Få saker är mer typiska för den tid vi lever i än politiker som Tony Blair: en person vars kvaliteter inte ligger i speciella idéer, utan i kommunikation. Blair började sin karriär som kärnvapen- och EU-motståndare och avslutar den efter tre krig och färdigställandet av ett nytt EU-konstitutionsförslag. Alltid med ett varmt leende och med vackra ord.
Tony Blair blir obegriplig utan Margaret Thatcher. Thatcher lyckades efter sin valseger 1979 knäcka den fackliga styrkan, kärnan i Labourpartiet och inleda en frontalattack på alla sociala landvinningar i Storbritannien. Viktigt för den thatcheristiska väljarekvationen var en nationalchauvinism – efter att det brittiska imperiet fallit samman var revanschlusten stor. Före Falklandskriget hade Thatcher rekordlåga siffror. Men lika viktigt var att Labours högerflygel efter valförlusten inte accepterade den vänsterlinje som hade börjat gälla i partiet. Högern bröt sig ut, bildade SDP och samlade tillsammans med det liberala partiet över 20 procent i valen 1983 och 1987. Labour lyckades efter 1979 inte återerövra makten på 18 år. Storbritannien förändrades dag för dag till ett land med hisnande klyftor. Det var efter detta Tony Blair steg in.
Tony Blair var mannen som skulle genomföra det stora trolleritricket: att få Labours kompletta politiska nederlag att se ut som en vinst. Blair gav helt enkelt upp kampen mot inflytelserika kapitalägare och bytte fokus på gemensamt klassintresse till marginaliserade gruppers rätt att slippa diskriminering. Labour blev uttalat the business party – näringslivspartiet. Hela Labour byggdes om – från ett folkrörelseparti till ett proffsparti. Ut med de fackliga organisationernas starka ställning – in med ett skuggkabinett av näringslivsfolk. Ut med den gamla brittiska småfolksvisionen av socialism, The New Jerusalem – in med Anthony Giddens tredje väg och Spin Doctors. En omfattande beskrivning av förändringen finns i The Blair Revelation, Ken Coates uppgörelse med vad Blair hade lyckats åstadkomma redan under sina första två år.
Blair fortsatte i Thatchers nationalchauvinistiska spår utrikespolitiskt. Brittiska insatser i Kosovo 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003 skedde nu under Natoflagg, men gav samma goda väljarvinster – två tredjedelar stödde bombingarna i Kosovo, 71 procent invasionen av Afghanistan och 64 procent invasionen av Irak.
Snabbt ändrar sig bedömningen av den som spelar på popularitet. Medan Blair entusiastiskt omfamnades av socialdemokrater under sina första år, vände Blairs lycka på allvar när krigslyckan i Irak vände. Idag skulle en tredje-vägenanhängare säga att Blair i alla fall gjorde det enda möjliga och viktiga – han vann sina val och räddade landet från de konservativa. Men det är sannolikt att det omdömet redan håller på att ändras.
Blairs sociala satsningar har gjort mycket lite åt av de enorma klyftor Thatcher lämnade efter sig, i några fall har de förstärkts: Inkomstklyftorna fortsätter att öka. Den stora katastrofen är situationen för de unga: var fjärde 19-åring misslyckas med att nå grundläggande nivå av kvalifikation efter gymnasiet. 16 procent av barnen, högst andel i Europa, lever i ett hushåll där ingen av föräldrarna har arbete. Trots alla de vacka orden om att bekämpa diskriminering har fattigdomen i Storbritannien en obönhörlig etnisk prägel.
New labours väljarbas håller på att eroderas. Ökande röstskolk och förluster till nationalistpartier tar arbetarklassväljarna från partiet. Valet 2005 gav minst antal väljare sedan 1935 – splittringsvalet 1983 undantaget. Inom Labour kommer nu en långsam uppgörelse med det PR-parti Blair byggt att göras – tillbaka till folkrörelsearbetet.
Man kan trots allt bara lura en del av befolkningen ett tag.
