Mats Wahl är en av landets främsta författare för unga. Nu berättar han om narkotikabruket, vården och den känslomässiga skadans tyngd.

Det handlar inte om lycka.
Nej. Bättre upp.
Det handlar om smärtlindring.
Kristina Lugn

En kvinna kommenterar min käpp. ”Har du gjort den själv?” ”Nej, jag köpte den i London 1965 när jag skulle till högländerna.” ”Snygg”, säger hon och klistrar en lapp på den. Där finns mitt namn och födelsenummer och jag blir försedd med kläderna jag ska bära under ingreppet. Man kommer att placera mig i en röntgenapparat, tumören i levern lokaliseras och en nål förs in i den. När nålspetsen hettas upp förstörs tumören. Under ingreppet sover jag och senare på dagen går jag hem med fyra Oxynorm och några rör Innohep i fickan. Levertumören – min andra – är sannolikt följden av en hepatit c orsakad av narkotikainjektioner med orena instrument.

Innohep injicerar jag i lårmuskeln. En gång i tiden injicerade jag andra preparat, men den tidens injektioner gjordes intravenöst. Det var i mitten av 60-talet och jag medicinerade mot förtvivlan och livsleda. Medicinerna utgjordes av bokpackar från biblioteket, otaliga kvällar i biografmörker, Miles Davis och Schubert och allt jag kunde komma över från gatans apotek. Det var amfetaminpreparat som Preludin, Ritalina och Maxiton forte och det var morfin och heroin i London 1965. Det var råopium och LSD, det var gräs från Marocko och hasch från Libanon, Turkiet och Afghanistan. Det var till och med en Meskalinkaktus hittad i en blomsterhandel i centrala Stockholm. Det var allt som tillfälligt kunde döva mina känslor av olycka, tristess och meningslöshet.

Min bäste vän Janne var 16 när vi lärde känna varandra, hans flickvän var 15 och den gemensamme vännen Harry var också 16. Han hade sjungit i Stockholms gosskör. Själv var jag 17 och drömde om att bli författare. Harry dog så småningom av en heroinöverdos och Jannes flickvän berövade sig livet när hon i medelåldern övergått från narkotika till alkohol. Janne injicerade råopium under flera års tid. Råopium fanns i Stockholm under 60-talet och var tämligen billigt. Morfin var svårt att få fatt i. Heroin förekom knappt. Bara de riktigt förtvivlade ger sig på att injicera råopium. Man löser lite opium i upphettat vatten. Vätskan ser ut som gammalt diskvatten och lukten är motbjudande. Man ser växtdelar i det bubblande vattnet, filtrerar genom en bomullstuss och injicerar med en kanyl i grovlek 18. Kommer något av vätskan ut i muskeln skriker man.

Janne och hans flickvän hade det gemensamt att deras fäder berövade sig livet. Flickans pappa tog sitt liv då hon var i förskoleåldern. Jannes pappa spikade i senare medelåldern fast en planka i sommarhusets golv, stödde jaktgevärets kolv mot plankan och stoppade mynningen i munnen. Med Jannes gamla metspö nådde han avtryckaren. Som liten var Janne allergisk. På Karolinska Sjukhuset i Solna hade man spänt fast honom i en säng och undersökt hur hans kropp reagerade på olika födoämnen. Några år senare åkte han regelbundet till sjukhuset där man gav honom Efedrininjektioner. Senare invigde han sin flickvän och mig i bruket av narkotika. Jag lärde en flickvän haschrökandets konst. Hon hade varit eksembarn och som förskolebarn legat bunden i en sjukhussäng för att hon inte skulle klia sönder såren. När vi rökte hasch skrattade vi så att vi grät.

Jag tänker på oss som Självmordspatrullen. I gruppens periferi fanns ett antal mer försiktiga vänner. De injicerade aldrig, men rökte enorma mängder gräs och hasch. Två av dem blev senare socionomer. Janne övergick till alkohol och blev journalist. Själv rökte jag gräs och hasch i nio års tid, försörjde mig på lärarvikariat, ansågs göra ett bra arbete och hade alltid jobb. Fem gram gräs kostade i början av 60-talet 25 kronor. Fem gram är så mycket som ryms i en vanlig tändsticksask.

På heroin i London sommaren 1965 låg jag på ett skitigt köksgolv och kräktes tätt intill överdosen och andningsstoppet, natt efter natt. Den som tvekar inför suiciden kan alltid hitta en passande olycka att utsätta sig för. I dag ser jag allt bruk av tung narkotika som maskerade suicidförsök. Med ”tung narkotika” menar jag narkotika som vid överdosering kan leda till ögonblicklig död.

Det finns folk som påstår att det förflutna är dött. ”Glöm”, säger de. ”Det där är länge sedan. Det är gammalt!” Hos andra låter det på annat sätt. Hos William Faulkner, nobelpristagare i litteratur 1949, sägs att ”Det förflutna är aldrig dött, det förflutna är inte ens förflutet.” Hos den finske författaren Henrik Tikkanen sägs att: ”Den som inte ser framåt och inte bakåt får se upp.” Själv menar jag att det som skedde långt innan jag föddes har betydelse för hur jag kommit att treva mig fram genom livet.

Mormor och morfar föddes 1886 på nordöstra Gotland. Morfar blev folkskollärare, mormor födde åtta barn. Ett av barnen hette Inge. 1926 var Inge 14 år och avled under svåra smärtor i reumatisk feber. Det morfin han borde ha fått injicerade jag långt senare. Inge fick nöja sig med Albyl.

Hon som skulle bli min mor kallades Inga. Hon tog realexamen 1944 och tänkte bli lärare som sin far. Men en rekryt kom emellan. Hans namn var Karl Erik. På det som i dag heter Hotell Kalk i Visby blev Inga gravid vid sitt första samlag. Inga var född några månader efter att hennes bror avlidit. Ingas namn var inte Inga. Inga var hennes smeknamn. Hon hette Ingegerd. Gärden till Inge.

Jag föddes i Malmö där rekryten hörde hemma och Inga och jag bodde med min far i farmors hus. Farfar var alkoholiserad och utslängd. Snart berättade besökande morbröder för mormor och morfar att Inga blivit mager och att hon inte for väl i äktenskapet. När jag blivit två år gammal kom morfar på besök. Han ämnade ta reda på hur det stod till med dottern och barnbarnet och samlade far och farmor för ett samtal i köket. Inga fick inte delta i resonemanget om sin framtid. Hon satt utanför köksdörren och lyssnade. Morfar ställde en fråga till min far: ”Vem vill du ha – min dotter eller din mor?” Enligt Inga ska min far ha svarat: ”Då väljer jag mor.” Dagen därpå står morfar och Inga på Malmö central och min far kommer för att ta farväl. Morfar lyfter mig ur Ingas famn och lägger mig i min pappas armar. Så tar han mig tillbaka i det han till min far yttrar: ”Nu vet du hur det är att ha förlorat ett barn.” Det var sista gången min far mötte min mor. Själv skulle jag återse min far först då jag sökte upp honom 50 år senare.

Vi kommer hem till Slite, den lilla gotländska orten med den stora cementfabriken. Morfar lyfter mig ur vagnen och mormor står på trappan till det röda huset med vita knutar. Morfar bär mig till mormor, lägger mig i mormors armar, omfamnar oss och säger: ”Nu har vi fått Inge tillbaka.” Som den återuppståndne Inge förvandlas jag till min morbror och en ny livsväg stakas ut åt mig. Jag är nu den avlidne morbrodern som sades ha varit sällsynt begåvad och oändligt snäll. Han dog vit runt munnen efter otaliga Albyl.

Jag bor nu hos mormor och morfar. Inga bor i samma hus och arbetar som kontorist på kraftverket. Tre år gammal får jag 40 graders feber. Provinsialläkaren tillkallas och det blir iltransport till lasarettet. Doktor Palmgren i Visby konstaterar kikhosta, dubbelsidig lunginflammation och vatten i lungsäcken. Den som har vatten i lungsäcken kan drunkna i sina inre oceaner. Senare skulle närheten till drunkningsdöden bli en återkommande realitet i mitt liv.

På lasarettet i Visby ligger jag under 28 dygn isolerad på ett rum vilket jag minns som soligt och ljust. Vad består treåringens minnen av? Finns där ens en tillstymmelse till objektiv sanning? Är inte treåringens föregivna minnen blott ett gytter av konstruktioner och försök att skapa mening i det obegripliga? Under 28 dagar fick min mamma inte besöka mig. Mormor och morfar var inte heller välkomna. Min vanliga värld var försvunnen och tillvaron obegriplig. Därtill den höga febern och de vitklädda gestalterna som sökte bevara min flämtande livsgnista med för barnet obegripliga åtgärder.

Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!

Hit kan du vända dig om du har självmordstankar

Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa eller chatta. De som svarar är volontärer som har fått utbildning och handledning för att ge medmänskligt stöd. Telefon: 901 01

Mats Wahl

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte.

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss.

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan.

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet.

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ.

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp.

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx.

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet.

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen.

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser.

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer.

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden.

Jens Börjesson Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt om klimatplattformen är rätt forum.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Halil Karaveli Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Volodya Vagner

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Katerina Zolotova

Ellen Lagerson Illustratör och formgivare.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Redaktionen

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter.

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor.

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Mats Wahl: Tänk om psykiatern sett hela mig (och inte bara drogerna)

Hit kan du vända dig om du har självmordstankar

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Tuija Roberntz: Pinsamt när SVT missförstår klimatrörelsen

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

En postsovjetisk krutdurk

En miljöaktivist i örnens näste

Ellen Lagerson: Titta Musks krav!

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Veckan som gått

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

Räkfrossans moder

Hit kan du vända dig om du har självmordstankar

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev