Jag träffar honom på TUC:s kontor på Great Russell Street mitt i centrala London, bara några hundra meter från British Museum och Tottenham Court. Alltså mitt i Londons hjärta finns den engelska LO-borgen, som ser ut som ett ganska slitet och typiskt funkishus med en idealiserad arbetare som staty utanför. Brittiska LO en organisation som är hårt prövad sedan storhetsdagarna på 1970-talet. En organisation prövad från kolgruvearbetarnas omfattande strejker på 1970- och 80-talen, över Thatchers unionbusting – politik, till New Labours ovilja att ändra Thatchers anti-fackliga lagstiftning.
Tories antifackliga politik
Thatchers strategi, säger Mike, var att skilja den fackliga organisationen från den allmänna opinionen och från dess egna medlemmar. Man ville slå en kil mellan facket och medlemmarna för att inte facket skulle kunna agera i kollektivets namn och vara medlemmarnas röst. Man ville helt enkelt underminera fackets möjlighet att agera solidariskt. Och detta gjorde man på olika sätt. Först med opinionsbildning sedan med lagstiftning. Tories förde en veritabel anti-facklig kampanj under flera år, innan valsegern 1979 och Margaret Thatcher, ”The Iron Maiden”, blev premiärminister.
Vi uppehåller oss en stund vid kolgruvearbetarnas strejk i slutet på 1970-talet, som fick även intern facklig kritik för brister i taktiken. Exempelvis utlystes strejken på våren då lagren av kol var välfyllda. Thatcher kom att utnyttja kolgruvestrejken i sitt propagandajobb för att utmåla facket som samhällets fiende nummer ett. Nästa steg blev därför väsentligt enklare – en anti-facklig lagstiftning.
Märklig lagstiftning
Det första som Thatchers regering lagstiftade om var ett förbud mot ”secondary action” som betyder att ett brittiskt fack förbjuds att be sina kamrater i andra fack att agera solidariskt. Det innebär att en liknande lagstiftning i Sverige skulle förbjuda HRF att be Transport om blockad om en krögare vägrar teckna avtal eller om HFR är i konflikt med en restaurang av andra skäl. Andra förbunds deltagande i blockaden mot Wild’n Fresh i Göteborg skulle med Thatchers lagstiftning varit olaglig.
Exempel på annan lagstiftning som Thatcher drev igenom, var att fackföreningsledningarna i fortsättningen inte skulle få bestämma själva om konfliktåtgärder. Tory-regeringen lagstiftade om att minst 50 procent av rösterna i slutna medlemsomröstning skulle besluta i frågan om konflikter.
Detta innebar naturligtvis att möjligheten till snabba beslut försvårades. Arbetsgivarna har naturligtvis en stor fördel eftersom det ger dem tid att på ett annat sätt undkomma konsekvenserna av en konflikt eller en strejk.
Likheter med Sverige
En tredje, mer märklig, lag som Thatcher-regeringen drev igenom var den överrock som stipulerar att facket inte själv får bestämma hur de ska välja sina ledare. Det innebär att om en ordförande för ett förbund eller annan förtroendevald i ledande ställning ska utses, är det inte organisationens årsmöte eller kongress som kan göra det hur som helst utan det ska föregås av en omröstning bland medlemmarna. För övrigt gäller denna lagstiftning enbart fackföreningar och inga andra organisationer i Storbritannien.
Det slår mig att likheterna hos våra egna inhemska unionsbusters inte är alltför avlägsen Tories politik på 1980-talet. Önskan om att facket inte ska få utlösa sympatiåtgärder, ta egna beslut om konflikter inte är självklar hos våra inhemska högerpolitiker. Det räcker att påminna om vad vår egen ”järnjungfru”, Maud Olofsson, har sagt och den syn på facket som hon med all önskad tydlighet visat.
Ett annat exempel på den anti-fackliga lagstiftningen som är arvet efter Thatchers tid, är att på de brittiska öarna måste det finnas minst 20 procent fackmedlemmar på en arbetsplats för att facket skall ges möjligheten att agera och kräva exempelvis avtal för sina medlemmar. Diskussionen och kraven från centern, att facket bara ska kunna kräva avtal på arbetsplatser där man har medlemmar, ligger i samma härad som Thatchers anti-fackliga politik. Det finns många likheter och Mike Smith har en hel del att lära oss i Sverige även om vi tror ibland att vi är det starkaste facket i världen. Det var engelsmännen också en gång. Vi vet hur det gick och det gick snabbt. Det finns inget som säger att det inte kan gå lika illa här.