Ännu en gång läser jag om en misslyckad direktör som tvingats avgå och som tack för hjälpen erhållit 50 miljoner i avgångsvederlag. Samtidigt slår vi oss för bröstet efter en av våra största insamlingar på 40 miljoner till flyktinghjälpen. Var är proportionerna?
Nu rasar debatten om tiggeri och Moderaterna föreslår det ena och det andra förbudet trots att alla vet att man inte kan förbjuda fattigdom. Jag har svårt att gå förbi utan att ge. Jag försöker tänka på det jag lärde mig på en resa i Indien där min engelsktalande tolk och följeslagare uppmanade mig att inte ge då tiggeri är en industri med fasansfulla resultat, och pekade på en liten flicka som stod och tiggde med en hand. Den andra var avhuggen. Min tolk och hennes vänner trodde att flickans pappa hade gjort det. Sedan fick jag en lång utläggning om att tiggeriet följer samma kapitalistiska principer som annan affärsverksamhet, nämligen tillgång och efterfrågan. Ökar tillgången och givandet i ett land som till exempel Sverige, så ökar också efterfrågan och det förnedrande tiggeriet accentueras.

Jag är övertygad om att fattigdomen kan utrotas med politiska påtryckningar. Vi måste ut på gator och torg och kräva en omfördelning av jordens resurser i stället för att ropa på förbud. Det skulle med små medel förbättra vår gemensamma värld.
Låt oss starta en folkrörelse under parollen ”Utrota fattigdomen”! Det finns alldeles för mycket pengar i världen i fel händer.