Edward Kennedy, allmänt kallad ”Ted”, dog av en hjärntumör 77 år gammal. Han var den yngste av Joseph Kennedys fyra söner, och den ende som inte dog en våldsam död i relativt unga år.

Ted Kennedy hade varit medlem av senaten sedan 1962. Under många år ansågs han vara den ledande figuren inom det demokratiska partiets väns­terflygel. Länge såg Ted Kennedy mer ut som en ansvarslös playboy och bortskämd rikemansson än ett målmedvetet och hårt arbetande framtidslöfte, som det borde ha anstått en Kennedy. Han fuskade vid tentamen och var nära att bli relegerad från Harvard. Chappaquiddick-olyckan 1969, när han körde av en bro, troligen berusad, och hans medpassagerare, en ung kvinna, drunknade, medan han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen, blev en stor skandal och förstörde förmodligen för alltid hans chanser att bli presidentkandidat (han försökte 1980 och blev besegrad av Jimmy Carter). Skilsmässan 1982 gav nya skandalrubriker, och Ted valsade runt i media med skriverier om ett utsvävande liv med många kvinnor och alkohol.

Det finns något djupt imponerande i Edward Kennedys förmåga att stadga sig, bli ett ansvarfullt överhuvud för Kennedyklanen, och en samlande gestalt för de progressiva krafterna inom amerikansk politisk offentlighet. Ted Kennedy har framför allt gjort sig känd som förespråkare för en sjukvårdsreform i USA, för sin kamp för rättigheter åt minoriteter och invandrare, och inte minst för sitt konsekventa motstånd till Irakkriget.

I sina bästa stunder förmådde han höja sig över sina klassmässiga begränsningar. Hans brister och tillkortakommanden understryker bara ytterligare hans storhet.