Opinion 22 december, 2015

Systemkollapsen som aldrig fanns

Tankefiguren om en ”hotande systemkollaps” blev så framgångsrik att den föranledde regeringen att drastiskt begränsa asylrättens tillämpning, sänka ambitionerna för svenskt flyktingmottagande till EU:s mininivå och införa ett perverst transportörsansvar med id-kontroller. Skribenten Erik Berg beskriver hur systemkollapsen blev en vedertagen verklighetsbeskrivning på mindre än två månader.

Systemkollaps är inget neutralt ord. Det är dramatiskt och alarmerande och samtidigt väldigt oprecist. Därmed kan det fungera som en uppsamlingsplats för allmänna farhågor och diffust missnöje. Utan tvivel fyller det en politisk funktion.
Jag sökte i Mediearkivet/Retrievers databas över svensk tryckt press för att försöka dokumentera hur det egentligen gick till när föreställningen om en förestående systemkollaps spred sig och hur – och av vem – ordet har brukats under hösten.

Tre tydliga mönster framträder:

1. De röster som lanserar och upprepar talet om systemkollaps är genomgående opinionsbildare och tyckare, personer som verkar utifrån en politisk agenda. Det är inte välfärdsarbetare, inte tjänstemän, inte människor som själva arbetar med flyktingmottagandet. Och begreppet används inte i nyhetsartiklar – det är i debattartiklar och ledartexter som tankefiguren lanseras och används.

2. Användningen av ordet är alltid oprecis. Det framgår aldrig vilket system det är som kommer kollapsa; är det sjukvården, omsorgen, socialtjänsten, skolan, transfereringssystemen, banksektorn, polisen, bostadssektorn, energisystemen? Detta beror naturligtvis på att de som använder ordet inte kan peka på något system som riskerar att rasa ihop i verkligheten. Ja, läget är hårt ansträngt långt bortom anständighetens gräns på många håll inom välfärden. Men det har det varit i många år nu på grund av högerns skattesänkningar, NPM-styrning och ständiga besparingskrav i offentliga sektorn. Att vi har en offentlig nöd mitt i ett privat överflöd är dessvärre inget nytt, det är ett konstant och bestående tillstånd i senkapitalismen som bara kan lösas med skattehöjningar och satsningar på offentliga sektorn – vänsterpolitik.

3. Det tredje mönstret som framträder med stor tydlighet i Mediearkivets databas är att ordet systemkollaps har placerats på dagordningen genom en målmedveten kampanj från Sverigedemokraterna och Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna. De vill att vi ska tala om flyktingmottagandet i termer av systemkollaps och de har ansträngt sig för att få oss att göra det. När ordet väl slagit igenom tvingas även andra sidan i debatten förhålla sig till det och den hotbild som ordet förmedlar blir viktigare än hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Fienderna till en ansvarsfull och solidarisk flyktingpolitik har därmed erövrat det berömda ”problemformuleringsprivilegiet” och kan från denna strategiska position driva regeringen framför sig.

Så här ser historieskrivningen ut för systemkollapsens inträde i debatten, sett genom tryckta medier dokumenterade i Mediearkivet:
Den 9 oktober håller den nyvalda partiledaren Ebba Busch Thor sitt linjetal vid Kristdemokraternas kongress. Hon säger enligt mediereferaten att ”Sverige står inför en trolig systemkollaps”. Denna del av talet refereras särskilt i medier. Det är också den första gången som ordet förekommer i Mediearkivets databas i denna politiska användning.

I partiledardebatten den 11 oktober gör Jimmie Åkesson systemkollapsen till sin punchline: ”Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohållbar. Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps.”

Den 15 oktober skriver moderaten Hanif Bali i en debattartikel i Dagens Samhälle att ”det svenska asylmottagandet närmar sig systemkollaps” och ”den systemkollaps som vi står inför riskerar att undergräva trovärdigheten för hela det politiska systemet”.

Samma dag håller Sverigedemokraterna en mycket uppmärksammad presskonferens som helt och hållet kretsar kring att lansera idén om en annalkande systemkollaps. Bland annat säger Paula Bieler: ”Den hotande systemkollaps som det talas om har redan inträffat på grund av det stora asyltrycket”. Här framställer Sverigedemokraterna det som att pratet om systemkollaps är vida spritt. I själva verket är det ännu bara de själva och deras ideologiska vänner på högerkanten som använder ordet. Presskonferensen får ett enormt genomslag och bland annat Paula Bielers påstående att ”det talas om” en ”hotande systemkollaps” refereras i ett stort antal medier.

Nu har strategin nått fotsoldaterna och ordet systemkollaps förekommer plötsligt i en stor mängd insändare och debattartiklar på lokalnivå, till exempel av moderaterna Martin Berg och Åke Karlsson i Ulricehamn den 22 oktober, SD-sympatisören Bengt Gustafsson i Jönköpingsposten den 22 oktober, sverigedemokraten Magnus Häggblad i Piteå-Tidningen den 6 november, sverigedemokraten Lena Torp i Smålands-Tidningen den 12 november, kristdemokraten Martin Kroon i Dagen den 25 november med fler, kristdemokraten Samuel Hedström i Borlänge tidning den 1 december, med flera.

Även högerns motståndare börjar nu hjälpa till att ge spridning till idén om systemkollaps genom att nämna ordet i syfte att bemöta det. Göran Greider skriver i sin kolumn i Metro den 20 oktober: ”Ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Kent Ekeroth håller ett tal på ett torgmöte i Trelleborg som får stor uppmärksamhet på grund av dess extrema innehåll. Ekeroth trummar in begreppet ”systemkollaps” och talar om en nationell ”undergång”.

Nu dyker det upp referat från Tillsammansmarscher som vänder sig mot retoriken om systemkollaps, bland annat i Jönköpings-Posten och Skånska Dagbladet. Vällovligt syfte, men bidrar samtidigt ytterligare till att sprida ordet.

Den 30 oktober intervjuas Margot Wallström i Dagens Nyheter och säger då: ”Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år. I längden kommer våra system att braka ihop och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd.” Observera att Wallström visserligen uttrycker sig drastiskt men att hon INTE talar om någon nära förestående systemkollaps och inte heller någonstans använder just det ordet. Det hindrar inte att hon refereras i Fria Tider under rubriken ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps” och även i liberala tidningar som Falu-Kuriren och Borås Tidning under vinjetten ”Systemkollaps”. Någon dag senare, den 3 november, sprider Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påståendet att Wallström i intervjun med Dagens Nyheter ”varnade för en ”systemkollaps”. ” Detta, menar Karin Pettersson, är oansvarigt – och det har hon rätt i, men lika oansvarigt i detta sammanhang är att citera slarvigt. Nu bidrar Pettersson i praktiken till att legitimera begreppet genom att lägga det i utrikesministerns mun där det aldrig har varit. Under de kommande veckorna växer det till en sanning i flera opinionstexter att Margot Wallström ”varnat för en systemkollaps”.

Den 7 november publicerar flera tidningar (bland annat Norra Skåne, Katrineholms-Kuriren, Ljusdalsposten, Västerbottens-kuriren) artiklar från chefredaktör/ansvarig utgivare som förklarar varför man inte velat publicera en annons av Sverigedemokraterna som handlar om en nära förestående systemkollaps. Därmed kan Sverigedemokraterna i stället casha in ett antal spaltmeter gratisreklam, martyrpoäng och ytterligare spridning för begreppet.
 
Den 9 november kallar Moderaterna till presskonferens för att avisera förslag på avsteg från asylkonventionen, stängda gränser och hårda tag för att hålla flyktingar ute. Anna Kinberg-Batra säger: ”Vi vill vara konkreta i dag. Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.” Formuleringen får därefter mycket stor spridning i medier. I många fall med sverigedemokraten Mattias Karlssons kommentar till Moderaternas utspel som en slags bifogad recension: ”Det är bra att man går i den riktningen, även om det inte på långa vägar är nog för att kunna hantera den systemkollaps vi står inför”. Att Anna Kinberg-Batras formulering inte är ett förfluget misstag från Moderaternas sida understryks av att Elisabeth Svantesson i Studio 1 samma dag (och i flera andra intervjuer) använder samma ord.

Den 11 november beslutar regeringen att införa tillfälliga gränskontroller. ”Det här kommer inte att rädda Sverige från den systemkollaps som många har varnat för”, kommenterar Mattias Karlsson.

Bland högersinnade skribenter har idén om systemkollaps nu blivit högsta mode. Ivar Arpi skriver ett flertal ledare på temat. Den 20 november skriver Arpi, att det ”runtom i landet berättas om systemkollaps” utan att anföra några bevis på att en sådan kollaps äger rum i verkligheten. I Gotlands Allehanda skriver Mats Linder om att ”dra i nödbromsen för att undvika en systemkollaps, som förutsetts för länge sen”.

Nu börjar borgerliga politiker, framför allt sverigedemokrater, hitta på sina egna små systemkollapser på lokal nivå. I Eskilstuna vill Sverigedemokraterna skriva brev till regeringen om att ”Eskilstuna riskerar en systemkollaps”. I Gävle säger Sverigedemokraternas kommunalråd: ”Vi ser nu hur massinvandringspolitiken leder till en systemkollaps, med kris i alla verksamheter.” Ja, ordet är som sagt funktionellt eftersom det kan betyda lite vad som helst, typ att något är lite jobbigt. Samtidigt säger företrädare för andra partier att pratet om lokala systemkollapser är rent trams. Murad Artin, kommunalråd för Vänsterpartiet i Örebro beskriver exempelvis verkligheten med ett helt annat perspektiv:
”I Örebro ser vi verkligen ingen systemkollaps. Örebro kommun har tagit emot 425 ensamkommande barn och kommunens organisationer, tillsammans med de ideella organisationerna, gör ett fantastiskt arbete så att våra nya barn och unga får tak över huvudet och en snabbare integration i vårt samhälle. Kommunen har också aviserat att vi kan ta ett ännu större ansvar för landets flyktingmottagande framöver. Liknande signaler får vi från andra håll i landet. Det finns utrymme att ta emot fler och små kommuner som redan tagit ett väldigt stort ansvar börjar få bra rutiner för ett allt bättre mottagningsarbete.”

Den 24 november aviserar regeringen, pressad av den problemformulering som på två månader erövrat debatten, kraftiga begränsningar av asylrätten och en rad förslag som slår mycket hårt mot människor på flykt. Greger Ekman kommenterar i en ledare som publiceras i flera borgerliga landsortstidningar: ”Det skulle inte förvåna om Löfven har ställt MP inför valet att lämna regeringen eller ta de svåra beslut som krävs för att undvika den systemkollaps utrikesminister Margot Wallström (S) har varnat för”. För femtioelfte gången används Wallström som budbärare, med ord lagda i utrikesministerns mun.

Den 16 december bifaller riksdagen regeringens proposition om id-kontroller som införs med det uttalade syftet att göra det omöjligt för flyktingar utan identitetshandling att nå fram till att kunna söka asyl. I debatten är narrativet om en hotande systemkollaps centralt för att motivera beslutet. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth står i talarstolen uppfylld av segervittring och talar om att ”systemet, ekonomin och i förlängningen samhället var på väg att kollapsa” […] ”men kanske är det som nu sker början på att vi rättar till den situation som har lett till enorma sociala, ekonomiska och kulturella problem i vårt land”.

Moderaten Anders Hansson är en annan av talarna, han menar att ”vi måste återta denna kontroll i Sverige i syfte att undvika en systemkollaps för vår välfärd”. Hansson hänvisar till lägesrapporterna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ”vidimerar denna bild”.
Några dagar tidigare har MSB sett sig nödgade att bemöta det vid det här laget fritt galopperande ryktet om en systemkollaps: ”Det är ett ansträngt läge på en rad områden.  Men att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant.”
På MSB:s blogg skriver myndigheten:
”Lägesbilderna från MSB har vid några tillfällen tolkats av vissa som om hela samhället hotar att sluta fungera på grund av flyktingsituationen. Det är analytikerns dilemma. Uppgiften för [MSB:s analytiker] är att peka på problemen eftersom de inte kan åtgärdas om de inte beskrivs. Och det är ju självklart egentligen. Det finns alltså inget vettigt skäl för analytikerna att visa på det som fungerar som det ska. Detta gör att deras rapporter är öppna för att tolkas på ett sätt som inte är avsikten.”

Vid det här laget har dock lögnen fått så långt försprång att verkligheten inte längre spelar någon roll. Bortglömt är nu att debattens själva utgångspunkt är en tankefigur som lanserats och upprepats av Sverigedemokraterna och Moderaterna, med målet att få debatten om flyktingmottagandet att kretsa kring en diffus och alarmerande hotbild.

Från början till slut handlar det om politisk retorik, propaganda och ordens makt att forma dagordningen. Upprepa något tillräckligt många gånger i högt tonläge och det blir efterhand en etablerad sanning. I synnerhet om det inte finns någon på andra sidan som ser till att leverera en tydlig motbild, och det har inte den sittande regeringen gjort. I stället har regeringens idémässiga kapitulation givit berättelsen om systemkollaps fri lejd. Någonstans skrattar ett gäng propagandamakare på väg till krogen. De känner att de har verkligheten i sin hand. Orden är deras vapen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.