De flesta tror att jag har haft det där suget någon gång. Längtan efter att strunta i allt och flytta ut i skogen. Själv har jag definitivt känt det. När jag inte tyckte att jag passade in i tonåren, när jag blev äldre och sökte vägar bort från arbetslinjer, konsumtionshets och tillväxtsträvan. Enligt ekonomernas luftslottsmodeller måste jag arbeta mig rik för att göda samhällets ekonomiska tillväxt som i sin tur ska hjälpa någon annan att växa till sig ekonomiskt. Men när systemet kräver att allt ska bli större och större, är det lätt att känna längtan efter mindre och mindre – att fly staden och bosätta sig i skogen.
De flesta av oss stannar vid tanken, eller nöjer oss med ett vedeldat torp på landet med pendlingsavstånd till stan (jag sitter och skriver detta i en småkylig stuga), men det finns de som flyttar hela vägen ut i skogen.
En av dem är löparen Markus Torgeby, som nyligen utkom med självbiografin Löparens hjärta som enligt baksidestexten vänder sig till ”alla som har funderat på att kliva av ekorrhjulet”. Han växte upp på Öckerö utanför Göteborg som äldst i en syskonskara på fyra. Mamman var sjuk i MS, och för Markus Torgeby blev löpningen ett sätt att komma bort. Han var en fantastisk löpartalang i tonåren, men fullföljde aldrig en elitsatsning. Kraven satte sig i huvudet. Jakt på tider, press från tränare och krav från omgivningen gjorde att det inte gick. I stället flyttade han som 20-åring ut i den jämtländska skogen och bodde fyra år i en kåta. Där fick han se till sina basbehov, det straffade sig om han inte högg ved eller torkade sina kläder.
Då och då sprang han tio kilometer enkel väg till Järpen där han handlade linser och havregryn. Sedan vände han om och vandrade tillbaka till kåtan.
Markus Torgeby gör ingen hemlighet av att han låtit sig påverkas av Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Det är ett och ett halvt sekel sedan Thoreau byggde sin stuga vid sjön Walden utanför Concod i Massachusetts, men hans bok fortsätter att inspirera snart sagt varje yngling med ryggsäck och luffardrömmar. Även om Torgeby inte är lika uttalat politisk som Thoreau (som har filosofiska utläggningar om allt från utbildning till skattetryck), blir hans flykt en politisk gärning – ett sätt att utmana systemet. Han skriver att han inte orkar med människor: ”alla tjatar så mycket, för många ord och åsikter som inte är grundade. Allt är yta, inget djup … tycker att alla bara borde hålla käften i stället” och att han klarar sig själv: ”skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att leva på bidrag. Men det känns segt att gå runt inne i korridorerna när solen lyser på utsidan. Jag fattar inte hur folk pallar att jobba varje dag.”
Dock finns en konflikt mellan att fly det outhärdliga och att stanna kvar och ta ansvar. Han säger det inte rakt ut, men det blir tydligt att Markus Torgeby till slut tvingas omvärdera sina val. När han efter några år är tillbaka på Öckerö och jobbar som assistent åt sin mamma, erkänner han att han blir arg på sig själv, ”på den bortskämda attityden. Jag har fel och jag vet om det.”
Texten är något stolpig, men jag är fascinerad av Torgebys berättelse och skildringen av den ensamma människan mot den vilda naturen. Jag älskar Thoreau – jag är en av alla som har haft en ryggsäck och luffardrömmar – och jag tycker om filmer som Into The Wild och Grizzly Man. Jag gillar att vara på fjället. Gärna i Sarek där det går att komma långt, långt bort från människor. I dessa enorma landskap är livet enkelt, det handlar om att hålla sig mätt och varm. Allt annat blir sekundärt.
När samhället ständigt lever över sina tillgångar och fortsätter sin kollisionskurs mot naturen, är det lockande att fly. Tyvärr ger det ingen lösning på problemet.
Vi i väst måste konsumera mindre energi och för det behövs beteendeförändringar. För att fördela den globala kvarvarande koldioxidbudgeten rättvist är det därför positivt om fler i västvärlden, liksom Torgeby, nöjer sig med mindre, och försöker kliva av ekonomins tillväxthjul för att inte vara en del av problemet. Lösningen kräver dock nya alternativ, och dessa kan inte byggas av var person för sig i sin kåta.
Genom att vända ryggen till ett problem blir det möjligt att distansera sig från det. För Markus Torgeby handlade det om att skapa avstånd till sin mammas sjukdom. Thoreau ville fjärma sig från den civilisation han avskydde.
Vi kan i vår tur fly från köpcentrum och teknikfixering – avskildheten gör att vi inte ser motorvägar och stadskärnor. Vi kommer inte heller att se fattigdomen i städerna, eller människorna som inte har några andra alternativ än att bo på gatorna eller i skogsdungarna mellan höghusen.
I skogen syns inte samhällets problem, men ingen vill sitta och titta på sin egen eld i evighet. Thoreau flyttade tillbaka till Concord, Markus Torgeby pendlar numer mellan Öckerö och Jämtland. Chistopher McCandless i Into the Wild och Timothy Treadwell i Grizzly Man dog. De har alla delat kritiken mot civilisationen, och deras flykt från den kan verka inspirerande.
Att vara i naturen ger perspektiv på vardagslivet och vårt materiella välstånd. Men människan är till syvende och sist en social varelse. För att skapa ett samhälle där vi alla kan leva utan att förstöra planeten, måste vi agera gemensamt.
