”Ni lämnade inte oss. Vi lämnade er. Och nu är vi tillbaka.”
Så löd socialdemokraten Mette Fredriksens budskap till de danska väljarna 2019, då hon vann valet med ett kombinerat budskap om att rädda välfärdsstaten och bringa lag och ordning. Hon kokade ihop punkterna till en fråga om tillit. Att vi litar på att den andra gör rätt för sig, gör också att vi gärna betalar för deras sjukvårdsplats. Det är inte bara hygge utan Danmarks viktigaste guldfyndighet. Grunden till dess solidaritet.
Fyra år senare vann hon igen, om än med knappare marginal. Nu hade budskapet hårdnat. Hon inledde med att citera den danska prästen Johannes Møllehaves ord om att ett samhälle behöver auktoriteter för att leva. Hon förklarade vidare att respekt för lärarna börjar i hemmet, med föräldrarna.
Den statsminister som bara några år tidigare utlovat ett grönt folkhem lät nu snarare mörkblå. Hon hade då precis inlett en debatt om landets arbetsmoral. ”Det låter hårt, och det är det också”, hade hon förklarat på sitt partis årskongress. Hon varnade också för att de danska dialekterna försvinner och att barnen sitter för mycket med mobiltelefoner. Dagstidningarna jämförde henne med Margaret Thatcher.
I dag vet vi att hon låg i framkant. För hela kontinentens socialdemokrater visade hon att det går att besegra högerpopulisterna genom att spela lika med dem om brott och migration, samtidigt som man överglänser dem i välfärdsfrågor. Svenska sossar åkte oftare till Köpenhamn än Tobias Billström till Ankara, och kom hem med matnyttiga tips om att riva hus och införa etniska kvoter i utsatta förorter.
Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.
Pressade av högerpopulismens inbrytningar i den vita arbetarklassen har man alltså börjat imitera deras politik. I Tyskland förklarade Olaf Scholz nyligen att landets industri visserligen behöver skicklig arbetskraft, men att landet måste bygga en ”stor mur” mot illegal migration i form av förstärkta gränskontroller. Alternativ för Tyskland hurrade över landets ”nya konservativa tidsanda”.
Men när tonvikten skiftar från ekonomi till värderingar, tilltalar man också en delvis annan väljarbas.
När den brittiska vänstertidskriften New Left Review i våras intervjuade Sahra Wagenknecht, som beskriver sig själv som ”konservativ vänster”, pratade hon inte främst om arbetarklassen. I stället förklarade hon att de som lider hårdast av den ekonomiska krisen är Tysklands Mittelstand, de små och medelstora företag som ofta är familjeägda och ”ruffiga”, men också har en ”egen företagskultur, fokuserad på långsiktighet och nästa generation, snarare än på kvartalsvinster.” De är ”inbäddade i sina gemenskaper och vill behålla sina arbetare”, till skillnad från myglande storföretag. Så när de lider, är hela Tyskland illa ute.
Det är ett ovanligt fokus för en socialist. Det konservativa perspektivskiftet där folket identifieras med ett pressat småborgerskap känns snarare igen från just Margaret Thatchers klasskoalition av ”små butiksägare, kontorister, tjänstemän och småföretagare”, som Stuart Hall uttryckte det i The hard road to renewal.
Problemet med dagens konservativa socialdemokrati är inte att förslagen alltid är dåliga. Kriminaliteten drabbar framför allt förortens arbetarklass som själv efterfrågar rejäla åtgärder mot de kriminella unga män som tar över det offentliga rummet. 72 procent av boende i utsatta områden vill exempelvis ha fler poliser, och 61 procent vill se hårdare straff – men en ännu större majoritet vill ha förstärkt integration, skola och socialtjänst.
Dagens socialdemokrati har dock så dåligt självförtroende att den överlär sig av kriserna. Först fick 90-talskrisen dem att omfamna nyliberal ekonomisk politik, och sedan fick migrationskrisen dem att omfamna stängda gränser. Därför har man precis kommit överens med Tidöpartierna om fortsatt strama budgetregler, medan en undersökning i Dagens Nyheter visar att partiet i kriminalpolitik och migration röstar nästan helt samstämmigt med högern.
Men detta är ett moment 22, då åtstramningarna skapar precis det missnöje som får arbetare att bli mer konservativa. Det raserar den tillit som Mette Frederiksen talade om i sitt första tal. Och för henne var den konservativa vändningen snarare ett svaghetstecken. Hennes andra regering var nämligen en svag mittenkoalition, och ju sämre det gick i opinionen, desto mer sökte hon sig till kulturkriget. I dag är det gröna vänsterpartiet Socialistisk folkeparti hack i häl på Socialdemokraterna i opinionsundersökningarna, och i EU-valet blev de landets största parti.
Utan löftena om välfärd hade Fredriksen aldrig vunnit valet 2019. Och utan dem så finns det snart inget kvar som skiljer den konservativa vänstern från den höger de vill besegra.