Under hela sitt författarliv hade Ivar Lo-Johansson nära förbindelser med fackföreningsrörelsen. Han kallade sig diktens ombudsman och hans böcker och artiklar bidrog till att jordbrukets statarsystem avskaffades hösten 1945. Statarna fick större delen av lönen i form av bostad, brödsäd och mjölk med mera, istället för enbart kontantlön.
Till Ivars 85-årsdag 1986 instiftade fackförbunden Ivar Lo-Johanssonfonden med ett pris på 100 000 kr till hans ära. Han hade själv ett finger, eller två, med i spelet bakom dess tillkomst. Första året fick han priset själv och skänkte det till fonden. Nästa år fick en ensamstående fembarnsmamma, Maja Ekelöf, priset för sin mästerliga Rapport från en skurhink.
1988 startade Ivar Lo en novellskola i fackförbundens tidningar. Han förklarade hur svårt det är att skriva bra noveller och publicerade korta summeringar av novellmästare och prov på deras alster, sådana som Tjechov, de Maupassant, Babel och Hemingway med flera.
Samma år lanserades en skrivtävling bland fackföreningsmedlemmar kallad Den nya novellen med första pris på 20 000 kr, andra på 10 000 samt ytterligare tre på 5 000 vardera. Gensvaret blev överväldigande, 1 221 noveller vällde in till de 17 deltagande tidningarna!
Jag satt med i juryn tillsammans med Ivar och författaren Jan Fogelbäck, bibliotekarien Birgitta Dahlander och tidningsredaktörerna Tage Sjödahl, Margareta Ljungberg och Ingvar Ygeman.
Vi kunde ju bara läsa en mindre del av denna väldiga mängd. Tidningsredaktionerna gjorde en grovsortering och skilde agnarna från vetet. En redaktör som läst gamla skogshuggares berättelser sa att alla handlade om råslit i flera meter djup snö och 40 minusgrader! Han kanske överdrev en smula.
En massa acceptabla noveller gallrades fram åt juryn att läsa. Tyckte man att någon var lite extra lästes den av flera i juryn. Till slut hade vi valt ut ett mindre antal som alla läste och bedömde. Därefter började striden. Redaktörerna ville gärna ha en vinnare från sitt eget förbund. Till slut löste vi problemet med ett antal hedersomnämnanden.
Ivar Lo hörde dåligt. Det gjorde Tage Sjödal i juryn också, men hade åtminstone skaffat hörapparat. Ivar frågade nyfiket hur den fungerade och Tage sa att han hörde bra med den. Men Ivar skaffade aldrig någon, han var för fåfäng, kunde inte tänka sig att gå med förstärkare bakom örat. På den tiden hade ingen pluggar i öronen.
Juryn enades någorlunda smärtfritt om att ge förstapris till televerkaren Börje Ericsson, Uppsala, för hans satiriska novell Vi marscherar vidare. Den häcklar både arbetare och arbetarrörelse:
”Vi måste kämpa. Ni säger att det inte finns några barrikader längre. Det är fel. Ni står ju för fan på dom! Nej, det gör ni inte förresten. Ni ligger på dom… Eran insats i arbetarkampen inskränker sig till att ni prenumererat på Vi Bilägare…
Ni har ingen kultur. Men det ska vi ordna… Ni tror väl att Bommersvik är namnet på nån travhäst… Dock tror ni på det som står på mjölkpaketen… Det är en bra början. Era föräldrar skulle vara stolta om dom fick se alla mjölkpaket ni läst…” Med mera.
Somliga i rörelsen blev oerhört förbannade på vårt val. I Lantarbetaren där Ivar Lo skrivit mycket genom åren tog redaktören oss i upptuktelse: ”Jag kan inte dra någon annan slutsats av ert agerande, än att ni som sitter i juryn inte känner vanligt folk!… För vad ska alla de tusentals skrivande arbetarna i landet säga efter att ha läst detta alster? Novellen blir ju ett föredöme som antagligen får stor publicitet, ärade jury… Jag tror den gör folk förbannade på detta missfoster till arbetarlitteratur…”
Lantarbetaren publicerade dock missfostret. Två andra förbundstidningar publicerade aldrig förstapristagarens novell! Officiellt hyllas naturligtvis yttrande- och tryckfriheten, men då och då spottar retade redaktörer på principerna och vägrar publicera texter de häftigt ogillar
