Fadern, sonen och den heliga motorcykeln är namnet på Sven Lindqvists nya bok. Det är en essäsamling med tidsmässig spännvidd från 1980 till nutid.
Temana i de 16 essäerna varierar väldigt, men som alltid genomsyras författarens texter av hans omättliga nyfikenhet och vilja att veta – allt. Så har det varit under hela hans 50-åriga produktion.
Och det är ett förhållningssätt som smittar av sig på mig som läsare. Jag vill också veta mer – om den moraliske supertungviktaren Mahatma Gandhi, Ivar-Lo:s kluvna syn på det moderna samhällsprojektet, Joseph Conrads stulna(?) berättarteknik, eller ökensandens anatomi. Bara för att ta några exempel ur den aktuella boken.
Det Lindqvist egentligen säger, och alltid har sagt, är: Tänk själv! Läs, res, sök, gräv, men tänk själv.
Och ställ frågor för, som han skriver i essän Darwin, amatören: ”Har man inte frågan, kan man inte heller inse att man har funnit svaret”.
Huvudessän i Fadern, sonen och den heliga motorcykeln är en resa i den amerikanske författaren Robert Pirsigs hjulspår. Eller rättare sagt, i hjulspåret av Pirsigs kultförklarade roman från 1974, Zen och konsten att sköta en motorcykel.
Till skillnad mot Berättaren, alter egot, Faidros, och berättarens son, Chris, åker Lindqvist bil sträckan mellan St.Paul i Minnesota och Bozeman i Montana, USA. Det hindrar honom dock inte att vara närvarande både i Pirsigs text och i verkligheten utanför bilfönstret. Det är en Sven Lindqvist i sitt rätta element, resenärens.
Han åker genom landskap som pinats både av vind och ekonomiska realiteter.
Han stannar på platser där motorcykelresenärena i Pirsigs bok övernattat. Och om resans intryck någon gång får det att gunga till i hans reflekterande minne är hjälpen nära: ”Jag stoppar ZAMM (Zen and the Art of Motorcycle Maintenance)-kassetten i bandspelaren för att höra hur Berättarens dag har varit”.
Nu är ju inte Pirsigs bok en bok vilken som helst. Den är rik på metaforer och ännu mer på frågor om – ja, allt. Människan kontra tekniken? Men framför allt:Vilka är vi? Hur är vi mot varandra? Vart är vi på väg? Och i vilken riktning utvecklas samhället? Men också: Vem är jag, eller var jag? som Faidros, Berättarens alter ego frågar sig när hans minne suddigt återger besöket i galenskapen. Att vägen dit kan gå via byggandet ”Förnuftets kyrka” är Faidros ett levande exempel på.
Lindqvist, en förnuftets man, försvarar Berättarens alter ego: ”Det är genom Faidros fel som boken om honom lever”.
Det är inte svårt att hålla med, då Zen och konsten sköta en motorcykel annars riskerat bli en relativt blodfattig reseskildring.
Sven Lindqvist brukar rättmätigt benämnas som en av Sveriges stora essäister. Fadern, sonen och den heliga motorcykeln är en bekräftelse på detta. Ändå känns några essäer i samlingen nog så korta och ofärdiga, medans andra kanske kunnat kortas ner.
Essän Omöjliga böcker, från 1997, hade gärna fått några fler sidor. Essän är en hyllning till misslyckandet som en kreativitens urkälla. Lindqvist vill inte romantisera misslyckandet som alla de stora berättelsernas moder, men hävdar ändå bestämt att det bara är det ”omöjliga som tvingar till förnyelse”. Han reflekterar kring framväxten av sin egen bok, Myten om Wu Tao-tzu, från 1967, och hittar där argument till sin tes.
Kanske har han rätt, det är hursomhelst en sorts tröst och indirekt uppmaning till alla skapade att inte ge upp. Att det ofullbordade kan vara fullvärdigt är däremot helt klart. Jag säger bara: Franz Kafka.