I slutet av oktober klubbade en förvånansvärt enig riksdag igenom en rad beslut, som är tänkt att underlätta polisens bekämpning av skadegörelse, läs klotter. Besluten togs nästan helt utan uppmärksamhet från media. Det är märkligt. Det är nämligen inget okontroversiellt handlings-program som nu sjösätts. Det är hårt kritiserade lagändringar som på flera sätt hotar att luckra upp rättsäkerheten.
Från och med den 1 januari blir det tillåtet att kroppsvisitera personer som polisen misstänker kommer att utföra skadegörelse.
Maxstraffet för skadegörelse höjs från sex månader till ett år.
Sist, men inte minst, blir det olagligt att begå ”förberedelse till skadegörelse”.
Ändringarna i lagen ser små ut på papperet. Men de öppnar upp för en utveckling som både är obehaglig och svår att förutsäga. I Regeringsformen, vår viktigaste grundlag, finns ett väl utbyggt skydd för den kroppsliga integriteten. Medborgarna är skyddade mot till exempel godtyckliga kroppsvisitationer. När riksdagen nu ger polisen starkt utökade möjligheter till att kroppsvisitera misstänkta klottrare, gör man alltså ett undantag från grundlagen.
Hur avgör man vilka personer som ser tillräckligt ”misstänkta” ut för att kroppsvisiteras innan ett brott ens har begåtts? Hur skiljer man ett ”kriminellt utseende” från ett laglydigt? Om en polisman väljer att låta sina fördomar styra hans arbete, finns det inga regler som kan hindra honom. Det borde vara tillräckligt för att inte låta lagändringarna försvinna i mediabruset utan diskussion. Särskilt som kritiken mot förslaget har varit skoningslös från flera håll. Tunga institutioner som lagrådet, advokat- samfundet, JO, Justitiekanslern och Brottsförebyggande rådet har slagit bakut. De har påpekat just att det inte finns några spärrar som kan förhindra godtycke. Ungdomsstyrelsen, som bland annat sysslar med graffitifrågor, är helt avståndstagande. Risken med lagen kan sammanfattas så här: Mäklaren Stefan, 45 år, går förbi en nedklottrad vägg med en sprayburk i fickan. Han har köpt en burk med sprayfärg för att lackera om sin bil. Kommer han att stoppas av polis och kroppsvisiteras? Kommer han till och med att dömas för förberedelse till skadegörelse? Jag tvivlar på det.
Men vad händer om Ninos, 18 år och klädd som en hiphopare, går förbi samma vägg på kvällen? Också han har en nyköpt sprayburk i fickan. Den ska han ha för att måla på en laglig graffittivägg senare under veckan. Jag tror inte att det är en alltför vågad gissning, att han riskerar att behandlas på ett annorlunda sätt.
Under riksdagsdebatten menade socialdemokraten Kerstin Andersson att de hårda metoderna i själva verket är ett exempel på ”medmänsklighet” med klottrarna. Eftersom det är dåligt att unga människor halkar in i kriminalitet, är det med automatik bra att polisen får utökade medel för att ta fast dem.
”Vilket gör mest ont, att jag begår ett brott och får betala ett skadestånd på 10 000 kronor, eller att genomgå en kroppsvisitation? Vilket gör mest ont i själen på denna unga människa?”
I mitt stilla sinne tänker jag: Så talar en människa som aldrig har
kroppsvisiterats av polis.
Den gemensamma tanken hos borgerliga och socialdemokratiska debattörer är lika enkel som fantasilös: Om vi bara skärper straffen, så kommer klottret att minska. Om vi bara ökar fängelsestraffens längd, så kommer fler dömda klottrare att återvända till det laglydiga samhället. Varje tanke på att brottsligheten kan vara kopplad till människors sociala situation, är som bortraderad. Att straffskärpningar bevisligen inte leder till minskad kriminalitet, glöms omsorgsfullt bort.
Samtidigt som lagen skärps, lever de få graffittiprojekt som finns runt om i landet under hot. Kulturbudgeten får ofta stryka på foten först, när kommunerna börjar spara. Alla minns vi det förra borgerliga styret i Stockholm. Där inledde moderata kommunpolitiker privata krig mot graffittin – laglig såväl som olaglig. Här gör logiken kullerbyttor: Om jag målar olagligt, åker jag i finkan. Återstår alltså att måla lagligt. Men det varken kan eller får jag!
Debatten om klotter lämnar kvar en obehaglig bismak. Tron på att oönskade kulturformer kan bekämpas med straffskärpningar är felaktig. Och tanken på att de bör bekämpas, är en djupt oroande tanke.
