Ledare 23 oktober, 2018

Ta tillfället i akt – stoppa all vapenexport till Saudiarabien

Sveriges politiker gör det bekvämt för sig och tycker att Sverige borde agera genom EU för att påverka Saudiarabien politiskt. Det är fegt menar Judith Kiros.

I helgen erkände Saudiarabien att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har dött på ambassaden i Turkiet under oklara omständigheter. Det som av många misstänks vara ett politiskt motiverat mord har lett till en smärre internationell kris för landet; ett flertal politiska ledare har uttalat sig kritiskt om regimens agerande och möjliga inblandning i dödsfallet. Bland annat har förbundskansler Angela Merkel vid ett valmöte sagt att man från Tysklands sida ska stoppa vapenexporten till Saudiarabien. Exporten, menar man, kan inte ”ske under de nuvarande omständigheterna.”

Vad säger då Sverige? Margot Wallström, än så länge Sveriges utrikesminister, har kallat Khashoggis försvinnande och död för ”oacceptabelt”, men anser att Sverige bör agera genom EU för att påverka Saudiarabien politiskt. Det är, minst sagt, att göra det lite väl bekvämt för sig. För trots att man har minskat vapenexporten från Sverige till Saudiarabien uppgår vår export till landet totalt till runt nio miljarder kronor.

Diktaturen och kungadömet Saudiarabiens roll i Jemen har varit förödande. Man har upprepade gånger attackerat och dödat civila och orsakat svår svält och omfattande nöd. Situationen i Jemen beskrivs av bland annat FN som den värsta humanitära krisen i världen. Khashoggis död är fruktansvärd, ja, men lidandet folk i Jemen har fått utstå har ignorerats eller aktivt stöttats av västerländska makter. Trots de låga förväntningar man kanske har på just västvärldens tendens att gå emot sina ekonomiska intressen blir det stundtals bisarrt att se hur försiktigt de uttalar sig om den saudiska regimens brott mot de mänskliga rättigheterna.

Khashoggis död är fruktansvärd, ja, men lidandet folk i Jemen har fått utstå har ignorerats eller aktivt stöttats av västerländska makter

Och svenska vapen har inhandlats av saudiska styrkor. Det är svenska vapen man fortfarande beställer reservdelar till.
Just nu bör Sverige ta tillfället i akt, inte bara att fördöma Khashoggis död, utan också att kritisera Saudiarabiens krig i Jemen och stoppa exporten av vapendelar till landet. När Mikael Damberg, som fortfarande är näringsminister, glatt twittrar om att Sverige jobbar ”strategiskt med handel” för ”närmare band till Tyskland” bör han kanske också ta en sekund för att tänka över just Tysklands stoppade vapenexport och om Sverige ska agera likadant. Inte genom EU, utan i egenskap av ett land som är Saudiarabiens handelspartner. Kanske skulle den så kallade feministiska utrikespolitiken Sverige driver ses som lite mer seriös då.

Inrikes 02 december, 2024

55-åring döms efter hängningshot mot vänsterredaktörer

Domen meddelades i Södertörns tingsrätt den 2 december 2024. Foto: Oscar Olsson/TT.

Chefredaktörerna för Flamman och Dagens ETC hotades med hängning i samband med rapporteringen om Palestina. Nu döms gärningsmannen till skadestånd och dagsböter.

– Det känns skönt, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis efter att en 55-årig man dömts för olaga hot mot honom och Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC.

– Domen visar att det faktiskt finns en bortre gräns för vad man kan skriva till varandra på nätet. Syftet var uppenbarligen inte bara att hota oss fysiskt, utan att tysta ned vår journalistik. Därför välkomnar jag domstolens beslut.

Det var i oktober förra året som de två chefredaktörerna valde att lämna in en anmälan om olaga hot. Den i dag dömde mannen hade skrivit ett inlägg på X där han menade att de båda borde ”hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna”, precis som ”alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza”.

– Man ska givetvis tåla mycket som publicist, och jag är rätt härdad av den brutala tonen i sociala medier. Men det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt, och så direkt riktat till oss personligen, säger Leonidas Aretakis.

Inlägget hänvisar till att även ”en journalist” avrättades under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Enligt mannens offentliga försvarare Linus Gardell är den som åsyftas Julius Streicher, grundare och utgivare av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, som var ett viktigt propagandaorgan för den tyska nazistregimen. Streicher dömdes till döden för brott mot mänskligheten, och hängdes natten till den 16 oktober 1946.

Det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt.

I dag dömdes den anmälde mannen till skadestånd för olaga hot vid Södertörns tingsrätt, och ska nu betala ett skadestånd på 8 000 kronor till vardera av redaktörerna. Då hotet riktar sig mot journalister med hänvisning till deras yrkesutövning ligger straffet på fängelseskalan, men den anklagade är sedan tidigare ostraffad, och döms därför till en villkorlig dom och 40 dagsböter på sammanlagt 7 600 kronor.

Den dömde menade själv att inlägget inte var personligt riktat mot de båda chefredaktörerna, utan att det snarare var en allmän kommentar om mediernas ansvar.  Att han taggat både Leonidas Aretakis och Andreas Gustavssons konton i inlägget ses dock som ett tydligt tecken på att det rört sig om ett riktat meddelande. Tingsrätten anser att hotet var tillräckligt för att männen ska ha kunnat uppleva ”allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.”

Läs mer

Under rättegången uppgav mannen att hänvisningen till Nürnbergrättegångarna visar att han syftar på en fredlig rättsprocess, och att han inte förstått att taggningarna innebar att chefredaktörerna skulle få en notis om inlägget, då ”han inte är så bra på X”.

Innan inlägget hade chefredaktörerna skrivit två ledare var om kriget, ”Det finns inga ursäkter för våld mot civila” och ”Regeringen blundar för fördrivningen i Gaza” i Flamman, och ”Hamas terror är palestiniernas värsta fiende” samt ”Är jag sionist för att jag kallar terror för terror” i Dagens ETC.

– Med tanke på Israels grova krigsförbrytelser hoppas jag att vi till vänster kan fokusera energin mot våra motståndare, i stället för mot varandra, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har sökt Andreas Gustavsson.

Veckobrev 29 november, 2024

Varför har svenskarna slutat ligga?

Kärlek i luften mellan två snidade träfåglar. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Vilken är den sämsta dejt du varit på?

Jag tänkte ställa frågan på samtalet ”Kärleken & kapitalet” på Socforum på ABF-huset i morgon, och det vore roligt att kunna läsa upp några dråpliga exempel. Så skicka gärna ett mejl om du har en kul anekdot!

Med mig i panelen har jag Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg, författaren Lyra Ekström Lindbäck, och Minna Höggren – som precis bokdebuterat med Kärleksgapet. Samtalet äger rum klockan 12 i Zäta.

Varför prata om kärlek på ett socialistiskt forum?

Först och främst för att det är roligt.

Men det är också på allvar. Det har aldrig fötts så få barn per kvinna, allt färre gifter sig, och sexdebuten går upp i åldrarna. Svenskar ligger knappt tre gånger per månad, mot det globala snittet på fem.

Trots att kärleken bara är ett mobilsvajp bort verkar vi ha allt svårare att få till det. Romantiken är också en klassfråga, där i synnerhet arbetarmän har fått allt svårare att bilda familj. Kanske kan man tala om en ny ”kris i befolkningsfrågan”. Men problemet är förstås inte främst demografiskt, utan känslomässigt – många har helt enkelt svårt att hitta kärlek.

Beror det på bostadsbrist och ekonomisk ångest, eller är problemen existentiella – gemensamma för alla folk? Är våra ideal om parkärlek alltför individualistiska, och skulle kärleken blomstra i ett socialistiskt samhälle?

För att gräva djupare i de här frågorna har vi också bett några författare att skriva om kärlek i veckans nummer, och det fina omslaget är målat av Sofia Andersson. (Teckna en prenumeration nu.)

Befolkningsfrågan diskuteras friskt i den konservativa rörelsen, och vi har faktiskt ett samtal även om det. Klockan 17 ska Jacob Lundberg prata med Mathias Wåg, Anna Björklund och Lisa Pelling på temat ”För Sverige – i Tidö”. Varför lockas så många av konservativa idéer, och har vänstern något att lära?

Välkomna till ABF-huset ni som bor i Stockholm, och för er andra kommer samtalen på stora scenen att strömmas på Facebook. Läs hela programmet här.

Ledare 29 november, 2024

Priset på mjölpåsen kan sänka Kristersson

Varuhandeln har blivit skådeplats för en utdragen kamp mellan producenter, konsumenter och mellanhänder. Foto: Janerik Henriksson/TT.

För ett halvt sekel sedan visade högern att kriser kan användas för att förändra samhället. Nu är det vänsterns tur – men det kräver kreativitet och mod.

En av de mer groteska sakerna jag har läst under inflationskrisen handlade om en bonde. Han hade gått till sin lokala Ica och sett att det mjöl han själv hade producerat kostade sju kronor mer än tidigare. En ökning på drygt 20 procent, trots att han inte hade höjt priset alls. Till TT sade han: ”Debatten är hög i dag om inflationen och oskäliga prishöjningar i butiker. Det här är ett typexempel på vem som tar pengarna.”

Ja, inte har småproducenterna och konsumenterna haft det lätt de senaste dryga två åren. Desto roligare har tiden varit för mellanhänder som matvarukedjor, banker och elhandelsbolag. Just de som har en ställning där de kan höja priserna utan att vi andra har något val. Bonden måste sälja sitt mjöl, kunden måste köpa sin mat. Båda måste betala lån och elräkningar. Just därför kan de stora företagen höja priserna så mycket.

Sedan valresultatet blev färdigt i USA har kommentarerna efteråt pekat mot att inflationen fällde Demokraterna. Vänsterekonomen Isabella Weber beskriver till och med inflationen som ett hot mot demokratin (The New York Times, 12/11). Grovhuggna slutsatser har också dragits om att det är omöjligt att vara vänster i en inflationskris. Men stämmer det?

Snarare verkar inflationen svår att vända till en framgång oavsett vem som styr. Kanske hade Socialdemokraterna kunnat förhindra maktskiftet 2022 om den dåvarande regeringen hade gjort mer åt prisökningarna. Ett tak på elpriset tidigt under 2022 likt det Spanien införde hade kunnat minska bördan av de skyhöga elräkningarna. Riksbankens exceptionellt snabba räntehöjningar hade inte behövt få en så dramatisk bana. Men ett elpristak verkar aldrig ha varit aktuellt. Och ingen vet förstås om det hade gjort skillnad för valresultatet.

Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem.

På samma sätt är det troligt att Elisabeth Svantessons icke-existerande inflationsbekämpning är ett sänke för regeringen. Den har gömt sig bakom Riksbanken och tar nu ära för att ha löst en kris som har gjort många mycket fattigare.

Samtidigt är frågan om inte vänsterns kritik mot matjättarna, bankerna och elbolagen har fallit platt. Joe Bidens stab skrev dag ut och dag in på sociala medier om hur presidenten tog sig an inflationen genom att utmana storbolag. Det hjälpte ändå inte, eftersom centralbanken hela tiden höjde räntorna.

Inflation måste bekämpas innan den får fart. Tillfälliga pristak på strategiska varor som el är därför en bra idé, då det minskar incitamenten för företag att höja priserna för att kompensera för sina egna kostnader.

I stället för att minska amorteringskravet, som regeringens utredare föreslog häromveckan, kan en ny modell för räntor på bolån införas. I Danmark kan ett bolån ha en fast ränta över 30 år. Det fungerar som en obligation där räntan löper ut efter en viss tid. Hushållen vet vad de betalar och slipper onödiga överraskningar. Om det dessutom kombineras med en bankskatt kan banksektorn få en mindre framträdande roll i den svenska ekonomin. Det är bra för att minska risken för framtida finanskriser.

Läs mer

Det går att vända kriser till en hävstång för politisk förändring. Det förstod högern, som använde 1970-talets inflationskriser för att rita om den politiska kartan i högerns favör. Men det kräver kreativitet och mod.

För att nå dit måste vänstern först göra upp med sitt inflationsdilemma. Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem. Det behövs mer genomgripande förändringar av hur inflationsbekämpning bedrivs. En sak är i alla fall klar: skulle det bli en inflationschock till och det sitter en rödgrön regering vid makten får misstagen från 2022 inte upprepas.

Essä 29 november, 2024

Kärleksgatan

Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.

Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.

I huset var jag den enda mannen. Jag bestämde mig för att passa på att lägga mig till med några nya vanor och började prenumerera på papperstidningen igen. Jag laddade ned några dejtingappar på telefonen, och gick på några dejter. Den mest avvikande var på en sorts hoppklubb vid ett stort köpcentrum. Det fanns ett stort antal olika studsmattor och hoppbrädor. Man blev andfådd, men det var kul. En kväll när jag tittade på nyheterna hörde jag av mig till mitt ex och berättade att jag hade flyttat till en ny adress. Några dagar senare kom hon över och vi åt lite mat tillsammans. Pasta med pesto.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt.

Ganska snabbt var jag tvåsam igen. Även fast ordet ”tvåsam” är en term som man ska akta sig för att använda, vilket de sade i ett språkprogram på radion. På andra sidan gatan låg en massagesalong som jag och min sambo började misstänka fungerade som en sorts bordell.

Vi åkte in till en av de gamla fotobutikerna som fortfarande fanns kvar och köpte en rejäl fågelskådarkikare, sedan handlade vi thaimat och åkte hem och packade upp vår nya utrustning. Vi åt sötsur tofu som hade wokats med lime och tjocka äggnudlar och började titta ut ur köksfönstret, ned på gatan. En limegrön Peugeot parkerade och ut steg en man som stirrade ned i sin mobilskärm. Vi började föra noteringar över vilka män som gick ned för de små trapporna till massagesalongen och hur de såg ut. Hur de rörde sig. Vilken samhällsklass de kunde tänkas tillhöra.

Männen som gick till massagen upptog allt mer av vår tid. Min sambo blev mer investerad i det hela än vad jag var, hon började sjukskriva sig från jobbet för att sitta i köket och titta ned på männen som besökte massagesalongen. Tänk om de faktiskt bara ville ha massage, och inte gick in dit för att köpa något annat?

Vi diskuterade skillnaderna på massage och sex. Var drog man egentligen gränsen? Min sambo tyckte att jag var naiv och korkad när jag sade att en fotmassage aldrig kunde vara en sexuell handling. Vi blev allt oftare osams, min sambo tyckte att vi skulle sälja materialet som vi hade samlat in och köpa en resa till Maldiverna för pengarna, men jag tyckte att vi skulle spela in en dokumentär.

Läs mer

Jag började fundera på om min sambo tyckte det var fel av mig att inte engagera mig i organisationer för kvinnors rättigheter. Tyckte hon att jag var slapp som bara gick till mitt jobb och kom hem på kvällen och hjälpte henne med middagen, medan hon satt och tittade ut genom fönstret? Det hade bildats en spricka mellan oss som bara skulle bli värre.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt. Jag sade till min chef att jag kunde ta fler arbetsuppgifter. Jag började arbeta på 110 procent och på helgerna åkte jag in till kasinot. Jag aktiverade också mitt konto på lägenhetsbytarsidan igen och började se mig om efter ett nytt boende. Jag började gå på visningar i olika stadsdelar, ibland följde min sambo med, när hon hade tröttnat på att sitta i köket och speja. Ibland var hon så fokuserad på sitt spejande att jag fick tvinga i henne lite mat.

Efter en tid hittade jag en lägenhet några tvärbanestationer bort, i ett område där det låg en indisk restaurang och ett litet gym. Lägenheten var mer dunkel och jag saknade mitt gamla badkar. Men det var skönt att lämna Kärleksgatan.

Inrikes 29 november, 2024

Lärare hoppas på storstrejk: ”Nått vägs ände”

Sveriges Lärare manifesterade i juni 2023 på Stortorget i Malmö, i protest mot nerskärningarna på förskolan och skolan. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sveriges lärare har inte strejkat sedan 1989. Nu är det hög tid, tycker frustrerade lärare, skoldebattörer och fackligt aktiva inför en stundande avtalsrörelse. Men fackförbundets inställning är fortsatt ljummen.

– En del av er kanske kom hit för att ni hörde att jag skulle prata om strejk. Kul! Nu är vi här, efter 65 minuters historielektion.

Marcus Larsson (bilden), lärare och debattör på tankesmedjan Balans, står framför projektorduken i den fullsatta matsalen på Enskedefältets skola. Publiken har utbildats i de senaste decenniernas skolpolitik, från avregleringen av undervisningstid till friskolereformen. New Public Management sammanfattas som ”kommunalisering, kvartalsstyrning, konkurrensutsättning”, bildsatt med en giftflaska.

Han påpekar skämtsamt att svenska lärare under de senaste 30 åren strejkat lika ofta som Timbro – noll gånger. Under samma tid har det strejkats i minst 25 länder, däribland Norge, Finland, Indien och USA.

I publiken sitter gymnasielärarna Erik Löfgren och Sara Engström. De stod bakom debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare!”, som för ett år sedan undertecknades av 400 lärare. I artikeln uppmanas lärarfacket att vidta ”alla tänkbara stridsåtgärder” i avtalsrörelsen 2024.

– Vi fick ett icke-svar på 500 tecken från de två dåvarande ordförandena, och sedan kom det ett nytt avtal på det som var helt tomt på både siffror och regleringar, berättar Erik Löfgren.

Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

– Jag blev förvånad att de ens tyckte det var värdigt att ge oss ett svar, när det var så innehållslöst. De tog inte alls fasta på vad vi skrev i artikeln, det var närmast ett försök att lägga locket på kampandan, instämmer Sara Engström.

Förra året skyllde Sveriges Lärare på att de var ”sent ute” i förhandlingarna, menar Erik Löfgren, då mycket tid och resurser gått till sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Med en ny ordförande och fler medlemmar under samma tak vill han hålla hoppet uppe, även när det tar emot.

– Jag tror att många håller på att tappa hoppet för det svenska lärarfacket. Jag hoppas Sveriges Lärare förstår att de fortfarande är ett fackförbund, och inte någon privat försäkring för om jag får problem med min specifika chef. Nu har det nästan varit lika mycket snack om 50 procents rabatt på Carglass som kollektiv strävan för en hållbar arbetsmiljö. Det är många lite less på.

Sara Engström beskriver förbundet som ”toppstyrt”, och tycker de emellanåt ”beter sig närmast anti-fackligt”.

– Man har bidragit till individualisering och karriärism inom läraryrket på ett sätt som är ganska giftigt i allmänhet, men särskilt i en verksamhet som går på knäna. Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

I ett mejl till Flamman skriver Mathias Åström, förhandlingschef på Sveriges Lärare, att förbundet ”är berett att ta till alla medel inom ramen för lag och avtal för att stärka våra medlemmars förutsättningar och villkor.” Medlen man nämner sträcker sig dock till ”dialog och opinionsbildning för att få allmänheten och politiken att inse behovet av resurser och lagstiftning som stödjer lärare och elever, liksom påverkan och förhandling”.

– Det finns ju andra stridsåtgärder och metoder också, men det känns som att de inte ens diskuteras. Vårt förbund fokuserar på dialog och samarbete, men vi har nått vägs ände, säger Sara Engström.

Precis som Marcus Larsson lyfter hon strejk som ett sätt att mobilisera, organisera och väcka liv i medlemmar på lokal nivå. Inte heller Erik Löfgren är övertygad om att en strejk kommer lösa grundproblemen med oseriös vinstjakt och överfulla klassrum, men att det inte heller nödvändigtvis är målet.

Läs mer

– Ska Sveriges Lärare fortsätta vara en trovärdig organisation och motpart är det centralt att man tar till de medel som finns.

När det efterlängtade S-ordet väl kommer på tal låter Marcus Larsson mer pessimistisk än väntat. Det är ”väldigt svårt”, säger han, att strejka sig till systemförändringarna han menar behövs.

– Men vad sitter ni här för, om jag säger att strejk är svårt och kortsiktigt? För att jag tycker att lärare ska strejka ändå. Dels är det ett utmärkt tillfälle att utbilda medborgare, medlemmar och journalister om lärares omöjliga situation. Det kommer också att vara en kamp framöver, och det är bra att vi börjar träna på att organisera strejker.

Dikt 28 november, 2024

42 definitioner av kärlek

Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

kärlek är

1. inte helt olikt wingsuit, en delikat balans mellan himlen och en nyzeeländsk klippvägg

2. eventuellt inte den viktigaste delen av livet utan snarare mer av ett inslag

3. ganska likt en räkmacka på snabbtåg x2000 mot Göteborg, det vill säga, fabriksgjord, kortvarig och med en prislapp på cirka 189 kronor

4. verkligen något vi borde testa

5. endast kul om det innehåller minst tre personer och många hinder

6. att vara gift sedan man var 15 och liksom bara stoiskt acceptera det

7. ett samtal utan lyssnare

8. glass, glass, smältande glass som på sikt blir till vatten

9. väldigt fint (och gulligt)

10. när Tao Lin och Megan Boyle för att rädda sitt stagnerande äktenskap under ett kort ögonblick övervägde dubbelsjälvmord som ett slags sista gemensamt konstprojekt

11. att vilja dö exakt samtidigt

12. att bara välja en eller två eller tre av alla kukar

13. att vinna över den andra; då har man vunnit

14. att alltid komma galopperande i något slags risig Opel

15. att gå på en dejt utklädd till den andre

16. att vi hela tiden ska hålla på och raka oss framför olika speglar utan att brista ut i skratt

17. att åka till Köpenhamn för att ”testa en relation” i en säker miljö

18. att ge någon något man inte har, till någon som inte vill ha det

19. skrämmande språkbaserat

20. jag vet inte, typ en vag mänsklig upplevelse som vid närmare granskning blottar ett fantastiskt tomrum

21. ganska kul, helt okej

22. något jag helst aldrig pratar om

23. något som pågår även i väldigt små byar i norra Värmland

24. känslan av att resa ett sandslott ihop och sedan inse att i stället för sand är det the bones of the dead

25. en väldigt bra och rörande text i ett socialistiskt forum

26. att vi turas om att hugga varandra med kniven

27. att vi inte vet vad vi gör men vi gör det ändå

28. att vi vet mycket väl vad vi gör men vi gör det ändå

29. extremt lågt hängande frukt till den grad att det kanske bättre likställs med bulgarisk svarttryffel

30. när Andrei Bely lyckades skildra både ljudet och känslan av att dricka champagne utan att använda ordet champagne

31. ett förbjudet ord i vissa kretsar

32. mycket vackrare på danska: kaerlighed

33. att man, mycket likt två visselpipor, turas om att ropa varandras namn från var sin sida sjön

34. på något märkligt sätt ”bortom lustprincipen”

35. att tältet brinner

36. att vi, alla tre, blir kvar i tältet

37. att vi överlever plastbitar brända

38. att nödgas börja om för evigt

39. att skydda någon från det franska språket

40. en isbit 30 meter under tungan

41. något Sapfo uttryckte flera gånger

42. ditt ansikte för nära mitt för att höra vad du säger

Essä 28 november, 2024

I brist därpå klickad

Bild: Sofia Johansson ”Reclining nude”, 2024, olja på papper.

Vi ger varandra mer kärlek än någonsin tidigare – åtminstone räknat i hjärtemojis. Men en rad floppade turnéer och lanseringar visar svart på vitt vad man alltid kunnat misstänka: att kärleken på nätet är en bubbla som kan brista när som helst.

Det är den tiden på året nu. Spotify wrapped-tiden, alltså.

Förutom att medföra exponering för sina medmänniskors mest spelade låtar i sociala medier, finns det knappast någon bättre illustration än denna nyuppfunna högtidsdag för hur kapitalismens primära kärleksspråk har blivit klick.

Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.

Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.

2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.

Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.

2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.

Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”

Läs mer

Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.

Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.

Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.

Kommentar 28 november, 2024

Fröken Snusk kanske inte ger landsbygdsfrågan en röst, men i alla fall ett soundtrack. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Vi på landsbygden kräver inte mycket mer än en pizzeria och en fungerande röntgenapparat. Men den urbana vänstern verkar ha glömt bort oss – trots att frågan om Sveriges utarmning är mer explosiv än på länge.

Låt oss gå rakt på sak: 2020-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera landsbygdens besvikelse.

Orden är en travesti på Karl Vennbergs klassiska dikt ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. På en gång kan man höra storstadsvänsterns invändningar: ”Lycka till med att omvända rasistiska plåtslagare som tjänar storkovan! Bättre att satsa på att få kvinnorna i förorterna att rösta rött.”

Och visst, att omvända rassar är meningslöst. Men inte ens i min lilla by på Skaraborgsslätten, där Sverigedemokraterna är största parti, träffar jag särskilt många. De flesta ogillar ojämlikhet och snyltare, vill kunna röra sig fritt och inte bli rånade vid pumpen.

Det finns en storstadsvänster som verkligen inte förstår det – som tror att vischan består av en xenofobisk arbetararistokrati, vilket gör beteckningen ”woke” missvisande. Denna vänster har aldrig varit ”vaken”.

En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Landsbygdsfrågans tid är nu. Och hos oss i Sverige har missnöjet en särskilt explosiv potential. Vi har störst landsbygd i EU efter Finland. 2,4 miljoner människor lever i utpräglade landsbygdskommuner. 2016, då mätningen gjordes, talade vi mycket om saken i samband med SD:s framgångar. På den tiden gick 9 av 290 kommuner med underskott. Sedan dess har drastiska förändringar skett – till det sämre. 2024 beräknas nästan hälften gå med underskott, och de stora besparingarna tycks oförmögna att rå på inflationen. Bilden är dystopisk: på flera platser är samhället så nedmonterat att invånarna inte ser skymten av blåljuspersonal när de behöver den.

Om vi tycker att rostbältet ställt till det i den amerikanska politiken bör vi städa på egen bakgård innan samma sak händer här. En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.

Några som har fattat detta är Reformisterna. I rapporten En ny landsbygdspolitik för Sverige konstaterar man att Socialdemokraterna inte gjort ett omtag i frågan sedan Gunnar Strängs tid som jordbruksminister på 1940-talet. Likt Shakespeares Macbeth har man larmat och gjort sig till – men inte förändrat ett dyft. Det är en välkammad rapport, inspirerad av Joe Bidens Inflation reduction act. Den progressiva kärnan – likt den i IRA – är att gröna industrier ska belönas om de etablerar sig på landet och betala tillbaka till lokalsamhällena. Piska och närproducerad morot!

Många saker är simpla: vår mineralavgift är en av världens lägsta – idiotpolitik från Bildtregeringen – och att höja den, till bara 10 procent i ett första skede, vore en stor sak för de kommuner där man nu prospekterar. Sammantaget bildar dessa reformer – fullt genomförbara av en djärv regering – en samhällsförändrande helhet. Om endast hälften skulle genomföras skulle livskänslan förändras radikalt på landsbygden.

Det fina med oss lantisar är att vi inte begär särskilt mycket. Vi har valt bort storstadens hantverksburgare och vejpbutiker. Vi nöjer oss med en mataffär och en pizzeria. Däremot vill vi ha någon som kan röntga vårt brutna ben, en hygglig skola för ungarna, och någonstans att posta julkorten. Vi vill känna att det finns en omtanke om oss.

Läs mer

När jag växte upp i Skövde på 90-talet fanns det ett ”fritidskort” som gjorde att jag kunde åka till Göteborg för en billig peng, vilket gjorde att jag aldrig kände mig isolerad. Det finaste med Reformisternas rapport är att den innehåller just en sådan omsorg: inspirerade av ”Deutschlandticket” föreslår man en Sverigebiljett med en särskild satsning på barn och unga. Likaså förespråkar man ett ”Sverigebränsle”, där staten upphandlar stora volymer biobränsle som man sedan kan reglera priset på. Att en progressiv regering även måste bry sig om tonåringarna som far runt mellan byarna med ”Rid mig som en dalahäst” dundrande i högtalarna är en central insikt.

Klart är att Reformisternas rapport bör göra Vänsterpartiet gröna av avund. Det är svårt att tänka sig att detta utpräglade storstadsparti skulle kunna producera något lika genomtänkt i landsbygdsfrågan. I takt med att ämnet blir mer explosivt – för det kommer det bli – krävs dock ett större engagemang. Varannan svensk bor i villa. Det beror i mycket liten utsträckning på storstädernas rika förorter. Snarare på att vi är ett land av slättmark, kossor och obemannade butiker. Ett socialistiskt program för vischan är en överlevnadsfråga.

Inrikes 27 november, 2024

Mathias Wåg friades från nazistförtal: ”Finns ingen moral i detta”

Målet avgjordes i Svea hovrätt i Stockholm. Foto: Jessica Gow/TT.

Förra året stämdes journalisten Mathias Wåg av den så kallade Förtalsombudsmannen, efter att ha pekat ut Dan Lindberg som nazist. Den friande domen överklagades till hovrätten – som fastslår att det är försvarligt att kalla en känd nazist för nazist.

– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.

När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.

Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.

Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.

Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.

– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.

Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.

Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.

Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.

Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.

– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.

Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.

Läs mer

– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.

Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.

– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.

Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.

– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.

Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.

– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.

Kultur 27 november, 2024

”Polly Tieck” passar inte på Nationalmuseum

I Statens porträttsamling hamnar Lasersteins verk från 1929 utanför sin kontext. Bild: Lotte Laserstein, Polly Tieck, 1929 (beskuren).

Det är bra att Lotte Lasersteins mästerliga journalistporträtt hamnar i en offentlig svensk samling. Men vad gör en tuff Weimarbrud bredvid Gustav III och Carl Bildt?

Första, andra, tredje – pang! Så gastkramande och miljardrasslande som på de internationella auktionshusen blir det sällan i Sverige. Men förra onsdagen hade jag gärna varit med på Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Då utauktionerades ett verk från 1929 av tysksvenska stämningsmålaren Lotte Laserstein. Utgångspriset – en miljon kronor – var friskt vågat för en konstnär som återupptäckts så pass nyligen.

Jag såg verket när det visades på Moderna museet här om året och kunde då bara konstatera att det har allt. Snygga kläder, subtila tecken på tidens nya kaxiga kvinnlighet och en atmosfär tjock av Weimar-optimism. Den paranta damen ser ut att vara mellan 30 och 40 år och bär svart klänning och en extravagant hatt med ett brätte som kastar en intressant skugga över ansiktet. Framför ena ögat sitter en monokel fastklämd, ett närgånget granskande öga som genomskådar något vi andra inte ser.Kroppshållningen är avslappnad och utan pose. I bakgrunden syns ett fashionabelt par. Kanske är de på en utställning.

Porträttet klubbades efter intensiv budgivning för nära sex miljoner kronor. En sensation. Precis som själva den porträtterade journalisten och följetongsförfattaren, som brukade underteckna sina texter med den fyndiga pseudonymen Polly Tieck, det vill säga politik.

Lotte Laserstein (1898–1990) var den perfekta observatören av det queera Berlin. Ung, lesbisk och del av framtidens progressiva elit. Ett ögonblick i tiden, som man säger. Bara några få år senare gör Hitlers lagar att Laserstein inte ens har rätt att äga målarfärg. En tuff gallerist i Stockholm, Signe Schultz, fattar galoppen och bjuder in henne att ställa ut. Mycket talar för att det var en dold räddningsaktion. Vernissageinbjudan visar på en utställningsperiod runt jultid – en säsong då gallerier oftast har semesterstängt. Berlin återsåg hon aldrig mer. I stället etablerade hon sig som konstnär i Sverige där hon dock aldrig heller riktigt räknades in i den svenska samtidskonsten.

Läs mer

Det är glädjande när det går att ”rätta till” historien och revidera ett kulturarv med retroaktiva förvärv, så som nu skedde när Nationalmuseum lade det vinnande budet. Enligt museet ska verket ingå i Statens porträttsamling. Det är däremot synd. Med en rad olika fonder att ösa ur, har Nationalmuseum helt andra förutsättningar att köpa in konst än Moderna museet, där Laserstein äntligen borde få en plats mitt emellan de nysakliga Otte Skölds och Einar Jolins svala skildringar av urban världslighet, och Vera Nilssons och Siri Derkerts expressionistiska samhällsengagemang. Laserstein är modernist och hennes verk ger en fördjupad bild av det svenska konstlivet med alla dess band till omvärldshändelserna och de strömningar de gav upphov till.

Nu kommer porträttet av den tyska flappern och skribenten tryckas in i en porträttsamling som myllrar av så disparata personligheter som Gustav III, Carl Bildt och Ingmar Bergman. Hela den fascinerande historiska kontexten går därmed förlorad. Dessutom är det absurt att en målning från 1929 inte självklart hör hemma på Moderna Museet, till vars samling ännu inga betydande verk av Laserstein har hittat.

Men det är så klart – man får vara glad för det lilla.