Vi som är gamla nog att minnas tiden före 2020 års valdebatter vet att USA alltid varit en skendemokrati. Vi som minns så långt tillbaka kan även erinra oss en tid när synen av Jeff Daniels på vita duken väckte känslor av välbehag. Men medan gamle vapendragaren Jim Carrey snubblat vidare genom den breda underhållningens korridorer har Daniels, sedan han limmade fast tungan i en skidlift i Dum & dummare, i stället växlat in på de lysrörsbelysta dito i gravallvarliga och flaggviftande serier som Aaron Sorkins The newsroom.
I den nya miniserien The Comey rule spelar Daniels huvudrollen som verklighetens före detta FBI-chef James Comey, vars biografi med den självförhärligande titeln A higher loyalty ligger till grund för manuset. Regissören Billy Ray verkar helt i Sorkins anda, med en centristisk världsåskådning som genomsyrar varenda scen och skådespelare som hela tiden utbyter enorma mängder bakgrundsinformation eller går ut för att ha hemliga samtal på en parkbänk medan den amerikanska flaggan vajar i bakgrunden.
Serien tar avstamp under slutspurten av det amerikanska presidentvalet 2016 och FBI:s utredning av Hillary Clintons slarviga eposthantering. Enligt The Comey rule och den liberala historieskrivningen var det också denna utredning som fällde avgörandet i racet om Vita huset. Medan Clinton får datakörkortet indraget skålar ryska trollhärförare i vodka vid Lincoln memorial och när någon nämner Putins namn så fladdrar ljuset till som med riddar Kato. Comey är blott en plikttrogen och from familjeman. Så from att han inte ens vet vad en ”golden shower” – som Trump ska ha unnat sig i makarna Obamas säng under en vistelse i presidentsviten i Moskva – är. Men genom att peka ut Queen Hillary som en hispig boomer fruktar Comey att han nu bidragit till ”slutet på FBI som en oberoende kraft i Amerika”.
FBI föddes ur de amerikanska klasstriderna runt förra sekelskiftet som ett instrument för att övervaka socialister och fackföreningar, men renodlades till en kommunistjägarorganisation med vidsträckta befogenheter och resurser under mytomspunne byråchefen J. Edgar Hoover. Förutom infiltration och planterade bevis som medel för sin brottsbekämpning ägnade man sig även åt direkta lönnmord, som på Svarta pantrarnas Chicago-ledare Fred Hampton 1969. Även inom vissa borgerliga skikt har FBI setts på med skepsis och som själva symbolen för hur ”big government” lägger sig i rättskipning som den lokala sheriffen eller lynchkommittén i enlighet med konstitutionen borde få sköta själva.
I Sorkinliberalernas universum tillhör FBI däremot tveklöst de snälla. När Trump (Brendan Gleeson) segrat samlas alla goda krafter (CIA, militären, FBI och Obama) i ett rum för att fundera på hur Amerika ska kunna fungera vidare. Och Comey själv är, efter att ha fallit i onåd hos Trump, berättelsens främsta hjälte. Det är förvisso han som skrivit den, men man kan ändå fråga sig varför den livslånga republikanen och dokumenterat ärelystna klantskallen James Comey även blivit Demokraternas stora idol. Kanske för att han personifierar det liberala hyckleriet bättre än någon annan? Som polischef har han å ena sidan demonstrerat en sällsynt lyhördhet inför symboliska antirasistiska ställningstaganden mot gamla sydstatsmonument och black face på studentskivor. Samtidigt har Comey förespråkat både ”förstärkta förhörsmetoder” (det vill säga tortyr) och jakt på de som läcker om polisens oegentligheter till pressen. Samt gjort en avstickare som toppchef hos vapenfabrikören Lockheed Martin.
För att vara en serie om världens tuffaste polis är The Comey rule otroligt tråkig och dåligt spelad. Allra värst är Holly Hunter som åklagaren Sally Yates, som då och då avbryter handlingen för att med tårar i ögonen berätta om sin bergfasta tro på den amerikanska rättsstaten. Till sitt politiska innehåll är The Comey rule ”Qanon för liberaler”, som en kritiker kallat den. Men här är den djupa staten inte fienden utan det enda som verkligen skyddar amerikanska intressen och värderingar när pöbeln envisas med att rösta fel.
Slutscenen följs av en Anslagstavlan-notis om att Ryssland kommer försöka påverka även årets val, till bilden av en tom presidentstol. ”USA will figure this out”, säger Comey när han avpolletterats, men frågan är om det inte är USA:s undergång som supermakt vi ser i Jeff Daniels krackelerande ansikte? Man kan ju alltid hoppas.
