Det finns all anledning att tacka de brittiska väljarna för att de röstade för utträde den 23 juni 2016. Europeiska unionen är ett nyliberalt och antidemokratiskt supermaktsbygge som reser murar mot omvärlden och plundrar fattiga länder. Det har aldrig varit ett fredsprojekt och är förstås heller inget ”globalt samarbete” – eftersom världen inte tar slut väster om Karlstad och söder om Madrid. Ett av de främsta argumenten för att stå utanför EU är just möjligheten att kunna bedriva en självständig och solidarisk utrikespolitik.
I svensk media har Brexit framställts som en seger för intolerans och konservatism. I själva verket visar vallokalsundersökningarna att demokratiargumentet var det avgörande för de som röstade för utträde. Människor är trötta på att allt fler beslut tas av icke-folkvalda byråkrater i Bryssel.
I Storbritannien finns också ett utbrett fackligt motstånd mot EU. Transportarbetarfacket RMT, lokförarfacket Aslef, bageriarbetarförbundet BFAWU och de nordirländska offentliganställdas Nipsa kampanjade för ett utträde. Nipsa konstaterade i ett uttalande att EU är ”en klubb för de rika”, som bland annat driver på nedskärningar av välfärden. Ett annat viktigt argument för de fackförbund som arbetade för brexit var EU:s planerade frihandelsavtal med Kanada och USA, Ceta respektive TTIP – som hotar miljön, välfärden och demokratin.
Labourledningen, inklusive Jeremy Corbyn som tidigare gjort sig känd som EU-kritiker, kampanjade för att stanna kvar. Men Corbyn har lovat att respektera resultatet och hans senaste uttalanden tyder på att Labour börjar se vilka möjligheter det finns med ett utträde. (Exempelvis om en kommande Labourregering vill genomföra sina vallöften, trots att de strider mot EU:s regler.)
Vallokalsundersökningarna visar att demokratiargumentet var det avgörande för de som röstade för en Brexit
Visst kan man förstå de som inte vill jubla över brexit, eftersom medierna gav högerpopulisterna så stort utrymme i kampanjen. Men desto större anledning då att hålla fast vid det internationalistiska och progressiva EU-motståndet.
Det är inte bara en fråga om taktik för att vinna väljare. EU:s regler står i vägen för i stort sett allting som arbetarrörelsen och vänstern vill göra.
EU kan inte reformeras i grunden – hela EU-systemet är uppbyggt för att inte kunna reformeras.
Däremot går det att begränsa EU:s makt, även om vi är kvar som medlemmar. Sverige har ju redan röstat nej till EMU, trots att vi egentligen inte har formell rätt att stå utanför.
Nu när EU är försvagat är det bara att passa på. Vägra skriva under Ceta och TTIP (om inte politikerna vågar – driv fram en folkomröstning), strunta i att genomföra direktiven som kräver upphandlingar och utförsäljningar av offentlig verksamhet. Vad ska EU göra? Bomba oss?
EU-projektet framstår just nu som mer oattraktivt än någonsin. Unionen försöker rädda sin felkonstruerade valuta genom att svälta ut det grekiska folket, man har allierat sig med den turkiska regimen för att hålla flyktingar borta och en del av medlemsländerna i öst har börjat avveckla demokratin.
Ungerns auktoritära och främlingsfientliga regering med Viktor Orbán i spetsen hörde för övrigt till de som kampanjade för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Ungerns ambassad i London köpte till och med en helsidesannons i brittisk dagspress (till exempel Daily Mail 20/6 2016) för att stödja remain-sidan. Annonsen var undertecknad av Orbán och förklarade: ”Hungary is proud to stand with you as a member of the European Union.”
Man kan undra vad vi har i deras union att göra.
Det undrade även de brittiska väljarna – och röstade för ett utträde.
Stort tack!
