Deras framgång har nästan blivit deras död. Barnteatern BUS kämpar för sin egen existens men ambitionen är som alltid: att rädda världen.
Det började år 1999 i en källare på Söder i Stockholm. En underjordisk scen bestående av flera rum där publiken, som ofta bestod av barn, själva deltog i spelet. Det som kännetecknar BUS – Barnens Underjordiska Scen – är förutom interaktiviteten även lekfullheten, den imponerande scenografin och den stora ensemblen. Konceptet blev snabbt en succé, de fick uppmärksamhet, blev omskrivna på kultursidorna och hade slutsålda föreställningar under flera år.
– Framgången beror både på att vi har gjort ett bra jobb och på att det varit banbrytande. Vi använder oss av sagan, magin och har väldigt genomarbetad scenografi och kostym, det är ett genuint hantverk och konstverk, säger Petra-Eleonora Näslund. Hon har varit med sedan den första produktionen, i början som skådespelare men är numera även producent.
Hon menar att många väljer att göra enklare föreställningar med färre skådespelare för att det är mer ekonomiskt hållbart.
– Det vi gör är ovanligt när det gäller barnkultur men det har också nästan blivit vår död, det har inte varit ett lönsamt koncept.
I vintras kom beslutet från Kulturförvaltningen att verksamhetsstödet skulle halveras för 2011 och helt utebli för 2012. Sorgsna rubriker som ”BUS går under” och ”Inget mer bus för teater BUS?” syntes i tidningarna och kulturjournalisten Margareta Sörensson fällde tårar i Expressen.
”Nu snyftar Balettfröken hjärtslitande. Och jag hulkar med henne. Hur torrögd och okunnig får en kulturförvaltning (Stockholms) vara? Har tjänstemännen aldrig varit i BUS källare på Söder? Aldrig lekt Ett drömspel? Har de aldrig nattats av Syster Tingeling? Lagat soppa på trollkottar?”
Men kampen går vidare, det är inte färdigbusat än. Ur tumultet då de förlorade både sin lokal och sitt verksamhetsstöd föddes idén till aktionerna Sthlms AkutsjukBus och Husmors Spa. Sedan dess har man kunnat lägga in sig på akutsjukbuset för att bli omhändertagen av systrarna som alltid är beredda att hjälpa och rädda, eller boka en helkroppskavling på Husmors Spa.
– Vi ville leka med den kommersiella tanken och tänkte vad är populärt idag? Vad är folk villiga att betala för? Och kom fram till att det var spa. Det är inte en helt vanlig behandling man får men den som kommer hit blir omplåstrad och omhändertagen, vi lyfter människor och gör så att de blir sedda, säger Petra-Eleonora Näslund.
När de spelar ute på stan möts de ofta av skratt och nyfikenhet, förvånansvärt många vill leka säger hon.
– Alla våra föreställningar handlar om att rädda världen, om att rädda människan, Balettfröken brukar till exempel få folk att lova att de inte ska flyga till Thailand.
När jag träffar Petra-Eleonora Näslund och Balettfröken Hannah Fjellström i deras lokal på Bondegatan har de just kommit hem från BUS-Backa där de har teaterläger för barn och är stressade inför morgondagens installation i Kungsträdgården. Vagnar och rekvisita ska på plats, och man kommer kunna återse karaktärerna från AkutsjukBuset, Husmors Spa och DreamPlay – en DrömLek (efter Strindbergs ett Drömspel, som de spelade i Vinterviken förra sommaren.) Som vanligt kommer det inte att finnas någon avgränsning mellan scen och publik, utan människorna som går förbi kommer att bli en del av spelet och leken. Men åter till frågan om de indragna pengarna.
Hur stor betydelse har det att vi har en borgerlig regering?
– Det vore enkelt att säga att det bara beror på det, visst har vi känt av regeringsskiftet men det beror också på att det helt enkelt finns för lite pengar, för liten bidragspott, vilket drabbar alla som sysslar med kultur. Vi har upp till 40 skådespelare vilket är ekonomiskt ologiskt. Vi har direktiv från kommunen om att vara lönsamma men vårt mål är inte att göra så många föreställningar som möjligt. Det vi vill göra är att undersöka generositet och autenticitet, säger Hannah Fjellström.
Dagen därpå återser jag henne i Kungsträdgården, men då är hon inte Hannah Fjellström längre utan Balettfröken som med fransk brytning oroligt frågar mig om den uppstoppade rumpan ser bra ut. Jag försäkrar att den gör det och hon svarar: ”Bra, bra. Det är viktigt att samarbeta.”
Den vita AkutsjukBus-ambulansen åker runt och tutar och vagnen med registreringsskylten ”verklighet” flyttas fram och tillbaka flera gånger under stort ståhej. Balettfröken står uppe på taket på ett slags tälttorn, med den putande rumpan i vädret och uppmanar folket där nere att applådera åt karaktärerna som står på marken och sträcker ut benen i balettposer. Folk tittar nyfiket, många plockar fram kameror, ”nu börjar det snart”, säger en dam som inte förstår att hon redan befinner sig mitt i teatern.
Två flickor går runt med stora svarta anteckningsböcker och frågar publiken vad världen har för problem.
Den cirkusklädda apan går runt och tar i hand och delar ut kramar till förbipasserande. Dagen till ära erbjuds det gratis kavling, vilket lockar till sig en ringlande kö. En äldre dam lägger sig till rätta på britsen och utbrister belåtna ”ooo” och ”aaa” när sjuksystrarna går i gång med kaveln över hennes rygg.
BUS vänder sig till barn mellan 0 och 100 år.
– Det handlar om att leka, att hitta tillbaka till det. Det finns många andra förutom oss som också gör sådant men vi har varit bra på att få barn att gå in i leken. När vi har spelat på skolgårdar i utsatta områden har det ibland kommit fram tonåringar som gått in på ett väldigt kraftfullt sätt, vi har sett att vi behövs, säger Petra-Eleonora Näslund.
– Det har alltid funnits plats för alla, vi pressade ingen att uppleva utan barnen fick göra det i sin takt, någon kanske bara gick in till något rum och satt där för sig själv och glömde tid och rum, säger Hannah Fjellström.
Men att leka faller sig inte alltid så naturligt efter en viss ålder. Jag antar att ”kravet” på att delta ibland måste innebära en del motstånd från de vuxna? De allra flesta vuxna tycker att det är kul och bra att leka men det har uppstått situationer med till exempel lärare som inte varit helt på det klara med vad teatern går ut på berättar Petra-Eleonora.
– Visst har det hänt att de tror att de bara ska kunna sitta där och läsa en tidning under tiden, säger hon och berättar att de haft en ”släppa kontrollen-lek”, då de vuxna på skoj fått kasta en fjärrkontroll i golvet.
Gör inte det att de blir ännu stelare? undrar jag.
– Nej, det brukar sluta med att de bara brister, även om de tycker att det är fånigt så har de till slut svårt att hålla sig för skratt.
Det har ofta funnits barn med i ensemblen, både deras egna och barn som bara kommit in genom dörren på Bondegatan och börjat hänga där och blivit en del av alltihop.
– Vi har alltid haft ett BUS-gäng, säger Petra-Eleonora Näslund.
– Men barnen är inte alltid med när vi spelar, de går ju i skolan så det går inte att binda upp dem på samma sätt.
Sedan i vintras har mycket varit i rörelse, de har försökt strama åt och tänka på vad som kan göras annorlunda.
– Ibland har det känts hopplöst men vi försöker ta kraft ur det som hänt och skapa något nytt istället.
Varför behövs BUS?
– Vi är en unik plats, vi jobbar med saga och magi och mötet med publiken. I den underjordiska verksamheten är BUS unik. Jag personligen tycker att den verkliga kärnan är det underjordiska.
Magi är ett ord som Petra-Eleonora Näslund återkommer till flera gånger. Som åskådare är jag benägen att hålla med. Den drömska, surrealistiska och ja – mag
iska stämningen i DreamPlay som spelades i Vinterviken förra sommaren fick mig nästan att falla i trans. När Petra-Eleonora visar bilder från underjordiska föreställningar – en två meter hög bok som någon kliver ut ur, en jättesäng där ett tiotal skådespelare ligger på rad iklädda nattmössa och pyjamas, en eremit som sitter i en sandhög, en man i sjömanskostym som ramlar ut ur ett ägg – och tar mig med runt i underjordens alla små rum och berättar vad som funnits där inser jag att jag måste gått miste om något riktigt mäktigt.
– Jag upplever att politikerna inte tycker att det är tillräckligt viktigt. Dels har de inte klivit innanför dörren här och sett vad vi gör men dels beror det på att det finns för lite pengar i den kulturella potten. Nu verkar det som att man går mer mot att det ska vara olika projekt istället för att ge verksamhetsstöd, jag kan tycka att det är bra. Det finns många som fått bidrag i flera år utan att göra något nytt. Vi måste hitta nya vägar och vara självförsörjande men samtidigt måste politiker förstå att det behövs pengar till kultur, säger Petra-Eleonora Näslund.
Men om man ska söka pengar för varje projekt och det är politiker med lönsamhetsperspektiv som ska avgöra vilka de vill satsa på, tror du inte att ert projekt skulle klassas som olönsamt?
– Kanske det men man måste ändå ha tillit. Jag vill inte vara skeptisk hela tiden, det skapar bara negativ energi, då kan man lika gärna lägga ner. Man får gå till visionen först och tänka vad är det vi vill göra och hur kan vi komma dit. Går det inte så går det inte. Vår målsättning är att rädda världen och då kan man inte kompromissa.
