Det försvinner en mjölkbonde om dagen i Sverige.
De som blir kvar tvingas in i en alltmer monstruös stordrift.
I tv ser jag en bonde som kämpar för att få fortsätta. Han hoppas att banken ska ändra sig. Han har faktiskt lyckats öka produktionen de senaste månaderna, men ute vid vägen sitter redan till salu-skylten.
Släktgården har brukats i fem generationer.
Under 1900-talets första hälft, efter den djupa fattigdomen och före strukturrationaliseringen, skapade småbrukarna och deras djur det landskap så många av oss bär i våra hjärtan. Sommarhagen, ängen, lövdungen där fåglarna trivdes, varsamt gallrad skog, blommande dikesrenar, vajande sädesfält med stenrösen i mitten, lador där svalorna byggde bo. Men vi blir allt färre som minns det.
När jag skriver detta har Arla återigen sänkt ersättningen till mjölkbönderna, med världsmarknadspriset som motivering.
Tänk om vi kunde ha en politik som brydde sig om landskapsvård och livsmöjligheterna på landsbygden. Eller åtminstone tänkte på att en högre grad av självförsörjning vore en bra grund när omvärlden blir alltmer oförutsägbar och våldsam.
Jag tillhör dem som röstade nej till EU. Allt det jag fruktade med ett EU-medlemskap har inträffat. Men det duger inte att säga: ”Vad var det vi sa?” Vi måste också rannsaka oss själva. Inom vänstern hyllar vi mångfald i alla sammanhang, men vad vi så lätt glömmer är att ingen mångfald finns om vi inte vågar bli kvar, vara trogna en uppgift och ett sammanhang.
Bortsett från de svåra ekonomiska förutsättningarna är bönderna också motarbetade av tidsandan. Visserligen har borgerligheten en vurm för småföretagare, men den nyliberala politiken och det ständiga talet om flexibilitet slår hårt mot många som verkligen vill vara småföretagare, vilket kräver att man är på plats, är långsiktig och lokalt förankrad.
Om vi inte är beredda att göra upp med livsstilen som ständigt kräver mer och avstå från ständig flexibilitet, global rörlighet och nya utmaningar hela tiden, finns snart ingen mångfald alls. Inga lokala små kaféer, bara de stora amerikanska kedjorna. Inga bönder och därför inga ängar och hagar, bara slyåkrar. Inga boklådor, inget föreningsliv, ingen hemlagad mat, ingen trofast vänskap…
Den mest blomstrande mångfalden i landskapet skapades av småbrukare som aldrig kunde åka på semester. Vi ska inte romantisera deras strävsamma liv. Men vi måste våga se att mångfald kräver närvaro, varaktighet, kärlek till platsen och ständiga omsorger.
Annars springer vi ensamma genom en transithall som ingen älskar.
