Hur ska vi få det bättre på jobbet? En ganska stor folkrörelseaktivitet har just avslutats: de fackliga avtalskonferenserna. Medlemmar och förtroendevalda har samlats för att diskutera, prioritera, stryka bland tusentals inkomna förslag.
Detta har, med möjligt undantag för den egna förbundstidningen, pågått till största delen utan medial uppmärksamhet.
Vi har hört desto mer från LO-förbundens interna fäktningar inför avtalsrörelsen. Liksom tidigare år har LO-samordningens diskussioner handlat om två huvudpunkter: det så kallade märket samt om och hur kvinnor och lågavlönade ska satsas på.  
Rollerna är de vanliga, med den enda skillnaden att Kommunal hittat på att utjämningen ska riktas till en specifik grupp – undersköterskorna.
Från arbetsköparhåll hörs de vanliga signalerna: det finns inget löneutrymme.
Det mesta är som vanligt. Tyvärr.
Och då talar det mesta för att resultatet blir som vanligt. Tyvärr. Några procents lönepåslag, någon annan förbättring, någon försämring.
Alltmedan vinsterna fortsätter öka och alltmedan de faktiska försämringarna fortsätter ute i verkligheten. Vilket för många gröper ur de fackliga framgångarna. De otryggt anställda är mer betjänta av mer trygghet – eller bara av ett arbetspass till per månad – än av några löneprocent.
Andra hoppas på att hindra bemanningsbolagens utbredning. Eller att tvinga huvudentreprenörer att ta ansvar för villkor och seriositet längre ned i kedjan. Eller att få bort gödslandet med bidragsjobbare.

Det handlar om makt, så arbetsköparna är förstås stenhårt emot varje sådan förändring. Dessutom har facket Medlingsinstitutet i praktiken emot sig avseende sådana jobbiga och komplicerade ämnen. Medlarnas första uppdrag är att säkra ”märket”, alltså att påtvinga industrins procentuella löneökningar överallt, och bara i andra hand bidra till att lösa problem och underlätta förhandlingar. Risken är stor att de svåra ämnena försvinner från bordet. Man tar pengarna och skjuter upp resten.
Den svenska förhandlingsmodellen blir därmed alltmer stelbent. Allt fler halvlösta och olösta frågor ligger och bubblar – både sådana som varit på förhandlingsbordet och sådana som aldrig tog sig dit.
För undvikande av förbittring har åtminstone jag sänkt förhoppningarna om vad mina fackliga företrädare lär åstadkomma. Samma gör jag med arbetsmarknadspolitiken. Visst har regeringen många positiva ambitioner – exempelvis avseende upphandling, seriös konkurrens, kamp mot lönedumpning och migrantslaveri, laval­-lagen, sjukförsäkringsreglerna – men allt detta är frågor som ska passera riksdagen. Där man oftast, beroende på fascisternas humör för dagen, har majoriteten emot sig.
Däremot hoppas jag desto mer på kommuner och landsting som en framkomlig arena för klasskampen de närmaste åren.

Vi har sett försöken med sextimmarsdag – både privata och kommunala – som hittills slagit mycket väl ut. Och fått gott om positiv uppmärksamhet såväl i Sverige som internationellt.
I Stockholm ska den rödgrönrosa majoriteten fasa ut otrygga anställningar och införa rätt till heltid.
I Malmö fortsätter arbetet med upphandlingar enligt vita jobb-modellen, och i Göteborg fajtas man just nu för upphandlade färdtjänstförares villkor.
I Sundsvall och Stockholm hittar man nya modeller för hemtjänsten, som ger personalen mer inflytande.
Mera sådant, tack. Och lägg därtill kampen på arbetsplatserna, så kanske vi kan hoppas på framflyttade positioner. Att på platser, orter, branscher skapa det som i militära termer kallas ”facts on the ground”.
Vem vet, kanske kan det så småningom kvitteras i rikstäckande paragrafer och avtalstexter.