TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Han skulle kunna ha tillagt att dessa filmer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.
Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].
Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.
Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.
Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.
Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.
