Torbjörn Tännsjö har förmågan att analysera svåra och djupa frågor på ett sätt som vanligen gör mig djupt imponerad. Som i hans plädering för världsparlament. Men när det gäller planekonomi är han ute och cyklar.
Han skriver: ”I en artikel i Flamman (9/11) påpekade jag att med utvecklingen av AI har de två mest omhuldade argumenten mot planekonomi fallit. Även stora informationsmängder kan nu hanteras. Talar vi om konsumtionsvaror kan de också i en socialistisk planekonomi marknadsföras. Därmed finns tillgång till uppgifter om hur människor tar emot det utbud som bjuds. Återstår något viktigt argument mot planekonomi?”
De så kallade datorutopisterna i Östeuropa var inne på samma spår: Med datorernas hjälp skulle planekonomin räddas. Det blev tvärtom. Persondatorerna krävde självständigt tänkande och individuella initiativ, som planbyråkraterna inte kunde kontrollera. Den nya informationstekniken blev en grundorsak till planekonomiernas kollaps. Eller i fallet Kina medförde den marknadens och kapitalismens återkomst.
Tännsjö verkar mena att om jag står i Konsum på Landala Torg i Göteborg och väljer mellan lättfil och lättyoghurt (båda eko!) så skall en planbyråkrat i Stockholm med hjälp av AI kunna förutse vad jag och miljoner andra konsumenter väljer, skicka meddelanden om vilka kvantiteter som ska produceras till Arla, som i sin tur skall tala om för mjölkbönderna vad de skall satsa på? Fan tro’t.
Den nya informationstekniken blev en grundorsak till planekonomiernas kollaps.
Tännsjö igen: ”Samhällen som det svenska står inför gigantiska industriella dilemman, som omöjligt kan hanteras av marknaden. Ska vi försöka avveckla sådan konsumtion, som driver på klimatförändringarna? I så fall krävs drastiska ingripanden från staten.”
Ja, staten måste aktiveras i klimatpolitiken. Men som klimatforskarna och miljöekonomerna i stort sett är eniga om, så går flera av de mest effektiva ingripandena via marknaden. Som skatter på koldioxid och handel med utsläppsrätter. Och om ägardirektiv till Vattenfall att investera i enbart förnybart.
Tännsjö igen: ”Planhushållning är på allas läppar. Inte minst hos industrins ägare, som kräver garantier för en eventuell storsatsning på kärnkraft. De rikaste i vårt land, ägarna av de avgörande produktionsmedlen, vädjar om subventioner och gåvor. Men är det inte i så fall rimligt att samhället (staten) tar över ägandet av dessa resurser och styr omställningen på det sätt majoriteten vill?”
Jo, staten bör äga kärnkraften. Men staten skall inte subventionera denna föråldrade teknik utöver de pengar som redan går till avfallshanteringen. Låt marknaden verka fritt så kommer solen och vinden med hjälp av ny framväxande batteriteknik att slå ut kärnkraften.
När det gäller utbildning, vård, omsorg och infrastruktur fungerar marknaden dåligt. Där behövs offentligt ägande och planering som styr resurser efter behov. Eftersom staten är för svag gentemot kapitalmakten behöver vi också överstatliga demokratiska motkrafter på europeisk och global nivå. Torbjörn och jag är nog överens om det. Men i synen på marknaden får han tänka om.