Med en MIA-doftande singel har Nadya från Jönköping gjort en brakdebut. Refugee är svaret på hennes erfarenheter av rasism. En låt hon önskar att hon aldrig hade behövt skriva. Musiken, säger hon, är hennes medel i kampen mot orättvisor och förtryck.
Nadia ”Nadya” Kardar Tehrans barndom präglades av en känsla av alienation. Samhällsidealen talade aldrig till någon som såg ut som henne. Hon plattade sina lockar och färgade sitt mörka hår ljusare. Hon gjorde allt för att passa in. Till slut bestämde hon sig för att gå sin egen väg och vända människors fördomar till sin fördel. Hennes nysläppta solodebut, singeln Refugee, handlar om just denna vändpunkt.
– Den här låten har jag velat skriva länge, även om jag alltid hoppats att det inte skulle behövas. Jag växte upp i Jönköping och som en iransk, muslimsk tjej i en svensk kristen stad kände jag ett utanförskap. Som tonåring började jag reflektera över mina känslor och ifrågasätta varför jag bar på dem trots att jag är född här, säger hon.
Musiken har legat Nadya varmt om hjärtat sedan hon var barn, tidigare har hon bland annat varit medlem i punkbandet Compadre. Tanken var att Refugee skulle släppas före valet, men tiden räckte inte till. Likt en profetia kom den i stället veckan efter, som ett svar på Sverigedemokraternas framgång.
– Det politiska klimatet triggade mig att höja rösten. Nu bor jag i Stockholm och ser utanförskapet mer svart på vitt. Jag bor i Sätra. När jag åker tunnelbanan från stan blir det så tydligt att det är människor med utländsk bakgrund som står utanför.
Utanförskap handlar ofta om en känsla som är svår att konkretisera, menar hon.
– Det handlar om skamkänslor. Att vara den enda invandraren i klassen. Någons blick. Eller en sådan sak som att jag alltid får frågan var jag kommer ifrån. Man blir ständigt påmind om hur andra ser på en. Jag har mött uttalad rasism, människor som på olika sätt uttryckt att jag inte har lika stor rätt att leva i Sverige som andra.
Hon säger att en misslyckad integration bidrar till att invandrare än i dag kan ses som något okänt trots att de har levt i Sverige i flera generationer.
– I dag är det den vita övre medelklassen som har makten, granskar makten och är maktens förlängda arm. När man tittar på Aktuellt eller Agenda förs det i regel ett samtal mellan vita medelklassmänniskor.
Nadya tror att alla skulle tjäna på om fler med utländsk bakgrund blev anställda inom våra myndigheter, inom polis och politiken.
– Då hade det funnits andra perspektiv på våra gemensamma samhällsfrågor. De som har förlorat tron på myndigheter skulle förhoppningsvis återfå en tilltro. Nu finns det bara ett ovanifrånperspektiv. Samhället har skapat det här monstret som fördomarna är och någonstans kan man inte längre kontrollera det.
Hur menar du?
– Om strukturerna gör att jag på olika sätt inte släpps in, kan jag antingen må dåligt över det eller bli förbannad och vända på det. Sverigedemokraterna spelar på rädsla och tillskriver människor med annan bakgrund än dem själva olika egenskaper. Om de kallar mig för tjuv då blir jag den bästa tjuven de sett. Man kan ta förtryck till en viss gräns, men till slut revolterar man tillbaka. Jag har kompisar som känner sig som aliens när de åker in till stan. Eller som inte vågar söka jobbet de vill ha. Om jag ändå är utanför kan jag lika gärna skapa en gemenskap i utanförskapet. Det är en mänsklig överlevnadsmekanism. Viljan att ta sig in i gemenskapen blir mindre och mindre ju mer sluten den är.
Nadyas föräldrar flydde från Iran till Sverige i början av 80-talet.
– De är så tacksamma över att de fick en ny chans i Sverige. De har upplevt en enorm kärlek och vill ständigt ge tillbaka, som en avbetalning på en skuld. När jag var yngre ville jag till varje pris ta plats i de fina rummen, men efter att ha försökt en hel uppväxt och fortfarande inte fått vara med blev det skevt. Varför ska inte jag ha samma förutsättningar som alla andra som är födda i Sverige?
Nadya säger att det känns tungt att 13 procent av befolkningen ser det som problematiskt att hennes familj bor i Sverige. Morgonen efter valet ville hon bara stänga ögonen, somna om och vakna upp ur vad som kändes som en mardröm.
Just nu håller hon på att planera en resa för inspelningen av musikvideon till Refugee. Hon kan inte säga mer än att ”resan kommer bli utmanande och videon farlig”. Så småningom kommer hon även ge ut ett album och ge sig ut på en större turné.
– Efter valet följde ett par dagar av tomhet och sorg. Men kampen fortsätter. Det måste den göra. Vi har en stor utmaning framför oss för att försöka skapa fred och acceptans. Blickar man ut i Europa blir omfattningen av fascismens framgångar ännu obehagligare. Alla kan vi göra något. Jag försöker med det jag kan, musiken, säger Nadia ”Nadya” Kardar Tehran.
