Det finns en utbredd oro för att elektromagnetisk strålning påverkar människors hälsa. Forskarvärlden är inte enig och det är en viktig varningssignal. Trots att förespråkarna för den nya tekniken anser att skeptikerna är i minoritet.
I debatten om elektromagnetisk strålning och hälsa kan vi se historien upprepa sig. Visst minns vi DDT, Hormoslyr, asbest och Rhoca gil. Få var de som vågade stå upp och varna för riskerna eftersom etablissemanget avfärdade det som överreaktioner. De flesta kan nog ange ett otal exempel på fristående forskare eller medborgare som hånats för att gå emot strömmen. Men frågan är om vi inte håller på att göra det igen. Det kommer ideligen rapporter från olika delar i världen om att elektromagnetisk strålning, mobilsändare och motsvarande på olika sätt påverkar människokroppen. Trots det avfärdas de en och en med argument om teknikfientlighet, bristande vetenskaplighet eller otillräckliga bevis.
Regeringens hantering av problematiken med strålning och hälsorisker är inte att satsa mer på producentobunden forskning eller stöd till de redan drabbade. Nej, de väljer istället att införa en ny lag som ger möjlighet att köra över kommuner och enskilda markägare som vägrar att låta mobilmaster med sändare byggas. Det är enligt min mening en åtgärd som lugnar få men som skapar misstanke om att regeringen saknar argument som kan övertyga om masternas ofarlighet.
Vad regeringen också negligerar är att vi i nuläget har ett stort antal människor som känner sig tvingade att lämna hus och hem. De är medborgare som liksom alla andra har rätt att få känna trygghet och kunna delta i samhället på lika villkor som andra. Regeringen har därför ett konkret ansvar för att hindra att dessa människor blir flyktingar i sitt eget land.
Argumenten som vanligtvis förs fram när försiktighetsprincipen hävdas för 3G-utbyggnaden är att det skulle handla om teknikfientlighet. Min erfarenhet av det möten jag haft med drabbade och oroliga människor är att det snarare är tvärtom. Många har arbetat med den senaste tekniken och är i varierande grad, beroende på besvär, fortfarande hängivna användare. Men de har kunskap om att allt som är nytt och användbart automatiskt inte behöver vara nyttigt.
Min uppmaning är därför att vi måste ta ansvar för 3G-utbyggnaden, inte bara för täckningsgraden och utbyggnaden utan också för dess hälsokonsekvenser.