Semestern, tre veckor, tillbringade jag i Berlin, alltid politiskt intressant, alltid spännande. Berlin är radikalt, sammanlagt samlar SPD, De gröna, Die Linke och Piraterna mer än 70 procent av rösterna i den opinionsundersökning som genomförs under mina tre veckor på plats. Åtta procent av rösterna går till ”övriga”, mestadels högerextrema partier. Det finns fyra dagstidningar till vänster om mitten i staden: en grön, en socialdemokratisk, en vänster och en yttervänster. Tre av dem härstammar från DDR-tiden. Där jag bor, i västra Kreuzberg, är De gröna starkast och ekologiska affärer och cyklister dominerar gatubilden. Serviceindustrin dominerar – industrin är sedan länge död. Det är massor av restauranger, låga krogpriser och riktigt låga löner, både Annie Lööf och Anders Borg skulle trivas. Det tidigare så framgångsrika vänsterpartiet Die Linke lider hårt av konkurrensen från det framgångsrika Piratpartiet, många av vänsterns väljare tycker att de sålde ut för mycket av sin politik när de tidigare i flera mandatperioder satt i delstatens regering.

I gröna dagstidningen Tageszeitung läser jag en lång och intressant intervju med kebabskäraren Ali M. Från en av stadens så populära dönerstånd (kebaberior). Om arbete, fritid och vilka villkor han har på jobbet. Han vågar, med risk för sparken, inte stå med eget namn men har berättar att han tjänar 3,75 euro i timmen efter skatt (vitt således). Om han är sjuk får han sparken och någon semester har han inte. ”Vi arbetar som i tredje världen här. Om folk visste hur det var skulle de inte köpa någon döner”, säger han.

”Men ni har ju anställningskontrakt, inte kan ni godtyckligen få sparken?”, försöker journalisten. ”Ingen vågar säga något”, säger Ali M. och antyder sedan att konsekvenserna kan bli värre än sparken. Mina tankar går till den facklige aktivist från SAC som nyligen misshandlades för sina försök till organisering, brutaliseringen av arbetsmarknad pågår också hos oss.
Min väninna T jobbar på en ekologisk supermarknads bageriavdelning. Lönen är låg, arbetsdagen lång, börjar i ottan och hon måste pendla till jobbet sammanlagt två timmar om dagen. Men arbetslöshetsersättningen är så låg att det fortfarande är bättre att arbeta än att gå hemma, arbetslinjen är stark här således. De tyska fackliga ekonomerna är eniga om att det är de drakoniska försämringarna i a-kassan via det så kallade Hartz IV-programmet som pressat ned reallönerna i landet. Exportindustrin, bland annat stora delar av bilindustrin, har också gått med på direkta lönesänkningar under finanskrisen.

Tyskland är Europas ledande ekonomi och sägs vara ett av få länder som har tjänat på euron. Det är sant att euron har utformats så att den gynnar redan starka industriländer som har kunnat sälja sina produkter på en större marknad till mycket gynsamma villkor. Den tyska bytesbalansen har stärkts rejält, framförallt gentemot de krisande sydeuropeiska länderna.
Men framgången har också ett högt pris. Den tyska arbetslösheten är förvisso nu ett par procent lägre än den svenska, 5,6 procent i maj 2012 enligt eurostat, men en extrem låglönemarknad ligger bakom. När jag ska tvätta den bil vi lånat under semestern åker jag ut till en enorm biltvättsanläggning i de gamla västberlinska förorterna. Där sitter ett anslag om att firman söker personal. Fyra euro i timmen (vitt) ska den som söker få, lönen är utsatt från början så att alla som söker ska veta vad som gäller. Facket slåss med ryggen mot väggen (på grund av låg organisationsgrad) och försöker få igenom en värdig minimilön som ska lagstadgas.

Någonstans måste också alla i dessa kristider fråga sig vilken typ av samhälle vi vill ha. Är det positivt att den typen av arbetsmarknad växer fram som enda alternativet för utblottade arbetslösa utan a-kassa. Särskilt Centerpartiet och Folkpartiet har redan de politiska förslagen för en liknande arbetsmarknad i Sverige förberedda. Centerpartiet satsade sin dag i Almedalen på att via en hitflugen tysk forskare förklara storheten i den tyska modellen. Här har vänstern med sin kamp för riktiga arbeten i offentlig sektor, för kollektivavtal, mot lönedumpning och extrema låglönemarknader en livsviktig uppgift att stå emot. Att de misslyckade euroländerna lider under systemet vet vi redan, sanningen är att de lyckade också betalat för sin så kallade seger med en mycket stor nyfattigdom.
Inte heller det politiska systemet i Tyskland lämnas opåverkat av eurokrisen. Den dominerande nyheten i riksmedia i sommaren har rört maktkampen mellan Angela Merkels regering och den så mäktiga författningsdomstolen i Karlsruhe. I Förbundsrepubliken står författningen över allt, även politikerna, och nu utreder den mäktiga domstolen om det verkligen kan vara författningsenligt att överföra så mycket makt till Bryssel som finanspakten gör utan att ställa frågan inför folket i ett allmänt val först. Regeringen säger att läget nu är desperat och att skrivbordsdomarna i Karlsruhe inte förstår att det är snabba ryck som gäller om euron ska lyckas räddas. I Der Spiegel görs analysen att den mäktiga domstolen försvarar sin egen makt, den har mycket att säga till om gentemot regeringen i Berlin men gentemot Bryssel står de maktslösa.

Att Tyskland kommer att låta Grekland lämna euron om det krävs har det redan rapporterats om sedan länge. Men eurons kritiker blir starkare i Tyskland för var dag som går och frågan om den överhuvudtaget överlever ställs på allvar också i Tyskland. Det är framför allt högern i Tyskland som höjer rösten för D-marken: de vill inte betala för greker, spanjorer och andra ”som inte sköter sin ekonomi”.
– D-marken är redan tryckta, en kompis till mig har sett dem, säger min vän snickaren F till mig men lägger snabbt till att det ju inte behöver vara sant.