I början av september släppte Netflix den andra säsongen av serien Narcos, som skildrar drogbaronen Pablo Escobars uppgång och fall som ledare för den colombianska Medellín-kartellen under 80- och 90-talet.
Mellan sammanpressade tänder, under klädsam mustasch väser berättaren, DEA-agenten Steve Murphy, ut sin frustration. ”Bakbundna av byråkrati” kan amerikanska myndigheter på plats i Colombia bara lita till egna Judge Dredd-initiativ för att ställa saker till rätta för de passiviserade infödingarna. Vad Steve & Co överhuvudtaget har för rätt att operera på främmande mark är inga frågor varken han eller någon annan i Narcos pallar bry sig med.
”Bad guys don’t play by the rules” silar Steve fram mellan fjunen innan han avlossar nästa salva vådaskott in i närmastliggande barrio. De enda renhåriga colombianerna är ekonomiskt frisinnade presidentkandidater som talar washingtonska med en obetydlig accent, medan djungeln gömmer massa verklighetsfrånvända studentgerillor som [Murphy-väs] ”read too much Karl Marx for their own good”.

Kritiken mot serien har från colombianskt håll framförallt handlat om dialekter. Wagner Moura som spelar Escobar är brasilianare och andra framträdande karaktärer inom den colombianska politik- och narkotikascenen gestaltas av skådespelare från Puerto Rico och Mexiko. Escobars egen son – som offentligt bett om ursäkt för sin pappas brott samtidigt som han lanserat en klädkollektion prytt med densammes porträtt – har författat en lista med 28 punkter där Narcos avviker från verkligheten.
Man skulle kunna kalla detta fokus på representation för signifikativ. Berättelsens, och historiens, grundpremiss ifrågasätts inte. Latinamerikaner är inkompetenta till att handskas med sina egna problem och naturtillgångar, även om Augusto Pinochet i alla fall får ett erkännande som en handfast knark- och commiebekämpare. De goda måste knäcka några ägg och oskyldiga skallar ibland för att uppnå resultat.

Utan amerikanska kränkningar av colombianskt luftrum och vilja att gå längre än de siesta-sugna kollegorna i den nationella polisstyrkan hade världshistoriens största bandit Escobar aldrig fått möta sitt välförtjänta, brutala öde. Nu frodas förstås äntligen Colombia under Harvard-utbildade president Juan Manuel Santos, som pekats ut som personlig ansvarig bakom ”Falsos positivos-skandalen” där militären avslöjades med att kidnappa och mörda civila ungdomar för att sedan klä liken i Farc-uniformer och ta bilder på regeringens ”segrar” över gerillan.