Situationen i det ockuperade Gaza är fortsatt mycket svår trots den israeliska ockupationsmaktens löften om lättnad i svältblockaden, som enligt premiärminister Ehud Olmerts rådgivare Dov Weissglas skulle sätta Gazaborna ”på diet, men inte få dem att dö av hunger”, som han påpekade 2006.
Myndigheterna tvingas nu pumpa ut 77 ton avloppsvatten ut i havet på grund av blockaden. Man fruktar nu att farliga bakterier kommer att hamna i dricksvattnet.
– Hälsan för Gazas 1,5 miljoner invånare är i fara, säger Mahmoud Daher från Världshälsoorganisationen, WHO, till nyhetsbyrån IPS och säger att de är ”extremt bekymrade” för framtida utbrott av vattenburna sjukdomar som tyfoidfeber, kolera, dysenteri och gastroenterit.

I Irak fortsätter befolkningen att lida av USA:s angreppskrig 2003, med enorm arbetslöshet, vatten- och energibrist och svåra motsättningar och våldsamheter mellan etniska grupper och religösa grupperingar som följd. I skottlinjen hamnar ideligen civila, dessutom har kvinnors rättigheter puttats tillbaka minst 50 år i tiden.
Förutsättningarna för oppositionen för en tydlig och ställningstagande mellanösternpolitik är alltså mycket goda.
Naturligtvis har vår borgerliga regering varit måttligt kritisk mot USA:s brottsliga angreppskrig mot Irak och Israels ockupation av Palestina. Föga förvånande när bland annat vår utrikeminister Carl Bildt satt i en av de av kommittéer vars uppgift var att bereda ideologisk väg för kriget.

Förändringen av svensk mellanösternpolitik började dock inte med Carl Bildt utan med Göran Persson-regeringen. Pierre Schori skildrar förändringen i socialdemokraternas mellanösternpolitik tydligt sin utmärkta bok Draksådden (Leopard förlag, 2008). Tydligast blir det kanske när han beskriver firandet av Israels 50-årsjubileum i Blå hallen i Stadshuset 1998 och Per Ahlmarks tal på tillställningen.
”Efter Ahlmarks devota hyllningstal till ’den enda demokratin i regionen, omgiven av skurkstater och terrorister’ och med kritik av kritikerna av Israels politik, reste sig Persson demonstrativt upp. Med långsamma steg kom han bakom mig, lutade sig över mig, sträckte fram handen till Ahlmark över bordet och sade högt så att både Jan (Eliasson, reds anm.) och jag skulle höra vad han sade: ’Tack, Per, du sade exakt vad jag tyckte.’”
I boken påpekar Schori också hur försiktig han som svensk FN-ambassadör uppfattade att den svenska kritiken av USA:s hot inför Irak-kriget var.
”…det var inte politikerna som aktivt manade till respekt för folkrätt och amerikansk återhållsamhet utan de ’opolitiska’ tjänstemännen på UD. Tvärtom så höll statsministern, utrikeministern och den borgerliga oppositionen en låg profil. Sveriges röst hördes inte klart och tydligt som under Vietnamkriget, trots att man försågs med goda underlag och argument”.

Man vinner inga val på utrikespolitik heter det ju och i stort är nog detta sant. Inte desto mindre är det en moralisk skyldighet och det vore en viktig insats om oppositionen redan nu kan påpeka hur sned den svenska mellanösternpolitiken blivit.
Inom socialdemokratin finns starka krafter som nu när Göran Persson och Per Nuder är borta arbetar i den riktningen och med miljöpartister som Per Gahrton och Yvonne Ruwaida, kända förespråkare för palestiniernas sak, ska väl frågan snarast kunna fungera som en brobyggare mellan mp och v.
En ny utrikespolitik byggs inte på en kvart och med den här regeringens popularitet efter lurendrejeriet med fastighetsskatten och det senaste FRA-debaclet i åtanke bör man sätta igång redan nu med skisser och funderingar. Det kan göras alldeles oavsett hur eventuella regeringskonstellationer ska se ut.

/Jonas Thunberg