John Takman var allmänläkare, författare, expert på Indokina, zigenarfrågan, kort sagt, en levande och praktisk intellektuell. Som få intellektuella ställde han sig i arbetarklassens tjänst. Han var riksdagsman för vänsterpartiet kommunisterna på 1970-talet och hade många gånger motionerat och som läkare förklarat att asbest var cancerframkallande. Byggnadsarbetarna stödde honom och det var bland annat hos dem som han hämtade sina krav och rön.
Vietnameserna älskade honom för hans outtröttliga kamp för detta folk. Takman hade konstruerat en speciell läkarväska som innehöll det mest nödvändiga en gerillaläkare kunde behöva i befrielsekriget. Jag tror den kostade 6 000 kronor och var ett perfekt insamlingsprojekt för solidaritetsrörelsen.
Han hade också en förmåga att sätta namn på de eller dem han föraktade. Ett namn har naglat sig fast: ”Huvudkrymparligan”, det vill säga personer vars politiska omdöme eller vision var minimalt. En och en annan partimedlem i vpk råkade väl också bli inplacerade i Takmans famösa liga.

Jag kom att tänka på uttrycket i söndags när jag allt mer irriterad studerade Aftonbladets löpsedel när den inbjöd Sveriges läsare att ta del av ”Hur man får den bästa sommarorgasmen”, eller något i den stilen. Det forna LO-organet har med den bravaden intagit den första platsen på huvudkrymparligan.
Efter att ha arbetat en månad på redaktionen, en tid som har varit otroligt rolig efter att ha bevakat Latinamerika under snart fyra år, känner jag att Flamman är på väg att med sina små resurser ta sig ur den politiska förvirring som många gånger har rått under 1990-talet. När man ser journalistiska missfoster som Aftonbladet eller tystade och strypta tidskrifter som Ordfront, tror jag att vi 2006 kan fira en 100-åring som fortfarande vet att klasskamp är det som driver samhällsutevcklingen framåt. De 3 000 prenumeranter som i dag läser Flamman bör till tidningens 100-årsjubileum ha fördubblats. Men det är Dig, det beror på.