Okategoriserade 07 juni, 2007

Telesur – nu börjar kapitalets mediemakt brytas

Venezuelas beslut att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd har mötts med starka internationella protester, i första hand organiserade av den internationella högern och mäktiga mediekonglomerat. Ty bakom striden runt RCTV står betydligt mer på spel. Venezuela går nu i spetsen för att bryta storföretagens maktmonopol över medierna.

TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.

Han skulle kunna ha tillagt att dessa fil­mer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.

Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].

Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.

Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.

Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.

Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.

Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Sammanslagningarna 20 år senare är dock historien om provinsialism, centralisering och känslan av svek. Framför allt att rädslan för att tvingas in i samma kommun som grannidioterna – de man spöat på folkparken eller mött på fotbollsplanen. Föraktet lever kvar i dag, ofta med glimten i ögat. De som var med ondgör sig fortfarande, och den ena orten anklagar den andra för att ha roffat åt sig alla resurser.

Samverkan är inte en lösning, utan ett symptom på en glesbygd som kvävs i tystnad.

Men syftet var tydligt: större, starkare och mer effektiva kommuner med bättre förutsättningar att sköta välfärden. En argumentation som, obekvämt nog för sådana som min farsa, talar för ännu fler sammanslagningar 2026.

I dag pratar man dock hellre om ”kommunal samverkan” – ett ord som låter jämlikt (spoiler: det är det inte). Beslutsmakt över vägunderhåll, vatten, IT och ibland hela verksamheter flyttas från mindre till större kommuner. Motiveringen är alltid densamma: den lilla kommunen saknar resurser, kompetens eller kapacitet.

Samverkan beskrivs som rationell och ansvarstagande, men är oftare ett nödbeslut och en osynlig centralisering. Innan avtalen offentliggörs talas det föraktfullt om den fattigare kommunen – inte i pressmeddelanden, utan i fikarum, korridorer och slutna möten. Den reduceras till ett problem någon annan ska hantera.

Bostadsmarknaden i de ”döende” kommunerna speglar samma mönster. Hus står tomma, övergivna eller används som säsongsboenden. Ungdomar får svårt att ta sig in på delar av bostadsmarknaden, medan rika stadsbor nyttjar idyllen som rekreation. I somras satt jag på en pub i Mora inför att black metal-bandet Watain spelade på Dalhalla (tungt som fan var det!) och hörde lokalborna beskriva situationen som lågintensiv ockupation. Samma mönster syns i Rättvik och andra håll: tomma hus, Teslor på gårdsplaner som parkeras av människor med Stockholmsdialekt. En potemkinkuliss, en nationell gentrifiering.

Läs mer

Kommunbudgeten visar varför lokalpolitiker blir uppgivna. De åläggs enormt ansvar men är underfinansierade, samtidigt som nationella regelverk och EU-lagstiftning kraftigt begränsar egna initiativ. Kommunallagen och kommunbudgeten blir till buntband runt halsen som stramas åt för varje år. De flesta kommunpolitiker har ingen reell makt, då det mesta i verksamheten styrs av lagar samt hård budgetdisciplin. Det kommer de troligen inte att erkänna under valrörelsen när ni snackar över blaskigt kaffe i pappkopp.

I januari presenterades ett förslag i min gamla uppväxtkommun, Eda, om att minska andelen fullmäktigeledamöter från 35 till 25. Argumenten är många: man skulle spara hisnande 80 000 kronor per år, en utgift som ses som rätt så onödig eftersom det ändå är svårt att hitta drivna ledamöter enligt moderata kommunalrådet Hanna Andersson. Eda har även en lång lista med ”samverkansavtal” med grannkommunen.

Sådan samverkan har ökat kraftigt de senaste decennierna. Problemet är att den inte vittnar om styrka, utan om den långsamma upplösningen av lokal demokrati. Ansvar flyttas bort, insynen försvagas, och folkstyret tynar. Samverkan är inte en lösning, utan ett symptom på en glesbygd som kvävs i tystnad.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Lobbyregister brister: ”Behöver täppa till hål”

Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” och Oikos grundare, elsparkcyklar förbi riksdagen. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Senast nästa sommar kommer Sverige få ett lobbyregister, där kontakter mellan privata intressen och politiker listas för allmänheten. Välkommet – men för sent och för svagt, menar lobbyistgranskaren Max Andersson. ”Sverige ligger minst 15 år efter”, säger han till Flamman.

I dagarna har viktiga steg tagits i etableringen av ett svenskt lobbyregister – senast juli 2027 ska ett sådant vara på plats, meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i samband med att förslaget Ökad insyn i politiska processer lämnades till lagrådet.

– Det här förslaget är en historisk seger för mer öppenhet, men har också stora brister, menar Max Andersson (bilden), chefredaktör för lobbygranskaren Klägget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Mullvad: ”Västvärlden tittar avundsjukt på Kina”

En samling hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. De ska inte skydda mot fallande föremål – utan mot stress. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Göteborgsföretaget Mullvad pressar på världen över för ett fritt internet – och gör mångmiljonvinster. Själva ser de sig som aktivister, medan kritiker hävdar att de ger fritt spelrum åt grovt kriminella. Flamman möter grundaren Daniel Berntsson – som menar att även Sveriges politiker drömmer om ett ofriare internet.

En bil kör upp på en drive-in. Det är Amerika, en reklamfilm, alla talar engelska.

– Välkommen! Vad får det vara för övervakning? säger rösten i högtalaren.

– Pedofiler! Och mördare, och våldtäktsmän, säger mannen i bilen.

– Okej! And then, något mer?

– Kanske journalister? säger en av medpassagerarna.

Rösten fortsätter pressa på:And then?

– Folks sovrum!

– Självklart! And then?

En logotyp dyker upp på skärmen – en brun gnagare i gul hjälm. Under står ett ord på svenska: Mullvad.

Reklamen från det svenska företaget var tänkt att visas i brittisk tv, men fick ett nej.

Grundare. Daniel Berntsson grundade Mullvad 2009 tillsammans med Fredrik Strömberg. Foto: Jacob Lundberg.

”Konceptet saknar tydlighet”, ”det är otydligt vem talaren representerar” och ”exemplen med pedofiler och våldtäktsmän är olämpliga”, var några av motiveringarna från Clearcast, den organisation som all tv-reklam i Storbritannien måste passera och godkännas av.

– Det är nonsens, Kafka rakt av, säger Daniel Berntsson, medgrundare till Mullvad, till Flamman.

Han beskriver kraven som ”otydliga” och säger att det hade varit omöjligt att arbeta ”kreativt, satiriskt, vasst” utifrån dem för att kritisera massövervakning.

Vi är definitivt en politisk organisation, men vi är väldigt smala.

Mullvad kontaktade Londons tunnelbana och föreslog att annonsera där i stället. Men även där fick de nej på ett förslag som kritiserade portningen av reklamen från brittisk tv. Ett nytt förslag parafraserade kollaget på punkbandet Sex Pistols debutalbum, med drottning Elizabeths ansikte utbytt mot en mullvad.

”Banned on British TV”, löd texten över gnagarens ögon. Även den nekades.

Till sist valde företaget ett oväntat grepp: man projicerade de refuserade reklamfilmerna på Londons fasader.

– Det är väl klassiskt att ta motståndet till gatan. Speakers’ corner är ju en gammal engelsk tradition, säger Daniel Berntsson.

– Det finns uppenbarligen en irritation hos många britter över hur massövervakningen och censuren ökar, och många har visat stor uppskattning för att vi gör offentligt motstånd på det här sättet.

Han nämner krav på insyn som regeringen riktat mot Apple, och en tvist med Wikipedia om krav på att verifiera användarnas identiteter.

– Brittiska myndigheter är just nu väldigt intensiva i att lägga fram lagförslag för mer massövervakning. Det handlar dels om statlig spionvara på telefoner och datorer, som registrerar allt som händer på enheten, och de har även lyft förslag om ID-krav för att använda VPN.


VPN? Förkortningen står för ”virtuella privata nätverk”, vilket är exakt vad Mullvad sysslat med sedan grundandet 2009. Produkten de säljer är – mycket förenklat – spårlöshet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

En ny löntagarallians mellan arbetar- och medelklass blir svår, då den förra fått det så mycket sämre, menar skribenten. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)