Vänsterpartiet har hamnat i skottgluggen i debatten om hedersförtryck och situationen bland annat i en del av våra förorter. Det började i Aftonbladet med att Zeliha Dagli och därefter Amineh Kakabaveh, vänsterpartistisk riksdagsledamot, påtalade vad som håller på att utecklas till ett fundamentalistiskt kvinnoförtryck och förtryck mot HBT-personer i Sverige. Homosexuella förföljs, kvinnor får inte klä sig som de vill och än mindre leva som de vill.
”Förra veckan blev en av hennes väninnor som inte bär slöja tillsagd på jobbet med orden att den som inte följer Allahs lagar förtjänar att dö.
Kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är allt mer kvävande, det finns ingen frihet här längre”
Snabbt fick dessa kvinnor mothugg på Twitter. Manijeh Mehdiyar (Miljöpartiet) och Maimuna Abdullhai (Muslimska mänskliga rättighetskommitén) hävdade att Kakabaveh spred rasism och islamofobi. Vänsterpartister som Ali Esbati och Christina Höj Larsen vidarebefordrade detta i stället för att försvara Kakabaveh. Senare publicerade tre ledande vänsterpartister (Etzler, Höj Larsen och Dinamarca) i Aftonbladet ett exempel på hur man blandar bort korten och döljer problemet i en allmän politisk analys:
”Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen. ”
Utanför partiet har Vänsterpartiet med rätta fått kritik för att vara otydliga. Sara Mohammad (Glöm inte Fadime och Pela) skriver om Etzler med flera:
”De förvränger det djupgående problem som hederskulturen är och försöker inbilla oss att om köerna på vårdcentralen var kortare hade förtryckarna i förorten inte haft synpunkter på utsläppta hår, kortärmade tröjor eller val av livspartner /…/ Sedan när gör vänstern så här grunda analyser av strukturer /…/ Detta handlar om våra rättigheter – som för övrigt är alla kvinnors rättigheter.”

Vänsterpartiets program är tydligt och ställning för att hedersförtrycket är ett eget, specifikt problem. Problemet är att det fortfarande finns, hos många partimedlemmar, en föreställning om att ”hedersförtryck” inte existerar som ett eget problem utan bara beror på andra saker eller är en del av ett generellt patriarkalt förtryck. Men det patriarkala förtrycket, och dess yttersta konsekvens, hustrumisshandel, är inte allmänt accepterat i Sverige, det sker inte genom kollektiva familjeråd och misshandlaren hyllas inte av omgivningen.
Rädslan att ta ställning i hedersfrågan tycks bottna i en inbillning om att detta handlar om rasism eller en viss religion. Hederskulturen finns hos kristna, muslimer, judar och hinduer. Att påtala kvinno­förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter kan aldrig vara rasism och de enda som tjänar på att man är otydlig om detta är förtryckande fundamentalister och Sverigedemokrater och andra rasister som får nya argument och vatten på sin kvarn.
Det är dags för Vänsterpartiet att ta tydlig ställning i frågan och att tala med en röst.