Nyheter/Utrikes 11 oktober, 2021

Taiwan pressas mellan USA och Kina – vilket väljer de?

De senaste åren har Taiwan hamnat i centrum för den eskalerande konflikten mellan Kina och USA. En gång var öns officiella strategi att integreras ekonomiskt med fastlandet. På grund av en växande nationalism föredrar befolkningen i dag att vara en bricka i USA:s antikinesiska allians.

”Den farligaste platsen i världen”. Så löd rubriken på The Economists framsida i maj. Bilden föreställde en radarbild över Taiwan, som om ön vore ett militärt mål för ubåtar. Numret var bara det senaste ledet i en lång rad alarmistiska utspel om öns framtid.(2) I en rapport publicerad i mars 2021 ansåg den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations att Taiwan är på väg att ”bli den mest explosiva punkten i världen, som kan utlösa ett krig mellan USA, Kina och förmodligen andra stormakter”.(3) Samtidigt slog amiral Philip Davidson, befälhavare över de amerikanska styrkorna i den indo-pacifiska regionen, under ett senatsförhör fast att en konflikt i Taiwansundet skulle kunna uppstå ”under detta årtionde”.(4)

Generalstabens uttalanden präglas visserligen av budgetära baktankar, eftersom rädslan för konflikt motiverar de militära utgifterna. Men oron är trots det grundad på en verklig företeelse: det ökande militära trycket från Kina mot dess grannar, och särskilt Taiwan. Kina började med att kapa alla kommunikationskanaler till den nationalistiska presidenten Tsai Ing-wens regering, efter att hon valdes i januari 2016. Spänningarna ökade sedan kraftigt efter att hon valdes om fyra år senare. Enligt Antoine Bordaz, forskare vid Stiftelsen för strategiska studier, beräknas Kina ha kränkt Taiwans luftrum 380 gånger under 2020.(5) Flygintrångens frekvens har ökat ännu mer under 2021.

De senaste spänningarna har två orsaker. Den ena står att finna i de två parternas gemensamma geopolitiska historia, den andra är kopplad till Taiwans position i rivaliteten mellan USA och Kina.

1945, efter fem år av japansk kolonisation, tog partiet Kuomintang (KMT) som då styrde Kina kontroll över Taiwan. Fyra år senare, efter att ha besegrats i inbördeskriget mot Kinas kommunistparti, drog sig partiet tillbaka till ön med den kinesiska republikens institutioner som hade upprättats på kontinenten 1912 efter att Qing-dynastin störtats. Inför hotet om en förestående invasion av de kommunistiska styrkorna räddades Kuomintang av utbrottet av Koreakriget i juni 1950, samt av USA:s försvar av Taiwan som en del av uppdämningsstrategin mot kommunismen i Asien. Situationen i Taiwainsundet frystes därmed ned under två decennier.

Med USA:s stöd lyckades den Kinesiska republiken (som är det officiella namnet på Taiwan) under Chiang Kai-sheks hårdföra styre behålla Kinas plats i FN, på bekostnad av Folkrepubliken Kina, som uteslöts. Men 1971 antogs resolution 2758 som innebar att platsen överfördes till Peking och att ”Chiang Kai-sheks representanter uteslöts”.(6)

Efter detta isolerades Taiwan allt mer när en rad länder valde att bryta de diplomatiska förbindelserna med ön. Till slut avbröt även USA kontakterna när man erkände Folkrepubliken Kina den första januari 1979. Sedan dess har USA:s politik mot Taiwan varit baserad på fem huvudsakliga dokument (den så kallade Taiwan Relations Act, de tre ”gemensamma sino-amerikanska kommunikéerna” och de ”sex försäkrandena”). Dessa texter anser att det bara finns ett Kina, nämligen Folkrepubliken, men de tar inte ställning i ”frågan om Taiwans suveränitet” och insisterar på en ”fredlig lösning”. Texterna nämner bara Pekings position, enligt vilken Taiwan utgör en del av Folkrepubliken Kina, utan att explicit ställa sig bakom den.

1979 hade ön bara 24 diplomatiska allierade, en siffra nära de 15 regeringar som i dag erkänner Taiwan som statsbildning. Medveten om sin styrkeposition ändrade Folkrepubliken då sin strategi, från en ”befrielse” av ön med våld till främjandet av en fredlig återförening genom stärkandet av de ekonomiska och mänskliga banden. I ett ”meddelande till de taiwanesiska landsmännen” som publicerades samma dag som förbindelserna med USA upprättades, föreslog den kommunistiska regeringen att ett utbyte mellan parterna skulle inledas på alla områden. Det potentiella bruket av våld övergavs inte helt som alternativ, men det degraderades till sista utväg.

Två år senare gick Kina något längre genom att formulera villkoren för en fredlig återförening: ön tilläts behålla ”en hög grad av självbestämmande i egenskap av särskild administrativ region”, och Peking förband sig att inte lägga sig i allt som berörde öns ”lokala spörsmål”. Med andra ord kunde taiwaneserna behålla sitt ekonomiska system och sitt levnadssätt. Dessa förslag lade grunden för formuleringen ”ett land, två system”, som sedan skulle komma att införas i Hongkong. Pekings position har inte förändrats nämnvärt sedan dess. I sitt tal vid 40-årsjubileet av ”meddelandet till de taiwanesiska landsmännen”, den 2 januari 2019, påminde president Xi Jinping än en gång om att den enda lösningen för Taiwan är integration i Folkrepubliken inom ramen för principen ”ett land, två system”, och att regeringen i Taipei (Taiwans huvudstad) bara kan göra anspråk på att vara en lokal myndighet.

Denna kompromisslöshet har sina rötter i en seglivad essentialistisk förståelse av nationen som ger blodsband överordnad betydelse: i egenskap av kontinentens ursprungsinvånare måste taiwaneserna med nödvändighet vara kineser. De har inget att säga till om i frågan, historien och deras förfäder talar i deras ställe. Men historien, som Xi Jinping formulerade den i sin ”kinesiska dröm” efter att han tillträdde som kommunistpartiets ordförande 2012, kräver av alla kineser att de åter skänker stolthet åt sitt land genom att utplåna ”förödmjukelsens sekel” som landet genomlevde från och med det första opiumkriget (1842) och framåt. Sedan de europeiska kolonierna Macao och Hongkong lämnats tillbaka är Taiwan nu det sista förlorade territoriet, den sista ”förödmjukelsen”.

Trots den ideologiska skillnaden mellan KMT och KKP delade Chiang Kai-shek denna essentialistiska nationalism, som ser återförandet av Kina till en stormaktsposition som en helig uppgift, och införde den i Taiwan. Det underlättades av att mer än en miljon fastlandskineser, motsvarande 15 procent av befolkningen, hade tagit sin tillflykt till ön. Men under demokratiseringen av Taiwan, från och med 1980-talet och framåt, fick den kinesiska nationalismen konkurrens av den en växande föreställning om en särskild taiwanesisk identitet, vars kulturella rötter visserligen delvis står att finna i Kina men som också följer en egen historisk och politisk bana. Denna identitära dynamik ledde fram till ett första maktskifte när en självständighetsivrande regering tillträdde år 2000.

Efter det nederlaget utsåg KMT den taiwanesiska självständighetsrörelsen till sin huvudsakliga fiende, och det konservativa ledarskapet började därför närma sig det kinesiska kommunistpartiet genom att spela på deras gemensamma vision om ett ”Storkina”. KMT återtog makten 2008 med stöd av näringslivet och medier som i stor utsträckning köpts upp för det ändamålet. Dess retorik hade en dubbel natur då den lade tonvikten på öns suveränitet samtidigt som den framhöll de ekonomiska fördelarna med ett närmande till fastlandet. Under Ma Ying-jeous ordförandeskap undertecknades inte mindre än 19 avtal med Peking, som bland annat lade grunden för en ”gemensam marknad på båda sidor om sundet”. Utbytet i alla möjliga sektorer ökade markant och Taiwans ekonomiska beroende av Kina, som redan var betydande, ökade till nivåer som oroade självständighetsrörelsen: 40 procent av öns export gick till Kina. Den väg mot återförening som de kinesiska myndigheterna hade slagit in på 30 år tidigare tycktes nu ha förvandlats till en motorväg.

Men den ”kinesiska drömmen” tog slut 2014. Den KMT-styrda regeringens försök att få igenom ett frihandelsavtal i parlamentet gav då upphov till en nationell motståndsrörelse. Avtalet som inte bara gav kinesiskt kapital möjlighet att investera i förlagsvärlden, mediasfären och kulturlivet, utan också öppnade den lokala arbetsmarknaden för kinesiska arbetare, gav upphov till stark oro. Den tre veckor långa ockupationen av parlamentet och de närliggande gatorna under ”solrosrörelsen” utgjorde kulmen på flera års missnöje och blev en vändpunkt i relationerna med Kina. Händelsen ledde till ett uppvaknande bland taiwaneser under 40 års ålder som under sina liv bara upplevt demokrati, och födde en ny generation aktivister och politiker som har en mycket mer skeptisk inställning till de politiska konsekvenserna av den ekonomiska integrationen med Kina.

Opinionsundersökningar visar att identifieringen med en självständig och suverän ”taiwanesisk nation” bara har stärkts under de senaste 15 åren. Enligt Centret för valstudier vid Chengchi-universitetet ansåg 2020 två tredjedelar av befolkningen sig vara ”enbart taiwaneser”, jämfört med mindre än en femtedel 1992. En studie publicerad i tidskriften CommonWealth bekräftar den siffran och ger en mer precis bild av situationen ur Taiwans perspektiv.(7) Två tendenser utkristalliserar sig. Å ena sidan kan relationerna med Kina inte längre utvecklas enligt den mall som fastställts av Peking. Fastlandets ekonomiska attraktivitet är sjunkande och över 90 procent av befolkningen förkastar principen ”ett land, två system”. Å den andra har den ”kinesiska drömmen” i princip dött för invånarna under 30 års ålder. Mer än fyra femtedelar av dem ser sig som ”enbart taiwanesiska”, två tredjedelar anser att ”Taiwan” borde vara landets officiella namn i stället för ”Kinesiska republiken”, och nästan lika många vill ha självständighet.

Sedan taiwaneserna slutat lyssna till de kinesiska sirenernas sång om gemensamt välstånd har Peking svarat med att åter plocka fram hotet om militär intervention. Men denna strategiförändring kolliderar med den snabba utvecklingen av de kinesisk-amerikanska relationerna. Sedan de diplomatiska kontakterna avbröts är USA inte längre bundet till Taiwan via något försvarsavtal. Den så kallade Taiwan Relations Act som antogs i april 1979 understryker dock vikten av att nå en fredlig lösning på konflikten, möjliggör försvarsleveranser till Taiwan och förbinder USA att ”upprätthålla USA:s förmåga att motstå våldsanvändning eller andra former av tvång som kan utsätta öns säkerhet eller dess ekonomiska och sociala system för fara”. Även om den inte explicit talar om möjligheten för en militär intervention i händelse av kinesisk aggression, möjliggör formuleringen ändå en sådan: den utgör grunden för den ”strategiska tvetydighet” som Washington upprätthåller.

I USA:s ögon har Taiwan alltid varit en spelbricka vars relativa strategiska värde beror på stormaktens realpolitiska överväganden i regionen. Sedan några år tillbaka är detta värdes kurva uppåtgående. Efter att ha utgjort en bricka i uppdämningspolitiken mot kommunismen under kalla kriget har ön blivit ett modellsamhälle för den kapitalistiska demokrati som Washington hoppades kunna införa i Kina genom att ”engagera” landet ekonomiskt. Under tre årtionden var denna strategi, som passade de multinationella företagen som hand i handske då den gav deras miljöförstörande och omättliga industrier tillgång till billig arbetskraft, en källa till optimism i det amerikanska ledarskiktet vad gäller integrationen av Kina i ”deras värld”. Den var fortfarande dominerande under Obamas regeringsperiod, men har lämnat plats åt en mer konfliktsökande strategi under Trump och Biden. Taiwan spelar en inte oviktig roll i denna nya doktrin.

På det geostrategiska planet är ön fortfarande en viktig länk i den första kedjan av öar som sträcker sig från Japan till Indonesien och som blockerar den kinesiska flottans tillgång till västra Stilla havet. Även på det ekonomiska planet spelar Taiwan en nyckelroll i USA:s försök att begränsa Kinas uppgång, i synnerhet i Biden-regeringens försök att få till stånd en allians av ”tekno-demokratier”. Öns fabriker producerar nämligen majoriteten av den senaste generationens halvledare, det vill säga delar som är oumbärliga för den globala digitala ekonomin (smartphones, uppkopplade produkter, artificiell intelligens och så vidare). USA vill försäkra sig om att denna resurs stannar i deras läger.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter

Fotnoter


Docent vid Centrala nationella universitetet i Taoyuan (Taiwan), och forskare vid Centre d’étude français sur la Chine contemporaine (CEFC) i Taipei.
Se till exempel Gilles Paris och Frédéric Lemaître ”Taïwan, au coeur des tensions entre la Chine et les États-Unis”, Le Monde, 15 april 2021, eller Brendan Scott, ”Why Taiwan is the biggest risk for a US-China clash”, Bloomberg, New York, 27 januari 2021 (uppdaterad 5 maj 2021), och Washington Post, 5 maj 2021.
Robert D. Blackwill och Philip D. Zelikow, ”The United States, China, and Taiwan – a strategy to prevent War”, rapport från Council on Foreign Relations, New York, februari 2021.
”China could attack by 2027: US admiral”, AFP och Taipei Times, 11 mars 2021.
Nathalie Guibert, ”Taïwan : des incursions aériennes chinoises sans précédent”, Le Monde, 25 januari 2021.
”Restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China in the United Nations”, resolution 2758, FN:s 1976:e plenarsammanträde, New York, 25 oktober 1971.
”Taiwan vs. Kinesiska republiken, generationskonflikten övertar nord-syd-konflikten”, CommonWealth, nr. 689, Taipei, 31 december 2019 (på kinesiska).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]