Okategoriserade 07 juni, 2007

Telesur – nu börjar kapitalets mediemakt brytas

Venezuelas beslut att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd har mötts med starka internationella protester, i första hand organiserade av den internationella högern och mäktiga mediekonglomerat. Ty bakom striden runt RCTV står betydligt mer på spel. Venezuela går nu i spetsen för att bryta storföretagens maktmonopol över medierna.

TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.

Han skulle kunna ha tillagt att dessa fil­mer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.

Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].

Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.

Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.

Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.

Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.

Essä 18 december, 2025

Vi har bostäder men inga hem

Ett hem är mer än ett tak över huvudet. Det är att införliva alla dimensionerna av varat i sitt liv, enligt Heidegger. Konst: Meta Isæus-Berlin, ”As I Remember”, 2024. Detalj. Foto: Paulina Sokolow.

Politiken pratar om kvadratmeter och amorteringskrav, men den verkliga krisen är djupare än så. I en tid där vi ständigt flyttar, renoverar och spekulerar, blir det allt ovanligare att känna sig hemma på en plats.

Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.

Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.

Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.

Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.

Nu tittar jag på Tantolunden med samma yrvakna blick. Är det verkligen så länge sedan jag hade ett hem sist? Vi har bott i vår nuvarande lägenhet i tre år. Jo, det är faktiskt den längsta sammanhängande tid som jag har bott på samma plats sedan jag flyttade hemifrån för snart 20 år sedan. Studentlägenheter, inneboende, andrahandskontrakt och kollektiv. Under hela mitt vuxna liv har jag levt utan känslan av att ha ett riktigt hem.

Nattad. Den sovande koalan i brons kan tolkas som en symbol för trygghet. Konst: Meta IIsæus-Berlin, ”Filosofen” (2022). Detalj. Foto: Paulina Sokolow.

Jag ställer in cykeln i förrådet. ”Och från och med detta ögonblick behövde jag inte ta ett steg till; marken gick i mitt ställe i denna trädgård där mina handlingar för länge sedan upphört att vara medvetna viljeakter. Vanan kom och tog mig i sina armar och bar mig till min säng som ett litet barn.”

Så skriver Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt. Utan vanan skulle man aldrig stå ut med att leva på en plats. Vanan inreder våra rum åt oss och gör dem till förlängningar av våra egna jag. Den omvandlar en provisorisk bostad till ett hem.

Hem’ betyder i dag ett objekt på fastighetsmarknaden.

Men i Prousts romansvit från 1913–27 framställs vanan också som en fiende. Den gör oss avtrubbade och blaserade. Det här perspektivet är typiskt modernistiskt: vanan måste brytas för att vi ska kunna bli uppmärksamma på världen. Alltsedan modernismen har hemkänslan varit misstänkliggjord. Som om man måste vara förfrämligad från sina omgivningar för att leva på riktigt.

Kanske för att det har blivit allt svårare att leva på något annat sätt. Under hela 1900-talet har det talats om en snudd på kontinuerlig bostadskris. 1951 skrev filosofen Martin Heidegger i essän ”Bygga bo tänka”:

”Det talas överallt, och på goda grunder, mycket om bostadsnöden. Det talas inte bara, det handlas också. Man försöker upphäva bostadsnöden genom att skaffa fram lägenheter, genom att gynna bostadsbyggandet, genom planering av hela byggsektorn.”

Låter det bekant? Skriande bostadsbrist råder i dag i Sveriges storstäder. Bygg, bygg, bygg, lyder mantrat från både höger och vänster. Underlätta för fastighetsbranschen eller skapa fler kommunala hyreshus. Men enligt Heidegger består inte den egentliga krisen i själva bristen på bostäder. Inunder den finns en djupare kris, som handlar om att vi inte förstår vad det innebär att bo.

Konstruktion. Framväxten av den svenska bostadspolitiken och -marknaden skildras i Så byggdes Sverige. Foto: SVT.

Att bo är för Heidegger inte bara att ha tak över huvudet. Det är att uppehålla sig bland tingen, att införliva alla dimensioner av varat i sitt liv. För att kunna göra det måste man vara delvis sammanflätad med platsen man lever på.

Är det någon som förmår det i dag?

Hem är inte bara en byggnad, utan en känsla av tillhörighet. Hemmet sträcker sig utanför själva bostaden och kan innefatta en hel småstad eller stadsdel, tillsammans med andra viktiga platser, som en arbetsplats eller träningslokal. Samtliga av dessa har blivit allt mer tillfälliga för oss. I stället för att åka till samma jobb varje dag byter man arbete ofta och jobbar allt mer hemifrån.

På alla stadens kaféer sitter frilansare som jag med sina datorer. I stället för att gå till ett enda gym använder vi en app som ger tillgång till flera olika. Vi är fria och flexibla och prekariserade. Och vi är aldrig riktigt hemma någonstans.

Under hela mitt vuxna liv har jag levt utan känslan av att ha ett riktigt hem.

Omgivningarna blir aldrig en del av jaget när man flyttar runt. Mängder av energi går åt till att hantera själva platsen. Var sitter lampknappen? Hur cyklar jag enklast hem? Var finns närmsta brevlåda, vårdcentral, matbutik? Och när måste jag börja leta efter nästa bostad?

Inom bostadsforskningen beskrivs denna konstanta stress ibland som en brist på ”ontologisk säkerhet”, ett begrepp som hämtats från psykiatrikern R.D. Laing och som betyder att känna sig trygg i själva varat. ”Ontologisk säkerhet”, skriver Peter Marcuse och David Madden i boken In defense of housing, ”är känslan av att världens stabilitet kan tas för given. Det är den känslomässiga grund som tillåter oss att känna oss avspända i våra omgivningar och hemma i våra bostäder.”

Bristen på ontologisk säkerhet, menar Marcuse och Madden, drabbar alla i dag. Oavsett samhällsklass.

Konst: ”The eternal dinner”, 2022, installation av Meta Isæus-Berlin. Detalj. Foto: Paulina Sokolow.

Men det finns förstås grader i helvetet. För människor flykt från krig kan förlusten av hem vara total. Domicid, den avsiktliga förstörelsen av hem, har länge varit en vanlig militär strategi, inte minst hos kolonialmakterna. Under de jugoslaviska krigen på 90-talet var förintelsen av bosniska hem ett aktivt mål, och i dag kan vi se fruktansvärda exempel på domicid i såväl Ukraina som Gaza.

I Sverige slår bostadskrisen också ojämnt. Om man saknar ködagar, kontakter och förutsättningar att ta lån så är man utlämnad till en svindyr, kortsiktig och ofta diskriminerande andrahandsmarknad. Den ontologiska säkerheten är minimal.

Men att äga sin bostad är inte nödvändigtvis någon utväg. Under räntehöjningarna de senaste åren blev det tydligt att de flesta bostadsägare i själva verket bara hyr sina hem från en annan lynnig värd: kapitalet.

När marknaden sviktar kan många tvingas flytta, och behöva sälja sina bostäder till miljonförluster. Miljoner som man aldrig haft, utan bara lånat sig till. Den ontologiska osäkerheten präglar alltså nästan allas relation till hemmet. Men den övre medelklassen befinner sig oftare i förnekelse. Mitt uppe i sina ”bostadskarriärer” är de nästan parodiskt sysselsatta med ändlösa renoveringar och flyttar. Deras ängslan förkläs i det som Nina Björk så träffande har kallat för ”skitdrömmar” om nya ismaskiner och köksluckor.

Drömobjekt? I SVTs Husdrömmar är det perfekta hemmet bara ett köp bort. Foto: SVT.

Ibland tar de en paus från sina egna projekt och tittar på hur andra sliter med sina skitdrömmar i programmet Husdrömmar, där det perfekta hemmet hela tiden bara är ännu ett fastighetsköp och en grundlig renovering bort. Programmet har sänts i ett drygt decennium nu. Ibland görs återbesök hos tidigare deltagare, som oftast redan har hunnit sälja sitt ”drömhem” för att börja med ett nytt husprojekt.

Eller också tittar man på någon av alla de nyare mäklarserierna: på Netflix kan man följa mäklare i Los Angeles, Orange County, London, New York, Paris, Beverly Hills, och så vidare. Där har fastighetsfetischeringen kokats ned till det mest essentiella: att köpa och sälja, och göra profit. I ett avsnitt av Selling Sunset beklagar sig en potentiell husköpare över bristen på gasspis i ett multimiljonsobjekt. ”Bitch, you don’t even cook!” utbrister den botoxade mäklaren i ett klipp som fått hundratusentals likes på TikTok.

Köket är förstås bara en del av varan. Alienationen är total. Husdrömmarna behöver aldrig ta slut. De får aldrig ta slut. Så snart någon faktiskt rotar sig blir den ju ett hot mot den ständigt eskalerande fastighetsmarknaden.

En bekant berättar hur hon blivit nedringd av mäklare sedan hon köpt sin första bostadsrätt. Redan innan hon hade hunnit flytta in frågade de om de fick komma och värdera hennes lägenhet. Hon sade att hon brukar förstumma dem genom att svara: ”Men varför skulle jag vilja sälja mitt hem?”

Svaret borde vara enkelt: för att du kanske skulle kunna tjäna en rejäl slant, och flytta till något ännu bättre själv. ”Hem” betyder i dag ett objekt på fastighetsmarknaden. Den här varufieringen har inte kommit till av en slump, utan är resultatet av en långvarig politisk strategi.

Till salu. Under lång tid har politiker fattat beslut för att öka bostadsförsäljningen i landet. Foto: Så byggdes Sverige, SVT.

Under flera decennier har många ekonomiska reformer genomförts i syfte att öka cirkulationen av bostäder. 1985 avreglerades kreditmarknaden, vilket gav bankerna tillstånd att låna ut obegränsat med pengar. Vad innebar det? Till och med Palme lär ha sagt till riksbankschefen och sin finansminister: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Jo, det innebar såklart att allt fler kunde ta lån som de inte kunde betala tillbaka. När fler kunde ta lån blev efterfrågan större, och priserna på bostäder steg. Snart var bostadsbubblan och 90-talskrisen ett faktum. Bolåneräntorna steg till över 20 procent och bubblan sprack.

Ett hem behöver kännas mer varaktigt än varu-aktigt.

Men så snart ekonomin hade återhämtat sig började man om igen. I stället för att trygga hyresmarknaden så skulle allmännyttan säljas ut. Mellan 2000 och 2021 ombildades över 190 000 hyresrätter i Sverige. Och 2008 togs fastighetsskatten bort. Inte ens den globala finanskrisen senare samma år, som berodde på att man beviljat bostadslån till folk som aldrig skulle kunna betala tillbaka dem, lån som sedan styckats upp och sålts vidare, verkar ha fått politikerna att tänka att en växande bostadsmarknad kanske inte är någon universallösning på bostadskrisen. Nej, nu vill Kristdemokraterna slopa vinstskatten på bostäder också. Allt för att skapa så mycket ”fart” på bostadsmarknaden som möjligt – trots att Sverige redan har den högsta bostadsrörligheten inom EU.

Vi flyttar med andra ord hela tiden. Jagade av ontologisk osäkerhet blir vi tacksamma byten för en retorik som tycks vilja garantera oss en plats i staden. Att äga sitt hem. Det låter så tryggt.

Uppehälle. Ett dyrt bostadsköp omvandlar automatiskt dina politiska intressen. Foto: Husdrömmar, SVT.

Det är en smått genial politisk strategi. Alla behöver ju ett hem. Och hyresmarknaden är trasig, så mitt enda riktigt goda alternativ är att bli konsument på bostadsmarknaden.

När jag köper en bostad så omvandlas automatiskt mina politiska intressen. Hela mitt sparkapital finns nu i objektet, som till största delen ägs av banken. Jag är alltså personligen investerad i att bankväsendet är stabilt och att cirkulationen på fastighetsmarknaden ökar, så att värdet på min bostad stiger. Om marknaden skulle krascha innebär det en total katastrof för mig och min familj. Boendekostnaderna utgör den största delen av vår hushållsekonomi. Vi har små marginaler och inväntar varje nytt räntebesked från Riksbanken med andan i halsen.

Hyresmarknaden är trasig, så mitt enda riktigt goda alternativ är att bli konsument på bostadsmarknaden.

Men jag har trots allt en bostad jag kan tänka på som min.

Priset jag får betala för denna skenbara trygghet är en alienation i mitt eget hem. När jag tittar mig omkring i lägenheten ser jag en vara. När jag rör mig i vårt område noterar jag saker som ökar och minskar värdet för bostadsrättsföreningen. Lite klotter på garageporten stressar mig. När mina barn repar upp köksgolvet föreställer jag mig de renoveringar som måste till inför en eventuell visning, trots att vi inte har några som helst planer på att flytta.

Vanan försöker omvandla lägenheten till en förlängning av min egen kropp, till ett hem, men lyckas aldrig fullt ut.

Det är svårt att artikulera vad som gått förlorat. Svårt att argumentera för något omätbart. I Kiruna har man försökt sätta fingret på vad som egentligen skaver när hela staden måste flyttas. Många Kirunabor sörjer det, trots att de erbjuds nya bostäder av LKAB. Vad är problemet, det är ju fortfarande hus i Kiruna?

”Man är fäst vid Kiruna”, säger en ur lokalbefolkningen till Aftonbladet, ”men Kiruna försvinner. Hela själen från stan och alla minnen försvinner.”

Cykeln bär en inte längre automatiskt hem. Livet har inte någon given bakgrund. Man måste tänka på hur man låser badrumsdörren, slänger soporna, hittar till bussen.

Läs mer

Man känner sig som en tillfällig besökare i världen, i stället för som en del av den. Det är ett politiskt, socialt och existentiellt problem. Vi måste sluta prata om bostadskrisen enbart i termer av bostadsbrist, och försöka sätta ord på den allmänmänskliga rätten till hem.

Vad är det som gör något till ett hem? Det är inte ägande. En hyresrätt kan, med rätt villkor, vara ett mer långsiktigt och tryggt boende än en bostadsrätt. Men det är lätt att glömma, på en hyresmarknad så begränsad att man behöver samla ködagar tills efter att barnen har flyttat hemifrån för att ha en chans till en rimlig familjelägenhet i Stockholm.

Missförstå mig rätt, man behöver inte bo kvar i Mölndal i hela sitt liv. Men ett hem behöver kännas mer varaktigt än varu-aktigt, mer verkligt än drömt, och mer tryggt än tillfälligt.

Att ha ett hem är att slippa behöva tänka på sin bostad. När gick det senast en vecka utan att du gjorde det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Näringslivets ekonomisajt får konkurrens från vänster

Den nya sajten Ekonomidata vill ge svar på svenskarnas funderingar om både privat och statlig ekonomi, samtidigt som man utmanar näringslivets snarlika sida Ekonomifakta. ”Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör”, säger Skiftets teknikchef Joel Svensson.

Kodknackare Joel Svensson, 32, är inte helt lätt att nå dagen efter att projektet Ekonomidata.nu blivit tillgängligt för allmänheten. Teknikchefen beskriver ett gensvar över förväntan, och hur mejlkorgen snabbt fylldes upp av synpunkter på den tidiga beta-versionen.

– Det var kul och bekräftande med så många ögon på det samtidigt, säger han till Flamman.

Populärast just nu på sajten – som samlar statistik om Sveriges ekonomi från en mängd öppna källor – är funktionen ”Hur många tjänar mer än mig?”, baserad på att frågan ofta googlas. Andra räknar ut sin lön efter skatt.

– En extra klurig sak är formlerna för att räkna på progressiv beskattning, satserna blir högre ju mer du tjänar och så finns det massa avdrag. Just de bitarna har jag polerat en hel del i dag, så att det inte blir något gnissel om det.

Många tittar också på historisk arbetslöshet, kikar på hur hyresvärdarnas krav utvecklats de senaste åren – eller undersöker hur mycket deras intjänade pengar faktiskt är värda, efter de senaste årens inflation.

Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt.

– Min förhoppning är att stora aktörer som redan gör bra rapporter, som facken eller Hyresgästföreningen, ser detta och tänker att liknande satsningar kan vara en bra idé, berättar Joel Svensson, och fortsätter: 

– Så småningom vill vi få in mer om elpriser. Men den datan är mycket mer inlåst hos bolagen som äger elmarknaden, och kan vara rätt svår och dyr att få tag på. 

Skiftet, organisationen bakom kampanjsajten Mitt Skifte och lobbyism-granskande Klägget, har precis lanserat hemsidan som samlar ekonomisk statistik från SCB, Riksbanken och andra officiella källor. Målet är att erbjuda ett alternativ till Ekonomifakta.se – det statistikorgan som Svenskt Näringsliv driver sedan över trettio år tillbaka.

– När folk googlar på statistikfrågor kommer ofta Ekonomifakta högst upp. De är bättre på att förenkla och presentera vissa grejer än Statistiska centralbyrån, säger Joel Svensson till Flamman.

Han menar att just Ekonomifaktas dominans på nätet är det som gjort ett alternativ nödvändigt. 

– Vårt främsta mål är att folk ska hitta till Ekonomidata snarare än till Ekonomifakta, förklarar han för Flamman.

Han är inte ensam om att kritisera den näringslivsägda sajten. Redan år 1990 anklagade sociologen Walter Korpi Ekonomifakta för ”vilseledande grepp”, och veckan innan Ekonomidata såg dagens ljus menade LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö att SVT ”räknar galet med hjälp av Svenskt Näringsliv” i frågan om arbetskraftsinvandring, efter att ett reportage lutat sig mot Ekonomifaktas statistik. Ekonomifakta svarade att man ”använder vedertagna metoder från SCB” och att ”demografiska mått alltid förenklar”.

– Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt, säger Joel Svensson på Skiftet. 

– Men man kan ju vara kreativ i hur man presenterar saker, och vilja göra poänger. Till är det rimligt att också nämna bankvinster om man pratar om ränteavdrag.

Han tar upp hur Ekonomifakta tenderar att framställa skatt som något som ”enbart hindrar dig från att tjäna mer pengar”, exempelvis via fokus på marginalskatt (skatten på den ”senast tjänade tusenlappen”).

– De räknar också med arbetsgivaravgiften som ”något obehagligt du själv betalar” när du vill räkna ut din lön efter skatt. Det är inte det du frågar efter, men Svenskt Näringsliv vill att du gör den kopplingen, menar han.

– Man kan kalla det för en avgift eller en skatt, det är rätt ovidkommande. Propagandan kommer in när de smyger in det okommenterat.

Ali Esbati (bilden), nationalekonom och tidigare V-topp, är en av dem som välkomnar den nya satsningen.

”Näringslivets Ekonomifakta håller inte på med hittepå, utan bygger också på öppet tillgänglig statistik. Men urvalen och förklaringarna har, på flera områden, en politisk tendens”, skriver han i ett sms till Flamman.

Han beskriver Ekonomidata som ett ”kul initiativ”, och hoppas få se det utvecklas.

”Särskilt i tider där grundläggande fakta utgör ett växande hot mot högerns politiska projekt.”

När Flamman ringer upp Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, vill hon inte kommentera den nya konkurrenten något närmare.

– Men det var kul att höra att det finns fler aktörer.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Flera avhopp från socialistisk riksdagslista: ”Jobbar vidare”

Foto: Christine Olsson/TT (montage).

Endast Solidaritet och Feministerna kommer ingå i en gemensam riksdagslista 2026, efter att tre partier hoppat av samtalen. Men lokala samarbeten kan fortfarande bli aktuella, enligt Solidaritets Björn Alling – så länge det sker på lika villkor. ”Vi vill inte vara valarbetare för något annat parti”, säger han till Flamman.

Inför nästa års val har flera partier till vänster om Vänsterpartiet fört samtal om en gemensam riksdagslista. Bland dem som ingått i samtalen fanns Framtidens Vänster, bildat av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, samt Feministerna, tidigare känt som Feministiskt initiativ.

– Vi är inte samma partier, men våra kamper sitter ihop. Klasskampen, transkampen, klimatkampen, den antirasistiska kampen, sade partiets talesperson Leia Nordin till Dagens Nyheter vid tillfället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Efter Gaza, Västbanken, Libanon, Iran, Jemen, Syrien och Irak riktar Israel nu in sig på unga i sociala medier.

Israel har förlorat den amerikanska allmänhetens gunst. Premiärminister Benjamin Netanyahu är medveten om faran och meddelade nyligen att man öppnar en ”åttonde front”, ”slaget om sanningen”, i syfte att återvinna hjärtan och sinnen. Israel har aldrig försummat detta område, men ansträngningarna har tidigare främst riktats mot traditionella medier. Nu, som Netanyahu förklarade under ett möte med amerikanska influerare i New York den 26 september, ”förändras vapnen med tiden. […] Det viktigaste i dag är sociala medier.”

Plattformarna Instagram, Tiktok, X, Facebook och Youtube är knappast förskonade från censur men trots det har tusentals meddelanden och videor kringgått den officiella berättelsen. Oberoende journalister, vittnesmål från palestinier, bilder av stympade kroppar: när medborgare informerar sig på andra sätt blir det svårare att få dem att svälja att allt är tillåtet med argumentet ”Israels rätt att försvara sig”.

Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem.

Tel Aviv har nu beslutat att återta initiativet. Man har anlitat företaget Clock Tower X för att översvämma amerikanska sociala medier med innehåll ”anpassat för generation Z”. Denna byrå ska också skapa en uppsjö av webbsidor avsedda att styra svaren från Chatgpt eller Grok. Influerare, som får upp till 70 000 kronor per publicering, kompletterar operationen.

Men man måste också få bort det som folk inte längre ska se. Det handlar då främst om algoritmer. När det gäller X oroar sig inte Netanyahu (”Elon [Musk] är en vän, vi ska prata med honom”). Problemet kommer framför allt från Tiktok. Plattformen ägs av ett kinesiskt företag men används som informationskälla av fyra av tio unga amerikaner, och den anklagas för att främja propalestinskt innehåll. I själva verket, som en undersökning av Northeastern University i Boston har visat, beror den större synligheten av sådant innehåll jämfört med proisraeliska publikationer på Tiktok helt enkelt på att användarna producerar 17 gånger fler propalestinska inlägg.

Det spelar ingen roll: Israels försvarare ser plattformen som en ”Al-Jazeera på steroider”, ett ”digitalt fentanyl tillverkat av Kina”, en maskin som ”hjärntvättar unga amerikaner genom att visa dem videor av blodbad i Gaza”. En nitisk statistiker har till och med räknat ut att en halvtimme om dagen på plattformen ökar risken att bli antisemit med 17 procent.

Som tur är kan Netanyahu räkna med sin vän Donald Trump. Den amerikanske presidenten har just godkänt ett möjligt övertagande av 80 procent av Tiktok USA av ett konsortium lett av Larry Ellison, världens näst rikaste man och den största privata donatorn till den israeliska armén. Hos Oracle, hans företag, som bland annat driver datacenter och övervakningsinfrastruktur som används av israeliska myndigheter, är filosofin tydlig: ”Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem”, sade den tidigare vd:n Safra Catz. Ellison drömmer om att täcka det offentliga rummet med kameror vars flöden analyseras i realtid av artificiell intelligens. På det sättet, förklarar han, ”kommer medborgarna att uppföra sig som bäst eftersom allt kommer att spelas in och analyseras”.

Läs mer

Genom att ta över Tiktok skulle Ellison lägga beslag på en enorm mängd personliga, sociala, kulturella och politiska data. Tillräckligt för att möjliggöra en mer effektiv kontroll av den amerikanska offentliga debatten. Såvida inte den generation som gläntade på fönstret till fri information vägrar låta någon stänga igen fönsterluckorna – och söker sig någon annanstans.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.


Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)