Okategoriserade 07 juni, 2007

Telesur – nu börjar kapitalets mediemakt brytas

Venezuelas beslut att inte förnya RCTV:s marksändningstillstånd har mötts med starka internationella protester, i första hand organiserade av den internationella högern och mäktiga mediekonglomerat. Ty bakom striden runt RCTV står betydligt mer på spel. Venezuela går nu i spetsen för att bryta storföretagens maktmonopol över medierna.

TEGUCIGALPA. ”Att lära känna varandra är att erkänna varandra”, säger aymaraindianen från Bolivia. Han är ett återkommande inslag i programbytena i den nya latinamerikanska tevekanalen Telesur. I bolivianens ord kan man märka ett spår av en ny stolthet som kan illustrera Latinamerika i dag; ett Latinamerika som kan stå på egna ben, ett Latinamerika som söker sin historiska och kulturella identitet för att bygga ett förenat Amerika med social rättvisa. Hindret fram till idag har varit en politisk och ekonomisk modell som dragit ner miljoner latinamerikaner i djupaste fattigdom. För att neutralisera uppflammande upprorskänslor sänder de transnationella tevebolagen dokusåpor från tidiga morgonen till midnatt. Ungefär tre gånger om dygnet sänder de 30 minuter nyheter, oftast fabricerade av de stora nyhetsbyråerna och stenhårt politiskt redigerade. En dramatisk händelse i Rio de Janeiro, Lima eller Miami får inte överstiga en minut. Nyheten från de transnationella massmediafabrikanterna ska inte ifrågasättas, bara konsumeras, och helst via teve.
– Hollywood producerar 80 procent av alla filmer i världen men i Latinam- erika är 98 procent av alla visade filmer från denna ägarproduktion, säger Yuri Pimentel, vice chef för Telesur i ett debattprogram om mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.

Han skulle kunna ha tillagt att dessa fil­mer produceras av 7-8 mediagrupper, storföretag i USA som kontrollerar nästan all media i världen; nyheter, underhållning för alla åldrar, såpor, internet, böcker, tidskrifter av alla dess slag för att nå specifika målgrupper. Han skulle också kunna ha tillagt att Telesur än så länge har stora svårigheter att nå ut med sin produktion som går på tevekabel, kontrollerad av andra.
– Nittionio procent av telekabelmarknaden baserad på fiberoptik kontrolleras av VTR, ett dotterföretag till GlobalCom. Och vem äger GlobalCom? Jo mediamagnaten Rupert Murdoch som äger eller dominerar massmedia på alla dess nivåer i USA, Latinamerika, Australien, Storbritannien, Italien, och så vidare, säger Ernesto Carmona, ordförande för Chiles Journalistförbund, ledamot av den latinamerikanska Journalistfederationen FELAP:s styrelse och expert på mediakoncentrationen på den amerikanska kontinenten.
Chávez hade ända sedan sin valseger 1998 varnats av sina egna för att han måste göra något för att sätta stopp för den massiva misskrediteringskampanjen mot hans regering. Efter statskuppen krävde hans egna anhängare på basnivå i fattigområdena en stängning av öppet antidemokratiska kanaler. Men Chávez sa denna söndag att Revolutionen skulle starta sin egen tevekanal som skulle ta upp kampen mot dem som vill manipulera människorna. Motkraften mot denna ytlighet och passiviserande av människor från det privata mediamonopolet inleddes den 24 juli 2005 när Telesur startade.
Som reporter hajade jag till, medveten om de enorma kostnader som det innebär att starta en tv-kanal och dessutom en kontinental kanal. Men om pengar kanske är den sekundära frågan så handlar det också om kvalité, om att attrahera tittaren att swappa över från CNN till Telesur, från såpoperan till ett utbildningsprogram om Inkaindianerna, från MTV till dagens progressiva rappare i fattigkvarteren i Buenaventura. Och, framför allt – hur skulle Chávez undvika att Telesur förvandlades till ett typiskt mediokert vänsterprojekt med ett massa babbel som tröttat mer än en person på detta klot?
Utmaningen var gigantisk. Ska jag vara ärlig trodde jag inte ett smack på Chávez’ framtidsoptimism. Han skulle bita i sten, tänkte jag.
Men närmare två år efter starten har Telesur kommit långt. Efter en joggingrunda på kullarna ovanför Tegucigalpa slår jag på Telesur vid halv 7-tiden på morgonen. ”Noticias del Sur”, nyheter från Syd, heter Telesurs nyhetsprogram som sänds i två format varje timme; ett fem minuters och ett 30-minuters sammandrag. Under de två åren sedan starten har det redaktionella innehållet och det grafiska skalet förbättrats dramatiskt. Om CNN:s spanskspråkiga nyhetsprogram är oerhört skickligt upplagda och framförda, är Telesurs faktiskt ett snäpp bättre.
Jag blev positivt överraskad redan för ett halvår sedan när Telesur plötsligt dök upp på Kanal 8 bland 125 andra kanaler som jag kan se på Mayavision, mitt honduranska kabeltevebolag. Att det ägde rum två veckor innan presidentvalet 2006 i Venezuela gjorde inte saken sämre. Konkurrenten Globovision, en stenhård anti-Chávezkanal i Venezuela hade knuffats bort från kanal 8 till kanal 102. Kanal 15 är Venevisión, en kanal som tillsammans med Globovision och RCTV utgjorde de mediala konspiratörerna i statskuppen 2002.

Nyheterna denna dag handlar om att Bolivia har tagit kontrollen över exporten av oljeproduktionen. Reportern Freddy Morales gör inte bara ett referat av händelsen. Han beskriver också kortfattat men initierat bakgrunden till varför man tar över exporten och hur mycket nationen kommer att tjäna på det. Tittaren får en känsla av ”Aha! Varför har inte Bolivias politiker gjort det tidigare”?!
Från Argentina rapporterar Telesurs korrespondent att rasande resenärer nästan bränt ned en järnvägstation. Konfrontationen är ett resultat av den förre presidenten Carlos Menems privatiseringar under 1990-talet. Det privata järnvägsföretaget vägrar att investera och underhålla. En vecka senare framträder Argentinas president Nestor Kirchner och dundrar mot den nyliberala modellens privatisering och förklarar att hans regering har beslutat att säga upp koncessionen med företaget som annars skulle ha upphört 2026.
I Colombia fortsätter skandalen med företag och politiker som använt terrorn från dödsskvadronerna AUC för egna politiska eller ekonomiska intressen. Den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso lägger papperna på bordet och säger för första gången att ”paramilitären är statspolitik, skapad av den politiska och ekonomiska eliten och underhålld av militären”. Reportern intervjuar anhöriga till offren för dödsskvadronerna och namnger de nationella och multinationella företagen som utpekas som AUC:s finansiärer.
Jag jämför inslaget med den största privata tevekanalen Caracols morgonnyheter och konstaterar snabbt att Caracol föredrar att tala om president Uribes problem med att få igenom ett frihandelsavtal (TLC) med USA och rasar mot demokraternas ”krokben” i kongressen. Caracol låter också Uribe dundra mot Colombias fackföreningsledare som reser till USA och ”ljuger om antalet mördade fackledare”. Naturligtvis säger inte Caracol ett ord om att Santodomingogruppens företag är delaktig i finansieringen av dödsskvadronerna, vilket Mancuso erkänt. Caracol-TV ägs av industri- och finans magnaten Mario Santodomingo.
Telesurs nyheter produceras nästan uteslutande av de egna korrespondenterna. Kanalen har korrespondenter i Latinamerikas alla huvudstäder samt i Washington. Skillnaden mellan CNN och Telesur består i den politiska redigeringen, den politiska plattformen och det politiska målet. Och Telesur hycklar inte, som den förkrossande majoriteten av massmedia i dess ”oberoende” former gör: Telesur är en politisk kanal som ska vara ett verktyg och instrument i kampen mot nyliberalismen och för den latinamerikanska integrationen, ge människorna på den här kontinenten en möjlighet att ta del av den verklighet de själva är delar utav och aktivt forma en ny framtid. Språket utgör en viktigt del av Telesurs framgång. Programledarna talar sitt respektive lands speciella dialekt av spanskan. Kvinnorna utgör en majoritet. Jag blir nästan perplex över hur säkra och oerhört politiskt skolade de är till skillnad mot silikonmodellerna i de nationella tevekanalerna.
– Jag måste ha en tv-ruta med kvalité som inte bara attraherar mig utan som också kan konkurrera, sa Aram Aharonian, högste redaktionelle chef för Telesur när kanalen startade för snart två år sedan, och tillade:
– Den som trott att CNN eller spanska (TVE) har en dålig kvalité i sitt utbud har helt missuppfattat saken för de producerar utomordentligt bra program. Visst har de ett budskap som vi inte gillar, men de vet sitt mål, de vet vad de vill och hur de vill utforma detta[1].

Aharonian hävdade med sarkasm i tonen att Telesur måste inta en helt annan inställning till vad som gängse har betraktats som ”alternativa media”.
– Vi tror inte på talet om att vara alternativ innebär att vara marginell. Vi är i stånd i att göra ett kvalitativt språng och det alternativa kan visst vara i massomfattning. Jag är inte nöjd med att bara nå tre procent av befolkningen om jag har möjligheter att nå 100 procent. Men hittills har man lämnat det massiva i händerna på det privata på grund av missuppfattningen att om media är i massomfattning är det i privata händer. Med den uppfattningen skulle vi nöja oss med en liten alternativ radiosändare som når 100 personer när vi med nästan lika stora ansträngningar kan nå 100 miljoner personer.
Första editionen av ”Agenda del Sur” – Sydagendan – startar. Argentinskan Lourdes Zuazo och chilenaren Mario López tar under 30 minuter upp ett dagsaktuellt tema som de går igenom grundligt. Först en bakgrundinformation och sedan inbjudna experter på temat. Och ”experterna” utgörs ofta av bonde- eller indianledare, fackföreningsfolk, ministrar, intellektuella eller progressiva ekonomer.
Denna morgon analyseras det enorma motståndet i Costa Rica mot att ingå ett frihandelsavtal (TLC) med USA. Temat har under hela veckan förberetts ingående och oerhört pedagogiskt i fyra 30-minutersprogram i ”Videoteca contracorriente”, ett dokumentärprogram med aktuella politiska händelser, porträtt av olika personligheter, allt med en kritisk och progressiv vision.

Tankarna går tillbaka till CNN igen och konstaterar att där är de stående analytikerna för det mesta representanter från Rockefellers Citybank eller Andres Oppenheimer, knuten till The Miami Heraldgruppens lokala mediaimperiumsom alltid är fientliga mot den latinamerikanska politiska utvecklingen.
Den spanske journalisten Pascual Serrano, grundare av webbportalen Rebelion och redaktionell rådgivare till Telesur, sammanfattar CNN-journalistiken:[2]
– CNN gör en utomordentlig bevakning med kameran över upproret i Quito, Ecuador. Därefter placerar det fyra USA-analytiker i soffan som säger vad det var som hände och vad det (Ecuadors folk) måste göra. En historia växer inte fram som en svamp efter ett regn utan har alltid en bakgrund.
Med Telesur har tittarna för första gången fått helt nya och andra nyheter. Och det som gör denna nya tevekanal trovärdig är att sanningen konfronteras med olika aktörer. RCTV:s ägare Marciel Granier intervjuas, politiska fiender till Chávez, Evo, Rafael Correa, fiender till den kubanska revolutionen och Fidel Castro kommer alla till tals i Telesur.
Den politiska konfrontationen och händelseutvecklingen i Latinamerika går rasande snabbt och på plats finns Telesur. För medlemmarna i ALBA, Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua handlar det om en kamp på liv och död, att skapa utrymme och förutsättningar att på massbasis nå ut till sina landsmän via radio och teve. Därför förlängdes inte markkoncessionerna för RCTV utan övertogs av den nya offentliga tevekanalen Teves, vars programutbud kan liknas vid en Utbildningsteve 24 timmar om dygnet. Allt material ska produceras av venezuelanska oberoende teve- och filmproducenter i allians och i samarbete med lokala och regionala alternativa teveproducenter. Genom att reducera det privata massmediamonopolet i Venezuela till 80 procent demokratiserar regeringen i motsvarande grad utbudet.
President Rafael Correa i Ecuador är inne på samma spår. En översyn av hur och till vem och från vem markkoncessionerna har gått till det privata monopolet i landet ska nu genomföras. Nicaragua är från den 11 mars i år också associerad medlem i Telesur och kommer innan detta års slut att ha skapat en markbaserad kanal för Telesur. Men redan nu sänder Telesur 20 timmar producerat material från det centralamerikanska landet.
– När vi ser på problematiken för folken som strider för att bli fria måste vi se den i termerna av ett befrielsekrig. Därför bör en antiimperialistisk världsfront och ett informationsnätverk integreras. Detta bör ägna sig till att avslöja den information som de förhärskande mediakrafterna representerar och skapa en ny socialistisk ordning på kommunikation och informationsområdet, sa Telesurs vice styrelseordförande Yuri Pimentel när Telesur arrangerade en tvådagarskonferens i slutet av maj om massmedia.
Detta är bakgrunden till den desperata och massiva internationella reaktionen från RCTV:s högerliberala fränder i den internationella högern. Mediekonglomeraten är oerhört nervösa över händelseutvecklingen i Latinamerika för de ser nu att deras politiska och ekonomiska mediamonopol är hotat genom den explosion av nya demokratiska medier som dykt upp.

Telesurs verksamhet har ifrågasatts och misstänkliggjorts[3] av massmediamonopolen i såväl Syd- som i Nordamerika som är anslutna till SIP, det Interamerikanska pressällskapet med säte i Miami. Att SIP, som leds av eliten inom USA:s media, är starkt antikubanska men nu också starkt kritiska till utvecklingen i Venezuela, Bolivia och Ecuador, är ingen tillfällighet.
En av SIP:s vice ordförande är Enrique Calderon Santos, chefredaktör för Colombias enda heltäckande dagstidning. Santos är även släkt med Juan Manuel Santos och Francisco Santos, försvarsminister respektive vicepresident (tjänstledig chefredaktör på El Tiempo) i Colombia. Om Santosklanen och deras tidning brukar colombianen säga: ”El Tiempo tillsätter och avsätter presidenter”, en illustration till den enorma makt denna familjeklan har i Colombia. Den colombianska militära underrättelsetjänsten uppgav till samma tidning att ”i kanalen ges utrymme till element som knyts till den nationella och internationella terrorismen och den (Telesur) uppvisar en för Colombia negativ bild”.
Som en kulmen på denna i Colombia farliga misskrediteringskampanj greps i slutet av förra året Telesurs Colombiakorrespondent Freddy Muñoz, 35, av säkerhetspolisen. Denna anklagade honom för att vara sprängämnesexpert för FARC-gerillan. Muñoz satt fängslad i nästan två månader innan han släpptes med den vanliga frasen: ”I brist på bevis”. En fängslad kvinnlig gerillasoldat hade tvingats till att peka ut Muñoz men när det offentliga förhöret ägde rum tog hon gråtande tillbaka anklagelserna.
Det som setts som mest allvarligt från Vita huset är Telesurs samarbetsavtal om ”ömsesidigt utbyte av programtekniska erfarenheter och journalistisk fortbildning” med den Qatarbaserade tevekanalen al Jazeera från och med början av 2006.

Den 20 maj genomförde delegater för över 300 alternativa radiostationer en tre dagar lång konferens i Caracas. Några dagar senare var det dags för lanserandet av ”Radio del Sur”. Det är Telesurs motsvarighet inom etermedia. På plats fanns representanter från hela Latinamerika men även från andra delar av världen, bland annat Sverige, som kommer att ansluta sig som en del av Sydradion. Det är detta gigantiska nätverk av frivilla medarbetare som utgör Telesurs och Radio del Surs styrka, en enorm källa av samlade erfarenheter som i dess slutliga produkt kommer att berika varandra och ge tittaren eller lyssnaren helt andra perspektiv över sin egen verklighet och framtid.
Telesur ska nu också kunna ses i Europa om 3-4 månader, berättar Pascual Serrano. Möjligheterna att bredda utbytet i Latinamerika kommer också att förbättras dramatiskt efter att Venezuela i samarbete med Kina skjuter upp en kommunikationssatellit, Simon Bolivar, andra hälften av 2008. Därmed bryter landet för första gången kontrollen som de transnationella bolagen har över denna del av världen. Med satelliten ska Telesur, ALBA-TV, Radio del Sur och andra medier kunna ses eller höras i andra världsdelar, som till exempel Europa och USA.
Chávez var nog inte på hal is den där söndagen när han avslöjade planerna på att skapa en latinamerikansk tevekanal som skulle utmana CNN och FOX. Det blev nog Emanuelsson som i slutändan fick bita i sten, trots bra odds.

Nyheter 20 januari, 2026

Svenska politiker kluvna om Trumps Grönlandshot: ”Extremt överdrivet”

Jonas Sjöstedt (V), Heléne Fritzon (S) och Dick Erixon (SD). Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix via AP, Caisa Rasmussen/TT, Erik Abel / TT.

De svenska partierna står i stort sett enade om Grönlands framtid. Men SD-ledamoten Dick Erixon går på tvärs både mot partiets linje och systerpartiet i Danmark. ”Han fungerar som megafon för Trumps lögner”, säger Jonas Sjöstedt (V).

I morse svensk tid delade USA:s president Donald Trump delat en AI-genererad bild där han placerar en amerikansk flagga på Grönland – den senaste i en lång rad provokationer mot regeringarna i Nuuk och Köpenhamn.

Bara timmar senare debatterade EU-parlamentet vad man rubricerat som USA:s ”utpressningsförsök” mot Grönland.

– Det finns en väldig solidaritet med Grönland, säger Jonas Sjöstedt från svenska Vänsterpartiet, om stämningen i vänstergruppen.

– Vad vi betonar särskilt är att grönländarna själva ska avgöra sitt lands framtid. Varken Danmark, USA eller EU. Vi försvarar deras rätt att göra det, antingen som en del av Danmark eller som självständig nation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 januari, 2026

Mineralerna som satte Grönland på frontlinjen

Foto: Hans Månsson.

Efter räden mot Venezuela riktar nu Donald Trump blicken norrut. Men i gruvorten Sisimiut vägrar invånarna underkasta sig den amerikanska presidenten. ”Om Grönland skulle tillhöra USA så är det för att vi har tagits med våld”, säger mineralministern Naaja Nathanielsen till Flamman.

De färgglada husen klamrar sig fast vid klipporna, luften är fuktig och havet mörkt. I bakgrunden reser sig fjällen, nakna och orörliga. Sisimiut hälsar mig med sin kärva stillhet.

Här i Qeqqata kommun finns den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Där bryts anortosit, som används i framställningen av ett slags glasfiber, bland annat för vingar till vindkraftverk. Gruvan ägs av ett bolag med kanadensiskt kapital i botten och ligger avsides utan vägförbindelse, vid en fjord som når nästan ända fram till inlandsisen.

Här finns också Kangerlussuaq, där USA byggde en flygplats och militärbas 1941, men som man lämnade efter kalla krigets slut. Den är ändå fortfarande viktig både för Nato och för Danmark, som för ett år sedan beslutade att bygga en militärbas där.

Dessa två faktorer – säkerhetsläget och mineralerna – är huvudingredienser i Trumps hot mot Grönland det senaste året.

Jag kliver in i kommunhuset, en avlång byggnad i diskret blågrå färgskala. Kommunen Qeqqata har knappt tio tusen invånare, varav drygt hälften bor i Sisimiut. Den del av kommunen som inte är permanent istäckt är ungefär så stor som Småland.

I kommunhusets konferensrum möter jag borgmästare Malik Berthelsen (bilden) – en 47-åring med erfarenhet både från det grönländska parlamentet och från ett liv som företagare i olika branscher, allt från möbelhandlare till pizzabagare.

Malik Berthelsen talar en flödande grönländska, helt lönlöst att försöka dechiffrera. Men tolken bygger språklig bro, och förmedlar borgmästarens positiva syn på såväl det militära inslaget i Kangerlussuaq som på gruvan.

– Kangerlussuaq har, delvis tack vare militären, fortsatt ett liv även efter att utrikesflyget flyttats till Nuuk. Gruvan bidrar med både sysselsättning och skatteintäkter till kommunen och är inte ett dugg kontroversiell. Den ligger så avsides, och det som bryts orsakar inte någon debatt om miljöförstöring.

– Men det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också.

När det gäller hotet från USA gjorde sig Malik Berthelsen omtalad ut över världen på senvintern i fjol. Usha Vance, hustru till den amerikanska vicepresidenten JD Vance, hade tänkt bevista den årliga hundslädestävlingen i Sisimiut och i samband med det få möta borgmästaren.

Central. EU-kommissionen har pekat ut Grönland som en potentiellt strategisk leverantör av kritiska mineraler, såsom ett gruvprojekt i närheten Qaqortoq. Foto: Hans Månsson.

Till detta tackade han vänligt men bestämt nej. Det passade inte alls i tiden, då valkampanjen var i sitt slutskede, förklarade han. Då avstyrdes fru Vances besök i Sisimiut helt och hållet.

Bara ett par veckor tidigare hade Malik Berthelsen gått i en stor demonstration mot USA:s hot om övertagande. ”Som en protest mot hur presidenten uppför sig mot vårt folk”, sade han till tidningen Sermitsiaq.

– Vi har inget emot amerikanska soldater på våra gator, säger Malik Berthelsen. Det är vi vana vid sedan den tid de hade militärer i Kangerlussuaq. Men ett övertagande av Grönland accepterar vi inte.


Tanken på att överta Grönland har dykt upp vid flera tillfällen tidigare, men det var ändå med stor överraskning som Danmark under Trumps förra presidentperiod tog emot hans förslag att köpa Grönland, som han jämförde med en ”fastighetsaffär”. Statsminister Mette Fredriksen svarade med att kalla förslaget ”absurt”.

Men när Trump återkom till presidentposten för ett år sedan trappade han upp retoriken. Grönland ska ”på ett eller annat sätt” bli en del av USA, sade han. Det är framför allt två skäl som angetts: nationell säkerhet och mineraler.

USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt.

Inte minst trånar man efter de sällsynta jordartsmetallerna, för att komma bort från beroendet av Kina. Men under hösten har Trump tonat ner mineralfrågan och i stället betonat geopolitisk säkerhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 januari, 2026

När arkitekturen reduceras till fasader

Visionsbild av nya Nobelcentret vid Slussen i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

Debatten om det nya Nobelcentret har fastnat i frågan om byggnaden är vacker eller ful. Men den verkliga skandalen handlar om hur projektet tillkom – i en process som brister i demokrati, transparens och kompetens.

I torsdags offentliggjordes hur det nya Nobelcentret ska se ut, ritat av David Chipperfield Architects. Mitt flöde är översvämmat av renderingar, som ofta säger ganska lite om ett färdigt projekt, och AI-varianter med allt från guldspiror till jämförelser med Clas Ohlson-kartonger.

Och även om det gläder mig att stadens utveckling diskuteras, känns debatten begränsad.

Det verkar som att den reaktionära estetiseringen av arkitekturen har vunnit, och att det enda man tycks kunna säga om ett projekt är om det är vackert eller fult. När man i stället borde diskutera en planeringsprocess som var fel från allra första början.

2014 arrangerades en tvåstegs arkitekttävling där David Chipperfield Architects utsågs till vinnare, innan platsens förutsättningar och stadsplaneringen var ordentligt utredda. Efter att planen för Blasieholmen stoppats 2018 följde en utdragen process med överklaganden och politiska vändningar. 2020 flyttades projektet till Slussen, men Chipperfield blev kvar som arkitekt trots att platsen helt ändrats.

På bara några dagar har fler än 6 200 skrivit under ett upprop om att byggnaden ska ritas om. Även om man kunde önska samma engagemang för arkitekturen när man samtidigt går vidare med planerna på att riva Valhallabadet i Göteborg eller Lärarnas hus i Stockholm, håller jag med om kärnan: det krävs en mer demokratisk och transparent process.

Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Projektet har inte förankrats i stadsbyggnadsprocessen på ett korrekt sätt, varken första eller andra gången. Stockholms stad borde ha låtit föreningar, boende och sakkunniga kunnat påverka. Det faktum att Nobelhuset finansieras privat minskar dessutom möjligheterna till offentlig debatt om projektet. Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Med en sådan process hade man kanske undvikit att hamna i Mark- och miljödomstolen, efter att den första arkitekttävlingen redan var avgjord. Samtidigt är det värt att utreda hur stort inflytande fastighetsägaren Lundberg hade i att skrota planerna på Blasieholmen, när enskildas utsikt fick påverka utformningen av en offentlig byggnad.

När den nya majoriteten valde att hitta en ny plats borde en ny, öppen och anonym arkitekttävling ha utsetts, med ett tydligt program och en placering som speglade en gemensam vision för områdets utveckling.

Arkitekttävlingar är till för att diskutera idéer, snarare än att bedöma ett företags skicklighet. Dessa idéer är kopplade till specifika platser med specifika förutsättningar och förankras i en bedömningsprocess där det jämförs med andra förslag. En byggnad på en så komplex och central plats borde dessutom ha diskuterats i relation till andra idéer som finns om vad staden ska vara.

Läs mer

Samtidigt blir utrymmet för denna uppgift allt mindre när arkitektur reduceras till en konstart genom att Arkdes slås samman med Moderna Museet och när byggregler som tidigare gav kvalitet åt arkitekturen avskaffas. Arkitektuppropets och Tidöregeringens visioner av ”traditionella” dockhus går i full fart.

Dessa aktörer har tagit den arkitektoniska debatten till en punkt där bara ytliga bedömningar återstår. Men om man är seriös med att rädda arkitekturen måste man börja med att ifrågasätta processerna bakom. Allt annat är fastighetsförmedling.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 januari, 2026

Lokalpolitiker ska ta Vänsterpartiet till regeringen

Arbetsgruppen består av vice partiordförande Ida Gabrielsson och fem lokalpolitiker. Foto: Lars Schröder/TT.

Vänsterpartiets budskap är tydligt: partiet ska vara med och styra Sverige. Nu ska en särskild grupp förbereda partiet på regeringsförhandlingar. Medlemmarna är erfarna lokalpolitiker – och flera lyfter fram sina samarbeten med Centerpartiet.

I måndags presenterade Vänsterpartiet den arbetsgrupp som ska förbereda partiet på tuffa förhandlingar vid en rödgrön seger i riksdagsvalet. Några saker är redan spikade: Magdalena Andersson ska bli statsminister – men bara om hon släpper in Vänsterpartiet i regeringen. Övriga detaljer ska finslipas fram under våren och sommaren.

Gruppen består av partiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson, samt fem lokalpolitiker från Växjö i söder till nordliga Norrbotten. Den gemensamma nämnaren är praktiska erfarenheter av att styra i samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och stundtals Centerpartiet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 17 januari, 2026

Alice Aveshagen: Rama Duwajis dyra skor är motsatsen till hyckleri

Rama Duwaji har blivit det hetaste samtalsämne bland modeexperter sedan maken Zohran Mamadani introducerade henne för offentligheten. Foto: Heather Khalifa/AP.

Något lånat, något gammalt, något politiskt. Flammans modeexpert Alice Aveshagen förklarar varför alla pratar om New Yorks första dam.

Under installationen av New Yorks nya socialistiske borgmästare Zohran Mamdani bar hans hustru Rama Duwaji boots från märket Miista. Prislapp: 5 800 kronor. Den konservativa sensationstidningen New York Post formulerade det som ett avslöjande – ännu ett exempel på vänsterns hyckleri.

Men den här sortens upprördhet bygger på en felaktig premiss: att dyrt automatiskt är antisolidariskt och billigt är folkligt. Miista är ett Londonbaserat märke, grundat och ägt av Laura Villasenin, med tillverkning som uppges vara handgjord. Att sådana skor kostar mer är vad som händer när hantverkare får betalt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 17 januari, 2026

Silas Aliki: ”Världen håller på att bli olevbar”

Silas Aliki är till yrket advokat men hade länge velat skriva. Foto: Paulina Sokolow.

För att överleva en tillvaro av misshandel och vanskötsel, skapar en åttaåring i "Reglerna" en fantasivärld där egen logik råder. Med sin romandebut vill advokaten Silas Aliki belysa barns rättslöshet. ”De behandlas som egendom.”

Bakom glasdörren, en halv trappa ned på en lugn sidogata på Kungsholmen, är väggarna målade i en skogig, blågrön färgton. Välkommen till Folkets Advokatbyrå, grundad av advokaten Silas Aliki. Hen visar mig runt i det tomma kontoret. Jag tittar undrande på en säng i ett av rummen.

– Den behövs ibland om någon får panik och behöver lugna ned sig. Det hjälper ibland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 januari, 2026

Åkesson toppnamn på Jerusalemkonferens om antisemitism

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vid en pressträff i Strängnäs i december. Foto: Christine Olsson/TT

För andra gången under Israels krig i Gaza besöker Jimmie Åkesson landet, på inbjudan av ministern Amichai Chikli. Denna gång för att hålla tal på en konferens om antisemitism.

I slutet av januari talar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som toppnamn på en stor konferens om antisemitism i Jerusalem, rapporterar israeliska Haaretz

Där kommer han att hålla ett tio minuters ”keynotetal” mellan punkter om ”importerad antisemitism” i Europa och ”hatets algoritmer”, som driver unga mot antisemitiskt material i sociala medier. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 15 januari, 2026

Vem är Reza Pahlavi – exilprinsen som vill leda Iran?

En exiliransk demonstrant i Chile håller upp ett porträtt på Reza Pahlavi, sonen till Irans sista shah. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Vill shahsonen Reza Pahlavi införa demokrati eller installera sig som kung, och vilket stöd har han egentligen i Iran? Flamman letar svar i hans okända bok från 2002.

Den stora basaren i Teheran är stadens pulsåder. Här finns moskéer, växlingskontor och lagerlokaler sammanflätade i ett labyrintiskt nät som i århundraden bundit samman handel, religion och politik. Om handlarna är glada sitter regimen tryggt.

Den 28 december 2025 dras jalusierna ned i delar av Teherans handelsdistrikt. Protesterna som hittills varit begränsat till småstäder har nu nått huvudstaden. Reuters beskriver hur guldhandeln i Alaeddin-området och handlare på Lalehzar-gatan bommar igen, samtidigt som polis skingrar folkmassor med tårgas, och boende beskriver slagsmål mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 15 januari, 2026

Ludvig Köhler: När gejmaren klev in i politiken

Datorspel har tagit över efter popmusik som vägen in i politik för unga män. I bakgrunden: Warcraftfiguren Grom Hellscream. Foto: Jeff Gritchen/AP/TT.

Varje kull har sin väg in i politiken. I mina tonår föll det sig naturligt att engagera sig vänsterut. Som jag minns det var det det enda alternativ som fanns. Kanske var Stockholm i början av 00-talet en ganska passiv vänstermiljö. Jag minns dock att jag demonstrerade mot Irakkriget 2003, där Tomas Bolme höll tal på Norra Bantorget, och kände historiens så kallade vingslag. Rätt najs. När jag berättade för min morfar, som flytt sovjetkommunismen i Prag, att jag funderade på att kalla mig kommunist, blev han arg på mig. Så då slutade jag med det.

Men vad skulle man kalla sig i stället? Det Sverige jag växte upp i var lite dystert. Minns Bob Hunds emblematiska rader från låten ”Papperstrumpeten” på albumet Stenåldern kan börja från 2002: ”Tiden går så fort/i ett land där inget händer”. Så var det. Var Sverige dystert på grund av politiken eller den mentala läggningen? Svårbesvarat. För mig och mina kamrater var det i popmusiken man hämtade kraft och inspiration. Jag förstod inte vad Doktor Kosmos menade med låten ”Borgarsvin”, men det svängde. Och det formade en.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 januari, 2026

Högertidningen som segrade sig till döds

1975 gavs det första numret ut av tidskriften Contra, som blandade tidig nyliberalism med auktoritär konservatism. 50 år senare är idéerna trendigare än någonsin – samtidigt som tidningen har fallit i glömska. ”De har varit lite före hela tiden”, säger forskaren Tobias Hübinette.

”Dagens viktigaste fråga”, lyder rubriken på den första artikeln i tidskriften Contra från 1975.

”En tredjedel av världens befolkning lever i dag i kommunistiska stater. Under en kommunism som har uttalat expansiva mål, och som strävar efter att lägga under sig fler områden, så snart tillfälle bjuds”, skriver de i den osignerade ledartexten.

Allende hade just kuppats bort av Pinochet, och i Grekland härskade militärjuntan. Men riskerna med kommunistiska regimskiften var enligt Contra ”mycket mer långtgående än faran med den ena eller andra militärjuntans maktövertagande”.

Den viktigaste frågan just nu, menar man, är snarare ”bristen på ett samordnat politiskt program mot kommunismen”.

Under 50 år har Contra varit en udda fågel i svensk media. På en och samma gång bokstavligen underjordisk – under de första åren producerades tidskriften i en ”källarskrubb på 25 kvadratmeter” i Stockholms södra förorter – samtidigt som den haft kopplingar till den yttersta toppen inom näringsliv och politik.

– När vi började så fanns det egentligen ingenting alls i vår genre, säger chefredaktören Carl G Holm till Flamman.

Förebild. Milton Friedman vann Riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne 1977, och lyftes återkommande fram i Contra. Foto: Eddie Adams/AP.

Man skrev ofta om både Sovjetunionen och Olof Palme, och beklagade sig över att skattepengar gick till ”en extremsocialistisk så kallad punkrockgrupp” som Ebba Grön och ”en vänsterradikal halvpornografisk tidskrift” som ETC.

Men tidskriften introducerade också tidigt vad som senare skulle bli känt som nyliberalism, och publicerade bland annat ett brev till redaktionen av ekonomen Milton Friedman. I ett annat nummer intervjuades ekonomipristagaren George Stigler. Bland tidningens återkommande teman finns såväl reklamens förtjänster och rätten till hemskolning, som stöd till antikommunistiska rörelser runt om i världen – inklusive talibanerna i Afghanistan.

– De har varit lite före hela tiden, säger forskaren Tobias Hübinette (bilden), som länge intresserat sig för Contra.

– Först gick man i bräschen för den nyliberala hållningen, innan ens Moderaterna hittat dit. Det var wacko att läsa österrikiska ekonomer som moderat på 50- och 60-talet. På 70-talet började de tankarna få lite mer gehör, men de var ändå udda. Samtidigt var man aggressiva antikommunister.

När Thatcher och Reagan börjat införa nyliberalism i regeringsställning i Storbritannien och USA öppnade Contra nya dörrar högerut. Tidningen var tidig med att knyta sig till de nya högerpopulistiska partierna i Norden, och intervjuade bland annat norska Fremskrittspartiets grundare Carl I Hagen, den danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup – och Sveriges egen Ian Wachtmeister.

– På 80-talet och 90-talet var de tidigare än andra på högerkanten med att öppna för Ny demokrati och senare även Sverigedemokraterna, säger Tobias Hübinette.

Med den nya vågen av högerpopulism, där figurer som Argentinas Javier Milei och USA:s Donald Trump kombinerar nedskärningspolitik med djup konservatism, tycks världen till sist ha kommit ikapp den lilla högerpamfletten från Farsta.

Ändå väljer redaktionen att lägga ned tidningen.

”Vi arbetar nu på nummer 6 2025 som kommer ut inom kort. Sedan kommer nummer 1 och 2 2026, varefter utgivningen upphör som papperstidning. Efter femtio år”, skriver redaktionsmedlemmen Carl G Holm i ett mejl till Flamman i början av november.

Uppdraget slutfört – eller? Det här är berättelsen om Contra.


Carl G Holm var en av de tre unga stockholmskillar i 20-årsåldern som grundade Contra år 1975. De hade alla en bakgrund i MUF, där Holm i slutet av 60-talet satt i styrelsen för Stockholmsdistriktet tillsammans med bland andra Carl Bildt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)