Den 15 mars började protestvågen i Syrien som en lokal protest i staden Daraa i i södra delen av landet.
Efterhand har protesterna spritt sig till hela landet och efter protesterna i samband med fredagsbönen 29 april har nu minst 600 personer dödats, säger den syriske författaren Faraj Bayradkar som bor i Stockholm och förmedlar nyheter från sitt hemland där han satt fängslad i 14 år.
Regimen i Syrien kom till makten vid en militärkupp 1963, den nuvarande presidenten Bashar al-Assad tog över efter sin far när denne dog 2000. Ledarfamiljen tillhör Alawit-sekten, en av landets många minoriteter. Innan kuppen styrdes landet av sunnimuslimer som utgör tre fjärdedelar av befolkningen.
Syrien har länge framstått som en av Israels viktigaste fiender i regionen och har därför ibland bedömts positivt av delar av vänstern i Europa.
– Regimen var skickliga på att utnyttja motsättningarna under kalla kriget och ofta stöttades de av Sovjet, men ibland samarbetade de med USA, säger Sait Yildiz som är assyrier och vice ordförande i kommunfullmäktige i Södertälje för Vänsterpartiet. Nu är Israel oroligt för att regimen skall förlora, för de vet inte vad de får istället.
Assads Baath-parti kallar sig socialistiskt i likhet med Sadam Husseins parti med samma namn. Har denna militärernas socialism varit en riktig socialism?
– I början var de kanske socialister i den bemärkelsen att staten konfiskerade mark, genomförde jordreformer och gav mark till jordlösa. Staten tog också hand om oljan och andra naturtillgångar. Fast frågan är om det staten som äger dem eller bara familjen.

Gemensam opposition

Oppositionen grundade 2004 en gemensam front som kallas Damaskusdeklarationen, där ingår bland andra ett kommunistparti, nästan alla kurdiska grupper, assyriska demokratiska organisationen, liberaler, intellektuella och islamister. Gruppen är baserad i Syrien och vill ha en fredlig övergång till demokrati genom att regimen reformeras.
– Det finns också en opposition utanför landet som är mer radikal och som anklagas för att ha kontakter med USA, men de har ingen riktig förankring i landet. Men upproret leds inte av någon grupp. Syrien är egentligen rikt med olja och andra tillgångar men folk lever i misär. Tillgångarna kommer inte folket till del, det är naturligt att de till sist reagerar.
I norra delen av landet bor flera av minoriteterna som kurder och assyrier. Makthavarna i landet har ofta försökt att spela ut dessa mot varandra.
– Men i Qamishly demonstrerade de nyligen tillsammans, på plakaten stod det Kurder, Assyrier och Araber, hand i hand för friheten. Kurderna är den största minoriteten, men de och andra etniska minoriteter existerar inte enligt konstitutionen. Många kurder, men också assyrier, är papperslösa i sitt eget land.

Paramilitär grupp

Azad Heyder är ansvarig för Syrien inom organisationen Kurdocide Watch. Han rapporterar på mobiltelefon från Turkiet, precis norr om gränsen till Syrien. I Damaskus talas det om en paramilitär grupp som kallas Shabbihha går runt och skrämmer folk, tar med sig människor som inte kommer tillbaka, massarresteringar. Situationen i Damaskus är mycket obehaglig, allt är övervakat.
– Man berättar att i det syriska Kurdistan, på andra sidan gränsen, har det dykt upp specialstyrkor som leds av presidentens syster och hennes man. De går runt och kontrollerar att det inte finns folksamlingar, finns det sådana upplöses de.
Stämningen är hotfull, folk är rädda och ingen vet vad som skall hända. Fast ännu har det inte gått till öppet våld.
– Kurderna är rädda, de minns upproret 2004 då kurderna krossades. De vill inte bli offer igen, de minns fortfarande med besvikelse hur omvärlden svek dem då.
I Stockholm demonstrerade kurder, assyrier och araber tillsammans på valborgsmässoafton. Faraj Bayradkar menar att utvecklingen inta kan stoppas.
– Folk krävde frihet och demokrati, men redan från början möttes de av våld och vapen. Många har dödats så demonstrationerna har blivit alltmer kraftfulla. Det finns nu inget annat val än att gå vidare, regimen tvingade dem.

Hämnas i Daraa

Regimen sände militär till Daraa där upproret började, för att hämnas och statuera ett exempel.
– Trots att det bara är en liten stad sände regimen två divisioner av armén dit, tusentals soldater. De tillät inte ens folk att ta sina sårade och döda från gatorna. De trodde att andra städer skulle tystas, de fick fel för demonstrationerna finns nu över hela landet, mer än 80 städer deltar i demonstrationerna.
I Farajs egen hemstad dödades många fredagen den 29 april
– I byn strax utanför där jag kommer ifrån dödades 4 och skadades 10, i en annan by dödades 8 i en tredje 13. Du kan tänka dig hur många som dödats i hela landet.
Faraj menar att utvecklingen inte går att stoppa.
– Alla diktaturer är likadana, de förstår inte att folk inte vill ha dem. De syriska diktatorerna har förtryckt folk i 40 år, men nu vill folket inte ha dem längre.  Denna tsunami av revolutioner som kom från Tunisien och Egypten och nu fortsatt till Syrien går inte att hejda.

Lennart Kjörling