhålla sig till det och den hotbild som ordet förmedlar blir viktigare än hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Fienderna till en ansvarsfull och solidarisk flyktingpolitik har därmed erövrat det berömda ”problemformuleringsprivilegiet” och kan från denna strategiska position driva regeringen framför sig.

Så här ser historieskrivningen ut för systemkollapsens inträde i debatten, sett genom tryckta medier dokumenterade i Mediearkivet:
Den 9 oktober håller den nyvalda partiledaren Ebba Busch Thor sitt linjetal vid Kristdemokraternas kongress. Hon säger enligt mediereferaten att ”Sverige står inför en trolig systemkollaps”. Denna del av talet refereras särskilt i medier. Det är också den första gången som ordet förekommer i Mediearkivets databas i denna politiska användning.

I partiledardebatten den 11 oktober gör Jimmie Åkesson systemkollapsen till sin punchline: ”Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohållbar. Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps.”

Den 15 oktober skriver moderaten Hanif Bali i en debattartikel i Dagens Samhälle att ”det svenska asylmottagandet närmar sig systemkollaps” och ”den systemkollaps som vi står inför riskerar att undergräva trovärdigheten för hela det politiska systemet”.

Samma dag håller Sverigedemokraterna en mycket uppmärksammad presskonferens som helt och hållet kretsar kring att lansera idén om en annalkande systemkollaps. Bland annat säger Paula Bieler: ”Den hotande systemkollaps som det talas om har redan inträffat på grund av det stora asyltrycket”. Här framställer Sverigedemokraterna det som att pratet om systemkollaps är vida spritt. I själva verket är det ännu bara de själva och deras ideologiska vänner på högerkanten som använder ordet. Presskonferensen får ett enormt genomslag och bland annat Paula Bielers påstående att ”det talas om” en ”hotande systemkollaps” refereras i ett stort antal medier.

Nu har strategin nått fotsoldaterna och ordet systemkollaps förekommer plötsligt i en stor mängd insändare och debattartiklar på lokalnivå, till exempel av moderaterna Martin Berg och Åke Karlsson i Ulricehamn den 22 oktober, SD-sympatisören Bengt Gustafsson i Jönköpingsposten den 22 oktober, sverigedemokraten Magnus Häggblad i Piteå-Tidningen den 6 november, sverigedemokraten Lena Torp i Smålands-Tidningen den 12 november, kristdemokraten Martin Kroon i Dagen den 25 november med fler, kristdemokraten Samuel Hedström i Borlänge tidning den 1 december, med flera.

Även högerns motståndare börjar nu hjälpa till att ge spridning till idén om systemkollaps genom att nämna ordet i syfte att bemöta det. Göran Greider skriver i sin kolumn i Metro den 20 oktober: ”Ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Kent Ekeroth håller ett tal på ett torgmöte i Trelleborg som får stor uppmärksamhet på grund av dess extrema innehåll. Ekeroth trummar in begreppet ”systemkollaps” och talar om en nationell ”undergång”.

Nu dyker det upp referat från Tillsammansmarscher som vänder sig mot retoriken om systemkollaps, bland annat i Jönköpings-Posten och Skånska Dagbladet. Vällovligt syfte, men bidrar samtidigt ytterligare till att sprida ordet.

Den 30 oktober intervjuas Margot Wallström i Dagens Nyheter och säger då: ”Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år. I längden kommer våra system att braka ihop och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd.” Observera att Wallström visserligen uttrycker sig drastiskt men att hon INTE talar om någon nära förestående systemkollaps och inte heller någonstans använder just det ordet. Det hindrar inte att hon refereras i Fria Tider under rubriken ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps” och även i liberala tidningar som Falu-Kuriren och Borås Tidning under vinjetten ”Systemkollaps”. Någon dag senare, den 3 november, sprider Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påståendet att Wallström i intervjun med Dagens Nyheter ”varnade för en ”systemkollaps”. ” Detta, menar Karin Pettersson, är oansvarigt – och det har hon rätt i, men lika oansvarigt i detta sammanhang är att citera slarvigt. Nu bidrar Pettersson i praktiken till att legitimera begreppet genom att lägga det i utrikesministerns mun där det aldrig har varit. Under de kommande veckorna växer det till en sanning i flera opinionstexter att Margot Wallström “varnat för en systemkollaps”.

Den 7 november publicerar flera tidningar (bland annat Norra Skåne, Katrineholms-Kuriren, Ljusdalsposten, Västerbottens-kuriren) artiklar från chefredaktör/ansvarig utgivare som förklarar varför man inte velat publicera en annons av Sverigedemokraterna som handlar om en nära förestående systemkollaps. Därmed kan Sverigedemokraterna i stället casha in ett antal spaltmeter gratisreklam, martyrpoäng och ytterligare spridning för begreppet.
 
Den 9 november kallar Moderaterna till presskonferens för att avisera förslag på avsteg från asylkonventionen, stängda gränser och hårda tag för att hålla flyktingar ute. Anna Kinberg-Batra säger: ”Vi vill vara konkreta i dag. Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.” Formuleringen får därefter mycket stor spridning i medier. I många fall med sverigedemokraten Mattias Karlssons kommentar till Moderaternas utspel som en slags bifogad recension: ”Det är bra att man går i den riktningen, även om det inte på långa vägar är nog för att kunna hantera den systemkollaps vi står inför”. Att Anna Kinberg-Batras formulering inte är ett förfluget misstag från Moderaternas sida understryks av att Elisabeth Svantesson i Studio 1 samma dag (och i flera andra intervjuer) använder samma ord.

Den 11 november beslutar regeringen att införa tillfälliga gränskontroller. ”Det här kommer inte att rädda Sverige från den systemkollaps som många har varnat för”, kommenterar Mattias Karlsson.

Bland högersinnade skribenter har idén om systemkollaps nu blivit högsta mode. Ivar Arpi skriver ett flertal ledare på temat. Den 20 november skriver Arpi, att det ”runtom i landet berättas om systemkollaps” utan att anföra några bevis på att en sådan kollaps äger rum i verkligheten. I Gotlands Allehanda skriver Mats Linder om att ”dra i nödbromsen för att undvika en systemkollaps, som förutsetts för länge sen”.

Nu börjar borgerliga politiker, framför allt sverigedemokrater, hitta på sina egna små systemkollapser på lokal nivå. I Eskilstuna vill Sverigedemokraterna skriva brev till regeringen om att ”Eskilstuna riskerar en systemkollaps”. I Gävle säger Sverigedemokraternas kommunalråd: ”Vi ser nu hur massinvandringspolitiken leder till en systemkollaps, med kris i alla verksamheter.” Ja, ordet är som sagt funktionellt eftersom det kan betyda lite vad som helst, typ att något är lite jobbigt. Samtidigt säger företrädare för andra partier att pratet om lokala systemkollapser är rent trams. Murad Artin, kommunalråd för Vänsterpartiet i Örebro beskriver exempelvis verkligheten med ett helt annat perspektiv:
”I Örebro ser vi verkligen ingen systemkollaps. Örebro kommun har tagit emot 425 ensamkommande barn och kommunens organisationer, tillsammans med de ideella organisationerna, gör ett fantastiskt arbete så att våra nya barn och unga får tak över huvudet och en snabbare integration i vårt samhälle. Kommunen har också aviserat att vi kan ta ett ännu större ansvar för landets flyktingmottagande framöver. Liknande signaler får vi från andra håll i landet. Det finns utrymme att ta emot fler och små kommuner som redan tagit ett väldigt stort ansvar börjar få bra rutiner för ett allt bättre mottagningsarbete.”

Den 24 november aviserar regeringen, pressad av den problemformulering som på två månader erövrat debatten, kraftiga begränsningar av asylrätten och en rad förslag som slår mycket hårt mot människor på flykt. Greger Ekman kommenterar i en ledare som publiceras i flera borgerliga landsortstidningar: ”Det skulle inte förvåna om Löfven har ställt MP inför valet att lämna regeringen eller ta de svåra beslut som krävs för att undvika den systemkollaps utrikesminister Margot Wallström (S) har varnat för”. För femtioelfte gången används Wallström som budbärare, med ord lagda i utrikesministerns mun.

Den 16 december bifaller riksdagen regeringens proposition om id-kontroller som införs med det uttalade syftet att göra det omöjligt för flyktingar utan identitetshandling att nå fram till att kunna söka asyl. I debatten är narrativet om en hotande systemkollaps centralt för att motivera beslutet. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth står i talarstolen uppfylld av segervittring och talar om att ”systemet, ekonomin och i förlängningen samhället var på väg att kollapsa” […] ”men kanske är det som nu sker början på att vi rättar till den situation som har lett till enorma sociala, ekonomiska och kulturella problem i vårt land”.

Moderaten Anders Hansson är en annan av talarna, han menar att ”vi måste återta denna kontroll i Sverige i syfte att undvika en systemkollaps för vår välfärd”. Hansson hänvisar till lägesrapporterna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ”vidimerar denna bild”.
Några dagar tidigare har MSB sett sig nödgade att bemöta det vid det här laget fritt galopperande ryktet om en systemkollaps: ”Det är ett ansträngt läge på en rad områden.  Men att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant.”
På MSB:s blogg skriver myndigheten:
”Lägesbilderna från MSB har vid några tillfällen tolkats av vissa som om hela samhället hotar att sluta fungera på grund av flyktingsituationen. Det är analytikerns dilemma. Uppgiften för [MSB:s analytiker] är att peka på problemen eftersom de inte kan åtgärdas om de inte beskrivs. Och det är ju självklart egentligen. Det finns alltså inget vettigt skäl för analytikerna att visa på det som fungerar som det ska. Detta gör att deras rapporter är öppna för att tolkas på ett sätt som inte är avsikten.”

Vid det här laget har dock lögnen fått så långt försprång att verkligheten inte längre spelar någon roll. Bortglömt är nu att debattens själva utgångspunkt är en tankefigur som lanserats och upprepats av Sverigedemokraterna och Moderaterna, med målet att få debatten om flyktingmottagandet att kretsa kring en diffus och alarmerande hotbild.

Från början till slut handlar det om politisk retorik, propaganda och ordens makt att forma dagordningen. Upprepa något tillräckligt många gånger i högt tonläge och det blir efterhand en etablerad sanning. I synnerhet om det inte finns någon på andra sidan som ser till att leverera en tydlig motbild, och det har inte den sittande regeringen gjort. I stället har regeringens idémässiga kapitulation givit berättelsen om systemkollaps fri lejd. Någonstans skrattar ett gäng propagandamakare på väg till krogen. De känner att de har verkligheten i sin hand. Orden är deras vapen.

Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 20 september, 2023

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Studiecirklar och kurser förväntas bli färre när det statliga stödet till studieförbundet dras ned. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 19 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Yousef Murad/AP.

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 19 september, 2023

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 september, 2023

Pressfrihet till salu

Miljardären Vincent Bolloré har med sina köp kopplat ett allt hårdare grepp om det franska medielandskapet, som han för i högerextrem riktning. Foto: Remy de la Mauviniere/AP.

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique