Okategoriserade 07 juni, 2007

Telesur – nu börjar kapitalets mediemakt brytas

Venezuelas beslut att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd har mötts med starka internationella protester, i första hand organiserade av den internationella högern och mäktiga mediekonglomerat. Ty bakom striden runt RCTV står betydligt mer på spel. Venezuela går nu i spetsen för att bryta storföretagens maktmonopol över medierna.

TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.

Han skulle kunna ha tillagt att dessa fil­mer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.

Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].

Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.

Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.

Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.

Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.

Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Digitala plattformar verksamma inom EU måste följa DSA:s bestämmelser, som bland annat innefattar skydd mot minderåriga och tydlig annonsering. 

Utredningen kommer att fokusera på tre områden: försäljning av olagliga produkter, bristande transparens kring rekommenderade produkter och sajtens beroendeframkallande design, till exempel belöningssystem och ”spelifiering” av snabb shopping. 

Vid ett beslut om bristande efterlevnad av DSA kan företag bötfällas och krävas på åtgärder. EU-kommissionen inledde en liknande granskning av kinesiska Temu för drygt två år sedan.

I november förra året hamnade Shein i blåsväder efter att sexdockor som liknade små barn såldes på plattformen. Händelsen ledde till protester utanför Sheins nyöppnade butik i Paris, och Frankrikes regering hotade att frysa företagets verksamhet i landet.

EU-kommissionen skriver i sitt pressmeddelande att material med sexuella övergrepp mot barn, som barnlinkande sexdockor, är en del av de olagliga produkter som utredningen ska granska plattformens hantering av.

För ett år sedan avslöjade BBC att arbetare på Sheins kinesiska fabriker jobbade omkring 75 timmar i veckan, med endast en ledig dag per månad. Men enligt Thomas Regnier är det inte någonting som den nuvarande utredningen kommer att beröra:

– Utredningen som inletts, enligt rättsakten om digitala tjänster, fokuserar endast på potentiella intrång i DSA, säger han till Flamman.

– Under DSA övervakar kommissionen plattformarnas system, för att säkerställa att de bedömer, identifierar och begränsar eventuella risker för användares grundläggande rättigheter och välbefinnande, spridning av olagligt innehåll, samt skydd av minderåriga.

I kölvattnet av BBC:s granskning lovade den svenska regeringen krafttag mot de kinesiska e-handelsföretagen Shein och Temu. Bland annat med hänvisning till lågt konsumentskydd, aggressiv marknadsföring, hormonstörande ämnen på klädesplagg och det klimatavtryck som snabbmodet leder till. 

Någon kritik mot företagens inhumana arbetsvillkor framkom inte i den debattartikel som publicerades på regeringens webbplats.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 februari, 2026

USA vill göra Europa till sin vita underhuggare

Frontex eskorterar en båt med flyktingar utanför grekiska Lesbos den 28 februari 2020. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet. USA:s utrikesminister Marco Rubio talar sig varm om Kristoffer Columbus vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari. Foto: Michael Varaklas/AP, Alex Brandon/AP/TT.

Europa behöver inte USA:s hjälp för att stänga gränsen. Här finns redan en nykolonial tradition – som Tidö applåderar.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Läs mer

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 februari, 2026

Fortsatt förtroende för Anna Nachman: ”Illvilja bakom påståendena”

Anna Nachman och Dan Park, med Stockholms synagoga i bakgrunden. Bilden är ett montage. Foto: Wikimedia Commons & Drago Prvulovic / TT.

Expos granskning visade på långvarigt samröre mellan Judiska församlingens begravningsansvariga i Stockholm och den flerfaldigt hetsdömde antisemiten Dan Park. Men trots oro i församlingen är förtroendet för Anna Nachman orubbat. ”Grovt överdrivet”, tycker begravningssällskapets ordförande om kritiken.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, får fortsatt förtroende i sitt uppdrag. Detta trots den kritik som riktats mot hennes utspel från både stiftelsen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

I ett internt mejl till församlingen under tisdagen skriver Roland Loefler, ordförande för begravningssällskapet Chevra kadisha, att ”angreppet mot Anna och den debatt som följt inte rubbar förtroendet för Anna som begravningsansvarig”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 18 februari, 2026

Yasmine är ”queen” i backen

Unga nybörjare från Göteborg drar för första gången på sig ett par skidpjäxor. Foto: Paulina Sokolow.

Halalkorv, störtlopp och frostbitna kinder. Flamman är med när ett gäng ungdomar från Göteborgs förorter testar slalom för första gången i livet.

Det som ligger och fräser på den kommunala betonggrillen ser ut som korv och hamburgare. Men vi i gruppen vet att menyn är betydligt mer mångsidig: kycklingkorv, halalkycklingkorv, vegokorv, vegoburgare och halalburgare. Något för alla. 

Det är lunchpaus på Alebackens skidanläggning för 30 ungdomar i högstadieåldern. Alla bär gula signalvästar och nu står de i klungor runt ledarna Melissa, Suad, Sven och Mohammed som delar ut maten. Amerikansk dressing, senap, ketchup och den rostade löken som sprätter åt alla håll och till slut blöts upp i snögropen vi sitter i. 

– Får vi ta liften till högsta backen nu? frågar några tjejer Henrik Vestman, skidlärare från Friluftsfrämjandet. 

Det blir ett nej. För trots att de lärt sig ”pizzaslice” (gå uppför backen med skidorna på – det som annars ofta används om att ploga) och ”plogen” (åka utför kontrollerat) på förmiddagen, så bedömer Henrik att det är en bit kvar till nästa nivå. Dessutom är det första dagen på sportlovet i Göteborg, och andra lediga har börjat inta backen. 

Tjejerna får alltså vänta in dem som inte ens hunnit med sin första korv. 


Några av barnen har ordentliga skidbyxor, halsduk och mössa, men de flesta har joggingkläder och jeans. En sak har de gemensamt: ingen har tidigare stått på ett par slalomskidor och alla är motiverade att lära sig. Trots den göteborgska snålblåsten och minusgrader syns bara röda kinder och glada tjut. Efter lunch kommer Henrik att få förstärkning av fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och de kan dela upp gänget i ännu mer anpassade grupper. Alla ska med. 

Det är halvtid för ungdomarna från Hisingen, Nordost och Tynnered. De tillhör alla en grupp som ingått i det fyraåriga projektet Friluftsliv för framtidens förebilder som är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet, Scouterna och Mentor Sverige. 

Något för alla. Från grillen serveras det kyckling-, halalkyckling- och vegokorv, vego- och halalburgare. Foto: Paulina Sokolow.

Verksamhetsledaren Melissa Vedinlic, som suttit bredvid mig i den specialchartrade bussen, har i uppgift att hålla ordning på den livliga gruppen i dag, och hon håller hårt i sina papper med barnens namn och föräldrars telefonnummer. Med på resan är också kollegorna Mohammed al Karawi och Suad Jama. Alla jobbar till vardags på Mentor Sverige. 

Mohammed ser proffsig ut med sina funktionskläder medan Suad är inbäddad i svart hellång dunkappa. Melissa räknar in så att ingen halkar efter eller försvinner. Redan på mötesplatsen i Göteborgs centralstation uppstår en oklarhet. 

Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det här ska inte vara en klassfråga eller pengar.

Precis innan vi ska lämna stationen ringer en mamma in och sjukanmäler sin son. Han har fått influensa, säger hon. Melissa har dock just prickat av honom och han sitter längst bak i bussen med sina kompisar. Tydligen hade han frisknat till. Mamman ger efter. 

– Tur att vi har skidledare så att vi överlever den här dagen, skrattar Melissa hjärtligt. 

– Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis!

Det ska vara tillgängligt för alla.

Jo, precis. En sportlovsresa till Åre kan kosta en barnfamilj runt 50 000 kronor. Inget för en vanlig familj, och ännu mer avlägset för ungdomar med föräldrar som vare sig har ekonomin för att hyra fjällstuga och skidor eller som själva i sina liv knäppt på sig ett par pjäxor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 17 februari, 2026

Har vänstern ”pissat” på unga män?

Foto: Gorm Kallestad/NTB/TT.

Ska vi vända på utvecklingen med unga mäns vandring högerut måste vi ta deras liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Läste du mitt förrförra brev om varför unga män är så höger?

Där skrev jag om hur gemenskaper som föreningsliv och kultur monterats ned, och lämnat plats för ensammare aktiviteter som att gejma, gymma och scrolla. Tjejer är bättre i skolan och på relationer, medan män mår allt sämre och tar kontroll över vad de kan: kroppen och plånboken. Ska man vända utvecklingen måste man ta unga mäns liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Så vad säger de då?

Det är fortfarande oklart men ämnet väckte reaktioner – 23 mejl och 222 kommentarer på Facebook och Instagram. Många var så tänkvärda att jag önskar att jag hade kunnat citera dem i sin helhet. Här kommer ett urval.

En läsare jämför med en ung chimpansflock i Lasse Bergs Gryning över Kalahari med några skränande unga hannar som planlöst viftade med pinnar och grenar. ”Är det inte så vi högre primaters hannar alltid har gjort? Pinnen som ett vapen för att utvidga sin aktionsradie. Krigets ursprungliga kärna. Vare sig det är en Kalasjnikov på ett lastbilsflak eller en ishockeyklubba.”

I 25 år var han industriarbetare på ett pappersbruk, med 2 500 innanför grindarna, vilket i praktiken innefattar alla grabbar på bruket. ”De blev disciplinerade, fann en mening med livet, röstade S eller V och gick på fackföreningsmötena.”

Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

I dag jobbar bara 700 och många röstar SD, skriver han. Nu finns inte längre ett solidariskt stillande av våra instinkter, och då blir människor mer konservativa.

Även Kian Sigge tror att det han beskriver som mäns ”evolutionära drifter” – att stiga i social status, och eftersträva personlig framgång och styrka – harmonierar bättre med högerns ideal.

Andra påpekar att det faktiskt var tvärtom under efterkrigstiden, där män jobbade kollektivt och var fackanslutna, medan kvinnor ofta var hemmafruar och ville ha låga skatter så att mer blev kvar i hushållskassan. Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

Från höger menar många att vänstern skrämt bort unga män genom att enbart framställa dem som ett problem, eller som Markus Nanderöd uttrycker det, ”har pissat på dem i decennier”.

”En ideologi som säger att en etnisk demografi är problemet för typ allt, och att de ska sitta ner och hålla käft, kommer inte locka till sig många från den gruppen”, skriver Marcus Bergman i samma anda.

Vissa vänstersvar verkar bekräfta tesen, som ”Styrkekramar ♥️”, att ”män daltas med från att de är gossebarn”, samt att de är ”okunniga” och ”vill ha makt”. Att ”narrativet är otroligt tjatigt” och att man hellre ska låta andra än unga män ”komma till tals någon gång”.

Vi i vänstern har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om unga män.

Det här fenomenet – att vissa till vänster är ovilliga att se med omsorg om unga mäns problem – har Mímir Krístjansson i norska Rødt försökt göra något åt. I Flammans reportage om den norska vänstern säger han att partiet bara nämnde ordet ”män” en gång, och det var i ordet ”våldtäktsmän”.

Något liknande framförs av Filip Löfström, som säger att gejming och gym inte alls är ensamma aktiviteter utan ger gemenskap och kontakt:

”Så vi i vänstern får nog ta på oss rätt stor del av att tappa de unga männen. Vi har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om dem.”

Själv tycker jag att det är intressant att när jag skrev veckobrev om utseendeideal hos unga kvinnor reagerade ingen till vänster negativt på att jag pratar om unga kvinnors problem.

Men även männen själva behöver ha ett bättre samtal, skriver Arvid Gudmundsson på Facebook. Han är stolt över sin muskulösa kropp, och trivs i det lugn som kan finnas bland män i grupp, men ser också problem som aggressivitet och en oförmåga att prata om känslor:

Läs mer

”Precis som kvinnorna har gjort behöver män en rörelse i vilken vi öppet diskuterar och kritiskt förhåller oss till normerna kring den könsroll som läggs på oss (och som vi internaliserar). Men vi ska diskutera det utifrån omtanke, medkänsla och respekt. Allt för många gånger sker det med någon slags kritik eller hånfullhet. Ibland vill man förändra på män för samhällets skull, men inte för männens skull själva.”

Det gör ont att inte kunna citera fler tänkvärda svar men jag måste sätta punkt där. Stort tack för allt engagemang!

Vad tycker du – pratar vi för lite eller för mycket om unga mäns problem?

Diskutera på forumet (0 svar)