Jag saknar en djupare diskussion om familjeliv och feminism. Att borgerliga partier inte kan komma med något mer nyskapande än ett Rut-avdrag är kanske inte så förvånande. Men även vänstern i bred bemärkelse skulle kunna vara mer visionära. Att arbeta för en individualiserad föräldraförsäkring är bra, men vill vi ha mer jämställdhet måste vi ta ett helhetsgrepp på hur vi ser på familjen. Vända på varje sten helt enkelt, för att använda ett populärt uttryck. Det räcker kanske inte att båda föräldrarna är hemma lika mycket med barnen om det finns helt olika förväntningar på mamma och pappa. Eller om ojämställdheten närmast är inbyggd i hur vårt familjebildande ser ut.
Frågor som jag tänker mig vi borde ställa är dels hur vi ska förbättra för ensamstående föräldrar. Det är inte okej att kvinnor drar sig för att skilja sig för att de inte har råd. Eller för den delen att andra inte vågar skaffa barn för att de inte har råd. Men också hur vi kan använda oss av samhällstjänster och en utbyggd offentlig sektor. Är det till exempel rimligt att alla föräldrar (läs mammor) ska spendera tid och pengar på att köpa, stryka och packa ner ett lucialinne, när förskolan skulle kunna tillhandahålla dräkter?
Vänsterpartiets förslag i förra valet med en utbyggd skolmatstjänst, där trötta föräldrar skulle kunna få köpa vettig färdigmat till självkostnadspris när de hämtade från förskolan eller fritids var ett lysande förslag i den riktningen. Tyvärr drunknade det i ett pinsamt förslag om butlertjänster i tunnelbanan från Socialdemokraterna.
Många, även från vänsterhåll, brukar skratta åt sjuttiotalskollektiv à la Lukas Moodyssons Tillsammans. Men vad är egentligen fånigast, att bo i ett lägenhetshus med gemensam matsal där alla lagar mat varsin dag i månaden, eller att bo i en vanlig lägenhet eller villa, där mamman lagar mat 70 procent av alla dagar?
