Alltför många älskar att hata på förorten. Människor som aldrig levt i våra områden men som ”vet” hur det ligger till. Som får bre ut sig i media utan att egentligen ha en aning. Zelia Daglis artikel i Aftonbladet är inte en sådan artikel. Hon skriver utifrån egna erfarenheter av att leva som kvinna i Husby. Om att inte få dansa jazz, ha på sig vad hon vill eller träffa vem hon vill utan dömande blickar från männen i området. Jag välkomnar diskussionen. Det är mellan oss debatten om kvinnors trygghet i förorten ska föras. Mellan oss kvinnor som själva kommer ifrån eller som bor i förorten.
Det finns något instinktivt hos mig som alltid vill ta orten i försvar. Som alltid vill framhäva de fina sidorna med att bo i en betongförort och ha grannar från femtio olika länder. Det beror inte bara på att jag faktiskt gillar just det. Det beror inte bara på att problem här ofta kan härledas till klass, rasism och andra orättvisor. Det beror också på något annat. När någon hatar tillräckligt mycket på dig eller det område där du bor skapas en motreaktion. Det gör att vi bildat oss ett innanförskap i utanförskapet. Vi hyllar det andra dissar. Vi känner samhörighet, stolthet och styrka. Vi älskar våra områden och vi känner oss hemma här som vi inte gör någon annan stans.

Zelias artikel gör det hela svårare. Jag känner ingen samhörighet med de män som stirrar ut henne på torget. Jag känner inte stolthet över att hon inte får ha på sig vad hon vill eller träffa vem hon vill. Det finns ingen styrka att hämta ur bakåtsträvande reaktionära åsikter. Allt det där är bara rakt igenom vidrigt.
Kanske är det instinkten att ta förorten i försvar som gjort att jag inte själv pratat om liknande erfarenheter.
Då menar jag inte erfarenheter av de offentliga miljöerna i Akalla där jag växte upp, Husby där jag hängt en del eller andra liknande områden, för där har jag alltid känt mig trygg. Utan om begränsningar från familjen.
Om att inte få bada med baddräkt när killar var med och om att inte få träffa tjejkompisar. För att inte tala om att ha, som det kallades, ”fysisk kontakt” med killar… Problem som ingen av mina helsvenska tjejkompisar hade. Som liten avundades jag ofta deras frihet.
Men jag månar fortfarande om att debatten om förorten inte ska flippa. Att vi inte drar alla män i förorten över en kam. Att några kvinnors erfarenheter inte tolkas som alla kvinnors erfarenheter. Insikten att kvinnors livsvillkor och rörelsefrihet inte bara begränsas i förorten. Min vän som har sjal vittnar om hur hon inte kan röra sig i vissa kvarter i innerstaden eller andra helvita områden eftersom det medför risk för att bli grovt trakasserad. Det är lika vidrigt som något annat. Och jag månar om gränslös systerskap. För samtidigt som jag och mina helsvenska kompisar har olika erfarenheter av barndomen, delar vi oändligt många erfarenheter av att vara kvinna i Sverige. Vi delar erfarenheter att att inte ta det utrymme vi har rätt till.
Erfarenheter av att ständigt få vårt utseende bedömt av män. Erfarenheter av killar som inte lyssnat när vi sagt nej.

Nätverket StreetGäris som är aktiva i området visar prov på detta systerskap. I ett svar till Zelia bjöd de in henne att organisera sig tillsammans med dem. Bland annat till en grupp som arbetar med stadsplanering för att göra Husby centrum mer tillgängligt och tryggt för kvinnor. Detta tänker jag måste vara utgångspunkten för att komma vidare i diskussionen. Hur bekämpar vi reaktionära åsikter, oavsett vart i samhället de visar sig? Hur organiserar vi oss för att vinna tillbaka makten över våra liv? För makt är åtråvärt. Det är inget någon lämnar ifrån sig frivilligt. Det är något vi måste ta. Alla framsteg som kvinnor gjort i historien har skett genom organisering. Genom att vi tagit makt i de rum där vi saknat makt.
Det finns många progressiva anti­rasistiska feministiska lokala initiativ. Fler ska vi bli. Starkare ska vi bli.
Muslimer, kristna, ateister, socialister, feminister, svennar, blattar och alla möjliga andra, sida vid sida. För varje cafe som domineras av män ska vi skapa två nya mötesplatser för kvinnor. För varje kvinna som blir hotad ska vi finnas två kvinnor som lyfter och backar upp. För varje syster som blir trakasserad ska vi finnas två systrar som försvarar. För orten. För våra medsystrar.